Dunkelblum – Eva Menasse

Jag har tidigare uppfattat många svenskars syn på omvärlden som väldigt förenklande och det är först på senare år bilden av goda och onda nyanserats mer. Beror det på att vi rest mer? Lärt känna människor, läst fler böcker? Jag vet inte, men jag välkomnar det och att många inte längre förskansar sig bakom en oskyldig, skuldfri mental mur med rätten att fälla omdömen om andra. 

Men hur kan vi lära oss av historien?

Kan man göra ett historiskt skeende tydligt i det lilla är mycket vunnet. Ju mer man skalar ner ett förlopp och kopplar det till personliga öden, desto mer grips vi av dem. 

Det är inte konstigare än att när vi lär känna en person från ett annat land, plötsligt får en koppling och blir intresserade av landet. Ju mer vi känner med någon desto svårare är det att dela in i svart och vitt och att döma. Det är en av litteraturens stora förtjänster.

Omslag ”Dunkelblum”, Eva Menasse. Källa: kiwi-verlag.de

Det är just det den österrikiska författaren Eva Menasse lyckas med i sin senaste roman om den fiktiva byn Dunkelblum, en plats som i romanen ligger nära den ungerska gränsen. Tiden är sommaren 1989 innan murens fall. På andra sidan gränsen stampar DDR-medborgare otåligt och vissa lyckas fly över denna, efter kriget konstruerade, gräns.

Byar är ofta som speglingar av hela samhällen: men istället för att bli ett abstrakt ”de”, får kollektivet ett ansikte och en historia: politiska åsikter, tragedier, livsöden, brott, familjekonstellationer – när vi kopplar en handling till en person blir det så mycket svårare att kategorisera. Vi blir partiska, vi ser hur svårt det är att döma, blir kanske en del av något ohyggligt.

I inledningen kommer vi till Dunkelblum tillsammans med en man som tidigare bott där och vars mor nyligen dött.

”Postbussen skumpade över fogarna på betongplattorna, de som en gång varit så populära vid gatubyggen och tyvärr ännu inte hade bytts ut helt än, lika lite som asbestfibrerna som är kvar överallt, lika lite som de gamla nazisterna.

Der Postbus holperte über die Fugen der Fertigbetonteile, 

die eine Zeitlang so beliebt im Straßenbau waren und leider 

noch nicht gänzlich ausgetauscht werden konnten, genauso 

wenig wie die Asbestfasern, die noch überall drinstecken, ge nauso wenig wie die alten Nazis. 

Lite senare hittas ett 40 år gammalt skelett, då man gör provborrningar för vatten. En ung kvinna försvinner efter att hon i sin tur börjat gräva i historien om vem som gjorde vad under krigets slutskede.

De äldre vet något, men ingen talar om det. Några som visste tystades åren efter kriget, det räckte för att få andra att tiga. Jag kommer på mig själv att hela tiden skriva ”Dunkelblut” (mörkt blod) om byn, kanske för det är en blodig historia Menasse berättar om.

Omslag ”Och vad har det med mig att göra?”, Sacha Batthyany. Källa: Weyler Förlag

Dunkelblum har Menasse placerat i närheten av Rechnitz, som i allra högsta grad finns i verkligheten. I Rechnitz bodde grevinnan Margit von Batthyány som efter en våt festkväll den 24 mars 1945 anordnande en masskjutning av 200 judiska tvångsarbetare, som vore de lerduvor som prickades för nöjes skull. Den massgraven har aldrig hittats, men liknande ”nöjen” genomfördes i en rad små orter i trakten under krigets sista skälvande veckor. Det var först i och med en artikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung 2007 som denna massaker uppmärksammades. Elfriede Jelinek skrev därefter pjäsen ”Rechnitz (Der Würgeengel)”, en dokumentär spelades in och släktingen och journalisten Sacha Batthyany skrev boken Und was hat das mit mir zu tun? Ein Verbrechen im März 1945. Die Geschichte meiner Familie (Kiepenheuer & Witsch, Köln 2016, på svenska: Och vad har det med mig att göra? – ett brott i mars 1945, Weyler förlag 2014).

Eva Menasses Dunkelblum är inte Rechnitz, men illustratören Nikolaus Heidelbach har på försättsbladen återskapat en karta av det förstörda slottet och byn, i vilken Menasse karaktärer placerats. Även beskrivningen av omgivningen sägs vara mycket lik det verkliga Rechnitz och även i Dunkelblum har det hänt ett massmord som ingen vittnat om tidigare.

1989 är ett bra årtal för att gestalta en förändring. 1989 kan man se som andra världskrigets verkliga slutår, kalla krigets slutar och det nya Europa tar form. 

Den ungersk-österrikiska gränsen är egentligen en påhittad gräns – inte en naturlig geografisk. Den ritades efter första världskriget och stängdes 1945 i och med järnridån och öppnades först 1989. Menasse har använt 1989, men i verkligheten började den så kallade österrikiska ”Aufarbeitung”, bearbetningen av kriget, senare. Till skillnad från BRD började man först tala om sin egen skuld i mitten av 90-talet, innan dess närde Österrike myten om att landet var Tysklands första offer.

Till Dunkelblum har det även kommit en grupp studenter som ska rensa upp den övervuxna och bortglömda judiska begravningsplatsen, med namn som blottas påminns det också om medborgare som Tüffers som hastigt lämnade orten och överlämnade sin krog till en anställd som på så vis snabbt avancerade från hjälpreda till hotellägare, om den nyutexaminerade läkaren som övertog dr Bernsteins praktik innan denne gav sig av. Varje kapitel har en av invånarna i fokus, vilket åskådliggör sammanhang och hur hopflätade allas öde är med varandra. Resebyrån ägs av herr Rehberg, en historiskt intresserad man och som också börjar gräva i sin orts historia. Han besöker till och med den forna grevinnan som flyttat till Schweiz (liksom grevinnan von Batthyány gjorde), men utan större framgång. På grund av sin homosexualitet förlöjligas han av många. Vi möter den grymme slaktaren Horka som plötsligt försvann under efterkrigsåren, hans medhjälpare dr Alois Ferbenz som aldrig slutade vara nazist i själ och hjärta, den judiske frukthandlaren Antal Grün som kom direkt efter kriget och mannen som en gång för länge sedan ville vittna, men som blev så misshandlad att han fick öknamnet ”Lapptäcket” på grund av alla stygn som krävdes. En främling från Boston kommer till byn och börjar ställa frågor – det visar sig att han inte är så främmande man först kunde tro. 

I bisatser och skämt blir det tydligt att nazisternas ideologi och antisemitism är den världsbild många ortsbor fortfarande har.

Det är ett berättande som är influerat av Netflixseriers dramaturgi har Eva Menasse sagt i en intervju och så känns det när jag läser, det är svårt att sluta, även om texten ibland är vindlande och ibland för upptagen av att alla detaljer ska nystas upp i slutet.

Eva Menasse är inte ute efter att anklaga förövarna, eller att för att försöka förstå deras bevekelsegrunder, för det går inte att förstå och mördarna är själva döda sedan länge. Hon vill snarare förstå vad ett sådant brott och tigandet om det gör med en gemenskap. Varför ville ingen tala om det efteråt, inte ens de som inte var inblandade direkt? För själva tigandet gjorde dem till slut också till medskyldiga, de skyddade förövarna och överlämnade detta enorma trauma till efterkommande generationer.

I en bygemenskap har alla sina anledningar och motiv för att inte ange varandra, egna hemligheter och band mellan människor gör det omöjligt. Men talar inte de inblandade om vad som hänt, så ärvs skulden vidare – inte i form av något som ska sonas, utan som ett sår som aldrig läker.

Eva Menasse bor sedan många år i Berlin, men här återvänder hon till landet och det österrikiska idiom hon växte upp i. Längst bak finns en ordlista med de uttryck gemene tyskspråkige kanske inte förstår, som goschert, (oförskämd) Falott (bedragare, tjuv), Häfn (fängelse). Det är ord som delvis används fortfarande, andra som långsamt dör ut. Jag ler när jag läser Dodl, gschisti-gschasti eller Stompanadeln – ord som man kan förstå av sammanhang och tonfall, som ger så mycket mer färg och smak än högtyskan som tränger ut dialektala uttryck mer och mer.

Utmärkande för Menasses författarskap är att hon att hon inte levererar tydliga svar, utan ställer frågor. Frågor får oss att tänka vidare  och förhoppningsvis lär vi oss hantera vår samtid bättre. Jag vågar inte uttala mig om hur jag reagerat om jag levt i en diktatur, jag kan bara önska mig att jag handlat rätt. För även den tysta grå massan, de som inte var direkt skyldiga, är delaktiga i hur historien utvecklas.

Romanen slutar med ”Das ist nicht das Ende der Geschichte.” (Det är inte slutet på historien), det vet vi som levt trettio år efter 1989. Men vi har inte heller nått fram till slutet av historien om kriget.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).