Av STEVE SEM-SANDBERG
Genesis
Schulz andra bok, Sanatoriet Timglaset, inleds med en berättelse som i ett slag famnar om hela det litterära universum Schulz skapat. ”Boken”, heter den (förstås); och i början av den kan man läsa följande Genesis:
“Detta var mycket längesedan. Min mor fanns ännu inte då. Jag tillbringade dagarna på tu man hand med min far i vårt rum, som den gången var stort som hela världen.”
Många som läst Schulz har fäst sig vid hans böckers karaktär av alternativ skapelsemyt, tydligt inspirerad av Bibelns eller Tanaks skapelselära. Många av de gammaltestamentliga myterna framträder dock hos Schulz i förvrängt eller omkastat skick. Det märks inte minst på det sätt han behandlar den klassiska motsättningen mellan manligt och kvinnligt. Hos Schulz är det mannen som får stå för födandet – det alstrande, livgivande – medan kvinnan representerar en fast, repressiv, repetetiv ordning. Lagen, om man så vill.
I Kanelbutikerna berättar Schulz hur fadern under vinterhalvåret söker sig upp på vinden för att föda upp exotiska fåglar som han fått sig tillsända från all världens hörn i form av olika befruktade ägg. Så länge fadern befinner sig på vinden får ingen störa honom. Först framåt vårkanten, när taket och väggarna bågnar av snart fullvuxna fåglar, vågar hushållerskan Adela bryta sig in med sina kvastar och sopskyfflar och börja städa. Fadern står då upp till midjan i fågelträck, flaxande med armarna: färdig att förvandlas också han.
En värld i vardande
Varifrån i Schulz universum kommer då alla dessa bräckliga men fruktbara och förvandlingsbenägna män, och varifrån dessa fysiskt utmanande, regeltörstande och renhållningsbenägna kvinnor?
Enligt Jerzy Ficowski kom bokhållaren Jakub Schulz till Drohobych nästan utan pengar. Han sökte sig en hustru och en fast utkomst, och fann båda delarna i Hendel-Henrietta Kuhmerker som skulle bli hans maka. Butiken i hörnet på Marknadstorget i Drohobych som Jakub Schulz förvaltade och drev förblev hela tiden i hennes ägo: HENRIETTA SCHULZ stod det på butiksskylten ända fram till den dag i juni 1915 då Jakub dog och familjen tvingades avveckla verksamheten.
Bruno Schulz var det yngsta barnet i en syskonskara på tre och rimligen kan han inte ha haft andra minnen av fadern än som någon som var ständigt sängbunden. Det är också så han framträder i Schulz egna illustrationer till sina berättelser: en åldrad patriark; blek, magerlagd, med långa beniga fingrar och spretande hår och hakskägg. Men också omgiven av en särskild sorts magi.
Alla barn finner sina egna sätt att hantera sina föräldrars dödlighet. I stället för att se döden som en ofrånkomlig konsekvens av livets orubbliga lagar beslutar sig det allsmäktiga barnet i Schulz för att ändra på själva lagarna. Döden må vara ofrånkomlig – men bara i det universum vi själva vant oss vid att leva i! Schulz tänker sig i stället ett helt annorlunda universum, där allt är upp och nedvänt som i Lewis Carolls Spegelvärld. Klockan går baklänges, den slagne reser sig i stället för att falla omkull, förruttnelsen och sönderfallet ses snarast som en omvänd mognadsexamen: ur komposten spirar nytt liv. Faderns fysiska sönderfall blir då snarast ett styrkeprov, en till överlevnadsförmåga adlad mutationsbenägenhet.
Men det mest behändiga med detta universum, sett ur Schulz perspektiv, är att det samtidigt löser två problem. Faderns död omintetgörs naturligtvis som den ovidkommande stoppkloss i tidens ohejdbara flöde den är. Men också Bruno Schulz eget vuxenblivande, det faktum att Bruno efter hand växer ifrån sin egen far, kortsluts i ett slag. Han behöver inte växa in i någon ordinär vuxenroll. Tvärtom: den person som utstyrs med egenskapen att kunna växa inåt eller bakåt ser snarare hur allt återbildas, hur orden återvänder till sina betydelser, fåglarna kryper tillbaka i sina ägg; hur allt på nytt blir sig självt. Vad som blir kvar är en mytologisk tidsålder.
En evig barndom
Schulz uttrycker det så här i ett brev, en av många skrivelser med vilka han skyddar sin bräckliga skapelse:
“Det ni säger om den artificiellt förlängda barndomen – om omogenheten – gör mig något konsternerad. Det tycks mig som om detta slags konst, som står mig så nära, snarare är ett resultat av en återbildningsprocess, en återvunnen barndom. Vore det möjligt att vända utvecklingen bakåt, att genom något slags omväg återvända till eller skaffa sig en andra barndom, och att återigen ta del av dess fullhet och väldighet, det skulle verkligen vara inkarnationen av genialitetens epok, de messianska tiderna som alla våra mytologier lovar oss. Mitt stora ideal är att mogna till barndom. Att göra det skulle vara det verkliga tecknet på mognad.” 2)
Denna den förlängda barndomens värld, genialitetens epok som Schulz kallar den, måste ändå grundas på något för att vinna trovärdighet. Därför låter Schulz den sjuke och försvarslöse själv komma till tals. Det sker i berättelsen ”Provdockorna” som följer omedelbart på den faderliga kläckningsorgien i ”Fåglarna”.
Schulz väninna Debora Vogel hade i början av 30-talet låtit Schulz läsa en berättelse hon skrivit som handlade om skyltdockor, Manekiny (1934), och möjligen är det från den Schulz hämtat inspiration. I den ”avhandling om provdockor” som fadern redogör för i Schulz berättelse iakttas provdockan inte utifrån så som den romantiska myten gärna vill se den (som en en gång levande kropp som frusit till orörlighet) utan tvärtom: som ett exempel på en rörlig, levande, ständigt föränderlig materia som bara blivit kvar i den tillfälliga skepnad den antagit.
En provdocka är med andra ord bara en kroppslig mask: något i grund och botten alldeles främmande som bara råkat stelna i denna ytligt igenkännbara form. Så förhåller det sig, enligt fadern, med alla föremål. Skåp och dörrar och skrivbord är bara korsfästa trästycken som nödtorftigt hålls samman av spikarna som hamrats fast i dem. Hela världen hålls i själva verket ihop av skepnader och former som påtvingats oss utifrån.
För att förstå världen och skapelsens mekanismer måste man därför först komma åt den Lag som tvingar ting att stelna i dessa tillfälliga former. Den som gör det har samtidigt skaffat sig inträdesbiljett till ”den stora hädelsens regioner”.
Schulz använder uttrycket ”hädelsen” inte i den gängse betydelsen att avvika från en tro eller en lag, utan i en vidare och kanske också mera uppbygglig bemärkelse. Det räcker inte bara med att byta perspektiv, menar Schulz; man måste också byta världsuppfattning. I linje med detta upprepas den faderliga världsförklaringen inte mindre än tre gånger i berättelsen om provdockorna. Och inte mindre än tre gånger, i tre separata kapitel, attackeras fadern av Adela eller de två sömmerskorna på vinden och tvingas avge en ny trohetsed till den skapelse han just givit ord åt.
Vad vi bevittnar bland de kläckta exotiska äggen på vinden är alltså inget mindre än en kamp om världsherraväldet. Om och om igen försöker fadern bryta sig ut ur sin form och om och om igen kommer kvinnan och ömsom lockar, ömsom tvingar honom tillbaka till underkastelse igen:
– ” Nu ska Jakob vara förståndig. Jakob ska höra på nu, Jakob ska inte vara envis. Se så nu … Jakob, Jakob. Adelas framsträckta sko darrade lätt och glänste som en ormtunga. Min far reste sig långsamt, med sänkt blick, tog ett steg framåt, som en automat, och föll på knä. Lampan väste i tystnaden, i tapeternas snårskog sprang vältaliga blickar fram och tillbaka, giftiga tungors viskningar for omkring i rummet, tankarna gick i sicksack …” (Kanelbutikerna, övers Johan Malm)
Picture show
Schulz försökte aldrig dölja det sexuella innehållet i sina berättelser och bilder. De bilder han framställde parallellt med sitt författarskap är dock betydligt mer explicita än någon av hans texter, vilket kanske kan verka underligt med tanke på att det var med sin grafik och sitt måleri som han försörjde sig. Inte bara är de långbenta kvinnor som på bilderna ses skrida förbi hans underdånigt krälande kropp oftast nakna.
De har också fått låna kropp och ansikte från fullt levande kvinnor ur Drohobychs aristokrati. Folk kände med andra ord igen sig. Mer än en gång lär en vernissagebesökare ha gått fram till Schulz och anklagat honom för att ha skändat eller vanhelgat hans syster eller dotter eller maka. Schulz lär alltid ha svarat en och samma sak: – “Jag målar bara vad jag ser.” Men vad är det då som syns?
En värld inuti, en värld utanför
I Schulz konstnärliga liv är det som om två skilda personer balanserar mot varandra. Den ene är voyeuren/blottaren, som älskar att visa det han har inom sig för andra. (Till samma person eller personkomplex hör även bildkonstnären men också brevvännen Schulz.) Den andra personen är den i sitt skal eller Hus hopkrupne hemligskrivaren som i det fördolda skriver ihop berättelser som småningom kommer att rasera hela det sätt vi ser på Skapelsen och Världen.
De två står mot varandra i en ständig antagonism och den ene tycks oavbrutet sträva efter att tränga in i och/eller att bemäktiga den andre. Enda sättet att lösa den outhärdliga klyvnaden mellan de två är att oavbrutet föra ut det som finns inuti.
Det var vad Schulz gjorde när han skrev ut sina berättelser i brevform; det var vad han gjorde när han lät trycka sina berättelser och distribuera sina grafiska blad. Hela Schulz konstnärliga värld är en fetischvärld av den enkla anledningen att fetischen är just begärets rörelse stelnad till form – lustmateria stelnad till provdocka: en bjudande mask någonstans mellan inre och yttre, dröm och skepnad, livlöst ting och begärsobjekt.
Enda möjligheten att förlösas ur denna skamliga polaritet – som Schulz såg det – blir att försöka finna tillbaka till en tidsålder då motsättningen mellan det existerande och det åtrådda inte längre finns, då varje älskat föremål fortfarande är handfast och gripbart och identiskt med sitt uttryck. Schulz föreställer sig denna återkomst i bibliska termer: som en messiansk återlösning.
Och eftersom han tolkar allt i Bibeln bokstavligt, beskrivs också denna återlösning som en helt konkret händelse. Det påstås att Messias har landat någonstans i utkanten av Stryj. Eller i den närbelägna kurorten Truskawiec. Eller i Sambor eller Borysław. Schulz skriver inte att Messias har ”landat”. Men det är så man förstår denna nyhet som nu sprids från mun till mun. Som en ängels landning: en fruktansvärd händelse på vilken bara världens undergång och pånyttfödelse kan följa.
Tvånget att befinna sig ute i världen samtidigt som man oavbrutet vistades inne i den har till slut också för Schulz nått en punkt där det förr eller senare måste komma till ett helande. Och eftersom han själv inte kan förvandlas måste världen göra det.