Det fanns – och finns förstås fortfarande – många tuffa tjejer och dramatiska damer bland amerikanska utrikeskorrespondenter och journalister: Martha Gellhorn var en bättre och oräddare reporter än den man hon ett slag var gift med, Ernest Hemingway, och en lika bra roman- och novellförfattare. Janet Flanner försåg under sin pseudonym Genet amerikaner med nyheter från London och Paris under en dryg kvinnoålder. Och den lika läsvärda Dorothy Thompson var en tid förenad i ett stormigt äktenskap med en annan alkoholiserad amerikansk Nobelpristagare, Sinclair Lewis – det fanns ännu fler av det slaget: Eugene O´Neill, William Faulkner, John Steinbeck…
Sent på hösten 1931, halvannat år innan han grep makten över Tyskland, intervjuades Adolf Hitler av Dorothy Thompson som inte lät sig imponeras, som man kan läsa sig till i den tunna bok om mötet som hon kort därefter gav ut i USA, ”I Saw Hitler” (1932). Sällan har någon huggit hårdare i sten än hon när hon ansåg att denne österrikiske korpral med politiska ambitioner redan var en föredetting:
”When I finally walked into Adolph Hitler´s salon in the Kaiserhof Hotel, I was convinced that I was meeting the future dictator of Germany. In something less than fifty seconds I was quite sure that I was not… Adolph Hitler´s tragedy is that he has risen too high… But perhaps the drummer boy has let loose forces stronger than he knows. If so, who will come after him?”
En trumslagarpojke som inte visste vilka krafter han släppt lösa, bilden var inte särskilt träffande, inte ens om hon hade sett Hitler som en trollkarlens lärjunge ur stånd att stoppa stormfloden med sin kvast. Hitler visste tidigt vad han ville, och handlade därefter. Men trots att det mycket snart skulle visa sig att hon hade fel och trots att boken bara är på trettiosex sidor (plus korta kommentarer till ett femtiotal fotografier) så hann hon pressa in en hel del intressanta iakttagelser i den:
”His is an actor´s face. Capable of being pushed out or in, expanded or contracted at will, in order to register facile emotions… involuntarily I smiled. Oh, Adolph! Adolph! You will be out of luck!… Looking at Hitler, I saw a whole panorama of German faces; men, whom this man thinks he will rule.”
Det där hade Hitler och hans dåvarande presschef Putzi Hanfstaengl, son till en berömd konstofficin i München och med en examen från Harvard i bagaget, möjligen kunnat svälja. Men knappast Dorothy Thompsons fräckt avslöjande närgranskning, som säkert var på kornet, när hon försökte placera in korpralen i ett fack:
“The eyes alone are notable. Dark gray and hyperthoid – they have the peculiar shine which often distinguished geniuses, alcoholics and hysterics… Then his eyes focus in some far corner of the room; a hysterical note creeps into his voice which rises sometimes almost to a scream. He gives the impression of a man in a trance.”
Åtminstone vad gäller den andra kategorin var hon alltså expert genom äktenskapet med Sinclair Lewis som i stort sett överlät den dagsaktuella granskningen till sin hustru. När någon bad honom uttala sig om den politiska situationen i Tyskland svarade han surt: ”Miss Thompson is the political expert. I am not.” Men han drog nytta av hennes kunskaper när han skrev sin kanske intressantaste roman, ”It Can´t Happen here”. I den varnade han för ett fascistiskt maktövertagande i Amerika, det ämne som Philip Roth långt senare skrev en lysande roman om, ”The Plot Against America”.
På sommaren 1934 kom Dorothy Thompson tillbaka till Tyskland som korrespondent för The Saturday Evening Post. Hon reste först till Österrike där hon inte behövde sakna något att skriva om sedan Dolfuss mördats i juli, och sedan via München till Berlin. Hon checkade in på Adlon men fick nästan genast besök av Görings hemliga statspolis som hövligt men bestämt beordrade henne att inom tjugofyra timmar lämna landet. Den här gången satt trumslagarpojken säkert i sadeln, och även om han kanske uppskattat att jämföras med ett geni så kan han inte ha gillat att sättas i klass med alkoholister (som han inte var) eller hysteriker (som han var).
Hon blev därmed den första amerikanska journalist som blev officiellt utvisad ur Tredje Riket. I William Shirers dagböcker från Berlin kan man för den 26 augusti 1934 läsa att hon vinkades av på stationen vid Friedrichstrasse av deras gemensamma kollega H. R. Knickerbocker – det fanns många amerikanska tidningsmän som skickade rapporter över Atlanten om den tyska nyordningen. Väl hemma försatt hon sedan varken tid eller tillfälle att ge igen. I sista numret för det året av Harper´s Magazine fick hon in en lång, välinformerad och dräpande ironisk text om sin senaste resa genom Österrike, fyra år före Anschluss, och Tyskland, den som slutat så snöpligt med ett knappt dygnslångt uppehåll i Berlin.
Det reportaget var en effektiv moteld mot all tyskvänlig propaganda som florerade i USA under andra hälften av trettiotalet. En av de inflytelserika rösterna på den kanten var Charles Lindbergh. När han på sommaren 1936 höll ett tacktal i Berlin sedan han tagit emot en medalj av sin flygarkollega Hermann Göring applåderade hon det men ändrade sig snart och blev därefter en av hans vassaste kritiker i den amerikanska pressen.
I sin reseberättelse som fortfarande är läsvärd beskriver hon hur hon möttes av propaganda överallt, med hakkors, flaggor och plakat. Texten på ett av dem var olycksbådande och skulle slå in för många: ”Vi föddes för att dö för Tyskland”. Tidpunkten var välvald för en journalist med näsa för nyheter. 30 juli-morden hade just skett, när ledande SA-män mördades, och många andra också, vissa av rent misstag. Hon fick denna ruskiga rapport från ett förvirrat ögonvittne
Men didn´t know why they were shot; I´m tellíng you they didn´t have an idea. Some of them thought that there was a conspiracy of the SS against Hitler, and they were dying for Hitler. They held up their arms and shouted, ”Heil Hitler!” and the squad fired. What I´m telling you is true.
Långt senare, när den pigge pensionären Putzi Hanfstaengl som överlevt allt detta skrev ner sina memoarer i München (”Zwischen Weissem und Braunem Haus”, 1970) drog han sig till minnes vad Dorothy Thompson kallat hans forne chef, med ett lika träffande som drabbande adjektiv: ”Man ska inte glömma att Dorothy Thompson på grund av två misslyckade äktenskap var en djupt desillusionerad kvinna. Det är därför inte underligt att hon, fortfarande den mest attraktiva av kvinnor, fann Hitlers – i hennes ögon hermafroditiska – natur motbjudande.”
Innan hon blev mrs Lewis hade hon varit gift med en skrävlande storstads-Casanova som den skvallrige Putzi beskrev som en ”Ladykiller und Kaffeehausschwadroneur aus Budapest”. Men hennes tredje gifte blev både långvarigt och lyckligt.
Trots att det kommit minst en levnadsteckning och man gett ut delar av hennes omfattande korrespondens, och även om hon nämns på många sidor i Mark Schorers stora bok om Sinclair Lewis, så har Dorothy Thompson kanske sjunkit i glömska numera. Men inte länge till: i dagarna har det kommit en dubbelbiografi av Susan Hertog på Random House: ”Dangerous Ambition. Rebecca West and Dorothy Thompson. New Women in Search of Love and Power.”
Om det ämnet finns säkert mycket att berätta, de båda kände varandra från 1920 till Dorothy Thompsons död i februari 1961, och det finns mängder av brev dem emellan bevarade. Rebecca West (som tog sig sitt namn efter den unga hjältinnan i Ibsens sena pjäs Rosmersholm) hade minst lika trassliga relationer hon, mest till den självupptagne H.G. Wells och den son som de fick gemensamt, Anthony West. Men mer om henne nästa gång.
Ivo Holmqvist