Det var med stor nyfikenhet och viss skepsis jag började läsa boken Donne (Kvinnor) av Andrea Camilleri. Camilleri, skaparen av karaktären Salvo Montalbano som i en lång rad böcker löser komplexa mordgåtor med intellektets och litteraturens hjälp. I Luca Zingarellis rolltolkning är Montalbano en attraktiv och butter karla-karl, lika rättrådig som trogen sin Livia (nåja …).
Camilleri har sina rötter i teatern som regissör och scenograf och han har regisserat manliga dramatiker, samarbetat med, omgivit sig med, stöttat och lyfts fram av män, män och åter män. Hans kulturella gärning är omfattande, inom teatern såg han till att såväl Strindberg, Ionesco som Beckett iscensattes och som författare har han publicerat över femtio böcker i olika genrer, varav som sagt många av dem handlar om kommissarie Montalbano.
Camilleri, som är född 1925 på Sicilien, är uppvuxen under fascismen, var soldat under andra världskriget och inskriven i kommunistiska partiet: alla dessa manlighetens bastioner. Och Italien har inte gjort sig känt som det mest jämställda landet i världen. Där blandas kyrkans konservativa värderingar med gammalt hederstänkande och där kväste Berlusconis objektifierande kvinnosyn den feminism som lyckats hävda sig efter fascismens gammaltestamentliga dito. Vad kan en författare från en sådan miljö och ur hans generation ha att säga om ”kvinnorna”? Mitt feministiska snålvatten började rinna till när jag tänkte på vad jag skulle kunna möta och få bemöta i boken. Med tanke på den traditionellt manliga hegemonin inom italiensk litteratur, vilken som tur är brutits upp betydligt på senare tid, och med tanke på den objektifiering tillika det osynliggörande av kvinnor jag stött på även i modern italiensk litteratur förväntade jag vad som helst.
Som tur var kom mina farhågor i det stora hela på skam. Boken är uppbyggd som en katalog (katalogaria? Han kallar själv boken i ett efterord en ”parziale catalogo”) med korta berättelser om kvinnor namngivna i bokstavsordning från A till Z. I övrigt ingen sortering eller kronologi. Det innebär att vi huller om buller får möta kvinnor ur Camilleris liv, från barndomen fram till idag, kvinnor ur litteraturen och inte minst teatern, kvinnor ur konsten, verkliga kvinnor, fiktiva kvinnor och historiska kvinnor. Han säger sig ha älskat dem alla, vilket han också väl lyckas gestalta. Och ganska snabbt lägger jag min kritiska blick åt sidan och grips av berättelserna.
För vad som genomsyrar samtliga texter är Camilleris enastående berättartalang. Vare sig det är en resonerande essä om kvinnoroller i dramatiken (om Desdemona, Nora, eller Carmen) eller en skildring av personligt upplevda och bisarra kärleksmöten, lyckas Camilleri i det korta formatet vara skarp, avgränsad och fabulerande i en mycket charmig kombination. Ett format som passar hans författartemperament som hand i handsken.
Vad som också slår mig är hans stora bildning och kunskap. Redan i unga år stiftade han i och för sig bekantskap med teaterns värld, och har som sagt en omfattande bokproduktion bakom sig. Men här berättar han om vitt skilda kvinnoöden ur historien som den mäktiga Theodora av Bysans (gift med kejsar Justinianus) och hennes otroliga klassresa, om Jeanne D’Arc och hur han såg henne bli en symbol för godheten, om Nefertiti och hennes stolthet utan fåfänga, och om den omdiktade och gåtfulla Ilaria del Caretto. Med hans egna erfarenheter och initierade reflektioner som bakgrund berikas berättelserna till mycket mer än encyklopedisk kunskap.
Camilleri är trots sin höga ålder aktiv både litterärt och politiskt, och när man läser denna bok inser man att han alltid varit engagerad både i sin samtid och i livet i sig. Och allting tycks ha fastnat i hans minne: namn, platser, detaljer, tidpunkter så att han ur sin rika minnesbank kan skapa dessa fängslande berättelser. (Och där han inte minns fyller hans fabuleringskonst i, så att det säkert blir mycket roligare och intressantare än det var i verkligheten). Camilleri förmår alltid hitta en vändning, en sensmoral som förvandlar även grabbiga (gubbiga?) berättelser om tjejer med sexiga kroppar till intressanta människoöden.
Jag kapitulerar inte helt men försöker välvilligt se dessa ständiga hänsyftningar till kvinnors utseende som italienarnas allmänna vurm för Skönheten och som författarens ganska barnsliga förtjusning i kvinnlig fägring. Men jag ser också att Camilleri hyser en stor respekt för kvinnor, inser att han står på förtryckta kvinnors sida och att han urskiljer strukturer bakom kvinnors underordning – han tycker dock att Winnie i Becketts pjäs Lyckliga dagar ”är det mest fascinerande uttrycket för den olösliga gåta som kvinnan är.” Samtidigt som han utan att höja på ögonbrynet berättar om en medarbetare som misshandlade sin partner till sjukhusvistelse och låter oss förstå att samtliga kvinnor (som figurerar i relation till männen här) har bröst som ”antologier”, långa ben och välsvarvade figurer, kan han också koppla på en mer analytisk blick. I en berättelse blottlägger han det statliga bordellsystem under 40-talet som gick under namnet ”quindicina” där sexarbetarna flyttades var femtonde dag så att bordellkunderna med jämna mellanrum skulle få nytt kött. Där fanns Oriana som blev känd för att ha sådan kapacitet att alla fascister som blev hennes kunder dog. ”Zina” berättar om den prostitution många kvinnor från östländer hamnar i när de tar sig till Italien och i en gripande berättelse från hans barndom skildras indirekt det utanförskap som förtalade kvinnor hamnade i.
Boken kan också läsas som ett slags självbiografi, där han via möten med olika kvinnor skildrar sitt danande till både man och kulturpersonlighet. Den första blyga kärleken till Maria hörde också ihop med hans första framgång inom teatern. Hans mormor Elvira som pratade med tingen, lekte med honom och introducerade honom till sagornas värld, var namne med Elvira Sellerio som både var hans förläggare och en av hans bästa vänner innan hon gick bort. I flera möten med kvinnor framkommer Camilleris ödmjukhet och filantropiska läggning. I en mycket rörande scen hjälper han Ofelia, en ung flicka som svårt chockad efter bombningarna inte vill släppa taget om sin docka. Och vi får även lära känna den verkliga Ingrid som stått modell för den svenska rallyföraren Ingrid som ständigt frestar kommissarie Montalbano. Samtidigt får vi veta hur Camilleris möte med den svenska frigjordheten avlöpte. Och talar han sanning valde han att inte utforska den närmare.
Att använda möten med andra människor för att skildra sitt eget liv är en sympatisk och avväpnande metod. Camilleri gör det lärt och med den äran; många gånger avbröt jag läsningen för att ta reda på mer om kvinnorna han berättar om, och många lästips har jag fått på vägen. Lite skaver det dock att se dessa starka, ofta kända kvinnor som kunde varit (eller var) en hel pjäs, en roman, en chef på ett förlag, en landsledare, en namnkunnig medarbetare bli reducerad till ett par sidor i en bok. Men för att citera Camilleri själv, eller rättare sagt Beckett: så framstår detta som ett fascinerande uttryck för den olösliga gåta som mannen är.
Jag vill inte tänka att denna bok var författarens sätt att gottgöra tidigare försummelser av kvinnor, även om en kritisk läsning skulle kunna avfärda den så. Jag vill gärna ha en förlåtande attityd gentemot en så lysande författare som trots allt är ett barn av sin tid och sin plats – och lite gulligt är det med män som inte förstår bättre än han, särskilt om de samtidigt tycks så genomgoda och empatiska.