Istanbul (Foto: Wikipedia)

Vägar som förskräcker
Om förkrigstid, Eric Ambler och Dimitrios mask

1939, före kriget, avslutade Eric Ambler sin thriller ”The Mask of Dimitrios”, i vilken nationalstaterna framstår som blott en chimär av ordning, där transnationella kapitalförflyttningar ständigt gäckar varje ansats till nationell jurisdiktion. Också idag tycks mycket stå på spel, framtiden te sig mörk och de utstakade vägarna förskräcker.

________

Mycket står på spel just nu. Framtiden, också den nära, ter sig mörk. Ann Ighe avslutar sin essä ”Arvet efter 2015” i Ord & Bild (nr 3-4/2016) med orden: ”Vågar jag själv göra det, uttala, skriva ut ordet? Förkrigstid.” – Förkrigstid?! Tiden före det stundande kriget?

1939, under en annan förkrigstid, lägger Eric Ambler sista handen vid Dimitrios mask. Föraningen om ett annalkande krig präglar romanen som samtidigt fungerar som ett varningens ord i en bister samtid. Boken, som numera nått klassikerstatus inom thrillerlitteraturen, har genom åren getts ut under olika titlar: The Mask of Dimitrios [engelsk titel] / A Coffin for Dimitiros [amerikansk titel], 1939; på svenska kom den 1940 som Vem var Dimitrios? i en översättning av Gösta Dahl. I hans översättning har den återutgetts 1967 och 1987, men då under titeln Dimitrios mask. Den har bland annat inspirerat John Le Carrés författarskap och den var avgörande vid skapandet av filmklassikern Den tredje mannen (1949).

Även om Ambler skriver i deckargenren är romanen inte någon klassisk pusseldeckare. Här finns inte den gängse uppbyggnaden med en tydlig början-mitt-slut. Snarare är den en reflektion kring en pågående process. Det är den europeiska erfarenheten under 1920-och 1930-talen som behandlas. När boken kom ut första gången 1939 kunde den knappast vara mera aktuell. På dess sista sida läser huvudpersonen en väns brevhälsning:

"Enligt de senaste underrättelserna jag fått blir det inte krig förrän i vår. Vi har alltså ännu tid att åka skidor. Slutet av januari är en särskilt lämplig tid för det. Vägarna är visserligen förskräckliga, men spåren utmärkta bara man väl känner till dem."

Dimitrios mask kan läsas just så, som en karta över det vi idag kallar mellankrigstiden, d.v.s. åren från första världskriget 1914-18 och revolutionernas utbrott 1917 och Odessa 1919, över det vinstmaximerande, transnationella kapitalets utnyttjande av ett allt spändare världsläge under tjugo- och trettiotalen, fram till nästa världskrigs utbrott 1939. På kartan framträder spåren utmärkt tydliga, men de inslagna vägarna är förskräckliga.

I boken försöker Charles Latimer, en något excentrisk, ensamstående och privatspanande engelsman på resa i Istanbul, finna och förstå en mystisk främling med både oklart ursprung och skumma motiv och med många parallella identiteter – Dimitrios Makropoulos, mördare, internationell svindlare, narkotikahaj m.m., nu påträffad drunknad i Bosporen.

Under sökandet efter den skugglike Dimitrios verkliga identitet och motiv leds Latimer in i en historia utan återvändo. Vägen leder från det Ottomanska rikets sönderfall och kriget mellan de otydligt utmejslade staterna Grekland och Turkiet i början av 1920-talet fram till Paris knappt två decennier senare.

Branden i Smyrna 1922 som kom att avsluta det grekisk-turkiska kriget

I augusti 1922 befinner sig Dimitrios mitt i blodbadens Smyrna/Izmir. Genom att förfalska, bedra, svika och mörda lyckas han fly undan de etniska rensningarnas kollektivpsykos. Han dyker sedan upp i Grekland, Turkiet, Jugoslavien och Bulgarien, ständigt skyddad av nya identiteter. Hans uppdrag är att smuggla, spionera, lönnmörda och terrorisera. Spåren efter honom leder ända upp till Euroasiatiska Kreditbanken, en av mellankrigstidens Monaco-baserade investmentbanker. Ständigt lika närvarande som osynlig går bankens affärsidé ut på att tjäna pengar genom att sälja vapen och tjänster till båda sidor i internationella konflikter. Banken excellerar i spioneri och underrättelseverksamhet samtidigt som den profiterar på människors utsatthet och svaghet genom att administrera gambling och kvinnohandel, ”vit slavhandel”. Men först och främst producerar, distribuerar och säljer den narkotika, huvudsakligen heroin.

Inom banken är Dimitrios en uppåtstigande stjärna. Överallt där politiska lönnmord planeras, hasardspel bedrivs, spioneri och kontraspioneri utförs eller knarkaffärer administreras dyker han upp i en eller annan skepnad. 1938, sedan Dimitrios avancerat till bankens styrelse, visar sig ett gränsintermezzo som nyligen inträffat mellan Jugoslavien och Bulgarien i själva verket ha administrerats och finansierats av den Euroasiatiska Kreditbanken, som samtidigt också förmedlat vapenaffärer till båda sidor i konflikten. Men den vintern blev det inget krig. Det blir ”inte krig förrän i vår”. Nu är det Förkrigstid.

När boken kom ut 1939 var Eric Ambler (1909-1998) redan en hyllad brittisk deckarförfattare bosatt i Paris. Från den horisonten såg han alltmer pessimistiskt på samtiden. Tidigare hade han närt ett hopp om att Sovjetunionen skulle kunna fungera som ett alternativ till den alltmer hänsynslösa globala kapitalismen. Men vid 1930-talets slut hade uppgifterna om Stalins terror tagit det hoppet ifrån honom. Han kom istället att positionera sig som en radikal anti-fascist och anti-nationalist i en samtid där tonläget blev allt mer fascistiskt och nationalistiskt.

I det Europa Ambler skrev fram visar sig nationalstaterna vara endast en chimär av ordning, flytande på en underström av transnationella kapitalförflyttningar som ständigt gäckar varje ansats till nationell jurisdiktion. Dimitrios mask illustrerar hur territoriellt avgränsade nationalstater knappast är lösningen på de växande problem som den moderna, globala kapitalismen ständigt underblåser.

Huvudpersonen Charles Latimer framställs som en avhoppad akademiker i 35-40-årsåldern, en universitetslärare inom political economy med tre betydande monografier i bagaget, bl.a. en kritik av den ekonomiska innebörden av Rosenbergs Der Mythus des zwanzigsten Jahrhunderts: ”i förhoppningen om att kunna slå ifrån sig den obehagliga känsla av nedtryckthet, som blivit en följd av hans tillfälliga befattning med nationalsocialismens filosofi och dess profet, Dr Rosenberg, tog han sig för att skriva sin första detektivroman”.

Författarskapet leder honom till Turkiet och Istanbul, där han alltså får nys om Dimitrios existens och sedan börjar resa kors och tvärs över Europa i sin jakt på dennes verkliga identitet och motiv. Inledningsvis ser han det hela som en intellektuell utmaning och som ett slags spel, men upptäcker småningom att han endast är en av spelets utbytbara spelpjäser:

"Men det tjänade ingenting till att söka förklara [Dimitrios] genom att göra jämförelser mellan gott och ont. Det skulle ändå inte bli mer än fraser. Goda affärer och dåliga affärer var den nya teologins element. Dimitrios var inte ond. Han var logisk och verklig, lika logisk och verklig i den europeiska djungeln som den giftgas som går under namnet Lewisite, och de sargade liken av barn, som dödats vid bombningen av en öppen stad. Logiken hos Michelangelos David, Beethovens kvartetter och Einsteins teorier hade ersatts med logiken i Fondbörsens årsbok och Hitlers Min kamp. "

Dimitrios mask kan läsas inte bara som en sofistikerad mordhistoria, utan också som ett mord på den engelska, traditionella who-done-it och slutna-rummet-pusseldeckaren. Den är ingen Dorothy Sayers eller Agatha Christie. Ambler skrattar tvärtom ut den typen av historier:

"Utan att säga något fyllde [dubbelspionen Grodek] på glasen, räckte Latimer hans och höjde högtidligt sitt eget.
– Skål för den engelska detektivromanen, monsieur, sade han.
Smickrad höjde Latimer glaset till läpparna. Hans värd gjorde detsamma. Men plötsligt satte han i halsen, ryckte fram en näsduk och ställde ifrån sig glaset. Till sin förvåning såg Latimer att mannen skrattade."

Vad är väl mer världsfrånvänt löjeväckande än en engelsk herrgårdsdeckare? tycks Ambler fråga sina läsare. Han utför sitt lustmord med en intensitet som griper tag om läsaren, men för oss samtidigt in i en kuslig förkrigstid. Vad gör vi här? Och vad bör vi göra nu när vi är här?

Likt Ambler är Ighe något på spåren i sin essä. Hon reser runt i Europa, ungefär som Ambler låter Latimer göra, och verkar alltmer glida in i det objekt hon undersöker och rapporterar om. Från att ha varit den distanserade kommentatorn som utifrån undersöker det europeiska kulturarvet finner hon sig alltmer indragen i detta kulturarv. I sökandet efter det hon kallar ”den mest relevanta referenspunkten” samtalar, observerar och reflekterar hon ständigt, samtidigt som hon upptäcker att ”1930-talet återkommer ofta i samtalen”. 1930-talet som dagens samtid och samtiden som förkrigstiden.

Både Ighe och Ambler presenterar öppna frågor, men ger inga svar. De ställer oss inför frågor vi inte kommer undan, frågor som rör de fundamentala, för att inte säga existentiella kriser som leder fram dit där vi nu tycks stå – Förkrigstid? Men ödet är inte beseglat. Det är det aldrig. Frågan är istället hur vi tar oss vidare härifrån.

____________

  • Kan man i dagens värdekris lära av historien? Nej, svarar professor Bo Stråth. Klicka här för att läsa hur han med utgångspunkt i egen och andras forskning söker sätta vår tids ekonomistiska och populistiska kris i ett historiskt sammanhang.

  • Klicka här för att läsa Anders Björnsson om den uppmärksammade Was ist Populismus av Jan-Werner Müller

  • Erik Tängerstad

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: