En av de ytterst få överlevande från koncentrationslägret i Sobibor, Thomas Blatt, möter den dödsbleke bödeln John Demanjuk i rättssalen efter sextio år men vägrar peka ut honom.
Hur ska han kunna slå fast att det är ställt utom allt rimligt tvivel att detta är rätt man, han som inte minns sina egna föräldrars ansikten? De som omedelbart gasades ihjäl i lägret.
Ansikten må ha utplånats, liksom text. Men att ens föräldrar tas ifrån en och mördas glöms inte ens efter sextio år och att man suttit i ett läger omgiven av människor som låtit sig förvandlas till bödlar, det glömmer man inte heller.
De goda handlingarna, hjälpen i nöden, glöms heller inte.
Kärleken glöms inte. Den stora läsupplevelsen glöms inte. Texten må utplånas men minnet av de gröna pärmarna, det febrila vändandet av tunna blad, den slitna soffan, tiden på dygnet, livet före och efter, finns kvar.
Detta är tankar som följer mig upp till huset på berget. Jag bor i ett hus utan toalett, utan vatten – bortsett från det som rinner i strida strömmar nerför zinktaket och läcker in i två av rummen och håller mig vaken om nätterna med sin klagan, där droppljudet långsamt ändrar ton allteftersom de strategiskt utplacerade behållarna fylls och där intervallet mellan två på varandra fallande droppar endast långsamt ökar, sekund för sekund, likt de efter blixtarna alltmer dröjande och avlägsna åskknallarna.
Någon elektricitet finns inte heller i huset och inga möbler. En kamin finns dock och en ficklampa och en fältsäng.
På dagarna sliter jag hårt med att skörda oliver i sextiofemkilossäckar som sedan ska köras ner till oljekooperativet och förvandlas till olivolja. Sedan väntar beskärning och eldning. På kvällarna sitter jag på golvet och läser Yaleprofessorn i arabiska Dimitri Gutas bok Greek thought, Arabic culture. Jag har fått låna boken av en vän som tyckte det var hög tid att jag länkade samman mina grekiska färdigheter med studierna i arabiska.
Bortom de arabiska namn som duggar tätt över sidorna i den allt mattare ljuskäglan ser jag en ny värld öppna sig. Det intressanta är inte i första hand att det under Abbasiddynastin växte fram en översättarrörelse (”Translations Movement”) i den nygrundade staden Bagdad från mitten av 700-talet och fram till ungefär år 1000 och att fokus låg på de gamla grekernas litteratur inom så vitt skilda områden som alkemi, medicin, astrologi, matematik och filosofi, med Aristoteles som fixstjärna, och att många verk därmed räddats åt eftervärlden trots att originalen sedan länge gått förlorade.
Nej det som verkligen fascinerar mig är två andra saker.
Dels att Dimitri Gutas så övertygande visar att intresset för den klassiska grekiska litteraturen i Bysans vid denna tid var lika med noll och att det var efterfrågan från arabiskt håll som till slut fick fart på munkarna. För de som skulle översätta till arabiska behövde ju original att utgå ifrån och om originalen endast fanns i ett enda exemplar på låt oss säga ett kloster eller ett bibliotek så måste det kopieras.
Dels att Dimitri Gutas i sin analys av översättarrörelsen kan dra slutsatsen att de gamla grekerna inte översattes för att en liten elit vid hovet skulle kunna förkovra sig utan för att insikter i Euklides och Aristoteles gav politisk och social makt och bidrog till att forma den ideologi som kom att bli förhärskande under mer än två sekler. Abbasiddynastin har beskrivits som ett första historiskt exempel på ett internationellt samhälle, där studier i främmande språk var hårdvaluta och exempelvis kunde bana väg för en attraktiv karriär som översättare.
Enligt Gutas tjänade en heltidsarbetande översättare från grekiska till arabiska inte sällan uppemot 100 000 kronor i månaden, omräknat till dagens penningvärde. Det flitiga översättandet gav upphov till ett alltmer symbiotiskt förhållande mellan arabisk vetenskaplig och filosofisk tradition å ena sidan och översättarna själva å den andra och bidrog bland annat till att en konsekvent terminologi etablerades och att många klassiska grekiska verk så småningom ifrågasattes.
När jag efter några veckor börjar tröttna på att ha nattliga hällregn som enda duschmöjlighet och återvänder hem till Sverige stöter jag på en intressant och gedigen understreckare i SvD av Karl Steinick, om en debatt som just blossat upp i Frankrike kring en bok om Aristoteles.
Debatten har föranletts av forskaren Sylvain Gougenheims studie Aristote au Mont Saint-Michel: Les racines grecques de l’Europe chrétienne, en bok av det slag som inte alltid kan räkna med att recenseras i dagspressen. Några inledande välvilliga artiklar jävade den bilden och snart var stenen satt i rullning; en bok som ifrågasätter den historiska bilden av araberna som länken mellan Bysans och Renässansen är mumma för många i en tid då de arabisk-europeiska relationerna ter sig alltmer antagonistiska.
Gougenheims ambition att bagatellisera Abbasiddynastin och sätta allt ljus på en enda venetiansk munk ger hans kritiker inte mycket för. Om man vill försöka slå hål på bilden av araberna i och kring Bagdad som hellener med stor betydelse för den europeiska renässansen får man nog lägga mer än en munk från 1100-talet i vågskålen, hur hängivet denne Jakob från Venedig än översatte Aristoteles och andra grekiska texter.
Behovet att förklena arabers betydelse sitter dock djupt och debatten kommer nog inte att lägga sig i första taget.
Och jag fick en gammal tanke bekräftad. Ibland har jag trott mig retirera in i någon sorts eremittillvaro, med några fullkomligt oomtalade böcker som enda sällskap, bara för att plötsligt upptäcka att jag placerat mig själv mitt i händelsernas centrum.
Jan Henrik Swahn