Många av Irans intellektuella flydde landet efter revolutionen 1979 och fortsatte att verka i exil. En av dem som gjort en stor insats för att lyfta fram sina landsmän är poeten och översättaren Shahrouz Rashid. Verksam i Berlin fram till 2019 då han avled ägnade han sitt liv åt den persiska poesin, inte minst den moderna som Rashid menade måste utmana den tystnad som revolutionens blodiga efterspel orsakat. Roza Ghaleh Dar har läst ett till svenska i princip oöversatt författarskap och tillsammans med Nils Wiklund översatt fragment av långdikten ”Ikaros”.
De senare åren av sitt författarskap strävade den iranske poeten Shahrouz Rashid efter att samla och lyfta sina landsmäns verk i exil. Ett arbete som kunde bestå i att ge ut postuma verk eller ge kurser i kreativt skrivande. Det var viktigt att litteraturen skulle foga samman de skärvor som revolutionen -79 i Iran lett till. Revolutionen är den mest omvälvande händelsen i landets moderna historia, med krig, förtryck och en utvandring utan dess like som följd. För att bättre förstå denna verklighet och bearbeta dess trauman menade Rashid att den persiska poesin måste utmana den tystnad som revolutionens blodiga efterspel orsakat. En tystnad som i sin tur väcker frågan varför så lite av den litteratur som skrivits alltsedan revolutionen finns översatt. Något som redaktören Forogh Hashabeiky uppmärksammar i sitt förord till den nyutkomna persiska novellantologin Tavlan (Uppsala universitet, 2020), liksom hur den moderna persiska litteraturen än idag överskuggas av den klassiska poesin. Detta trots att många av Irans intellektuella flydde till väst och fortsatte att verka här i exil.
Rashid kom själv som landsflykting till Berlin efter revolutionen. Hans första diktsamling Vattenmänniskan gavs ut 1984 i Tyskland. Efter det följde ett tiotal verk varav endast diktsamlingen Cirklar och aldrig (Baran förlag 1997) finns översatt till svenska. Några utdrag av hans längre dikter förekommer i den engelska diktantologin Belonging (Talebi 2008) tillsammans med andra verk av poeter från den iranska diasporan så som Nader Naderpour, Ziba Karbassi och Maryam Huleh. Urvalet av Rashids lyrik från Berlinska elegier (1999), Intets bok (1998) och Den röda rosens uppenbarelse (1997) hör till hans mest uppmärksammade dikter men utgör bara ett brottstycke av hans väldiga arbete. Hit hör även hans prosaverk så som romanen Elegi för Shakespeare (2000) och essäsamlingarna Mognad över tid (2018) och Dukkha, anteckningar (2019). Däremellan ägnade Rashid sig åt att översätta verk av författare som Dostojevskij och Thomas Bernhard till persiska, samt skrev och undervisade om klassisk persisk litteratur där han bidrog särskilt med en nyläsning av skalden Nezami Ganjavis verk. Ändå var han en främmande fågel i sammanhanget.
Född 1960 i en nomadisk familj i staden Farsabad i norra Iran, tillbringade han sin barndom på vandrande fot genom höglandet Dashte Moghan vid Kaspiska havet. Uppväxten präglades av modersmålet azeri och årstidernas cykel, fram tills han sju år fyllda tvingades stanna kvar hos släktingar i byn där den närmaste skolan låg medan resten av familjen vandrade vidare. Han blev därmed den förste i sin familj som lärde sig att tala landets officiella språk persiska, samt att läsa och skriva. Ett privilegium som han kom att förvalta väl men som han aldrig återhämtade sig ifrån.
I förlusten av den innerliga och igenkännliga världen blev litteraturen Rashids nya hem. Orden och böckerna skulle i sin tur också leda till de revolutionära texterna och kampen för ett klasslöst samhälle. Men efter Shahens fall i Iran och de religiösas maktövertagande tvingades Rashid liksom många från motståndsrörelsen att gå i landsflykt.
Livet i exil skulle förstärka barndomens känsla av uppbrott och främlingskap. Den förlorade sonens återkomst (2013) som blev Rashids sista diktsamling sluter på många sätt hans mörka lyrik. Titeln refererar till den bibliska berättelsen om återvändande och försoning, men uppenbarar sig här som en resa utan ände. Flera av dikterna bär titeln ”Klagosång” eller inleds med titeln ”Siavash blommor” som anspelar på den persiska mytens hjälte som mördades i exil och ur vars blod en blomma slog ut. Dikterna brottas med frågor om tystnad och ensamhet under en nattlig himmel, ordens försvinnande och diktjagets upplösning inför bokens svarta blad. Sorgen som tynger dikterna framträder genom negationer och upprepningar, en tomhet där elementen och företeelserna är undanglidande eller under förvandling. I detta landskap träder minnet fram som en sårad närvaro. Diktjaget bevittnar hur ett skrämt barn dricker av dess inre. En trängande törst som i vissa dikter tycks slå över i ett missbruk eller en hämningslös dragning till det demoniska. Andra gånger förankras den osläckbara törsten och övergivenheten genom sagor om utvaldhet och utsatthet, så som bibelns berättelse om Josef som blev kastad i brunnen, liksom den persiska mytens motsvarighet Bijan som bestraffades på samma sätt.
Exilens tragiska hjältar åberopas också återkommande genom västerlandets litterära kanon, så som Ikaros, Dante och Hamlet. Men även genom verklighetens och nutidens Zahra Kazemi som dödades i fängelse när hon återvände till Iran i början av 2000-talet.
Referenserna till myten och det heliga kommer inte till någon undsättning. Den mytologiska fågeln Simorgh från Shahnameh uppenbarar sig som en sorgefågel, medan Koranens kluvna måne är en beteckning för den oundvikliga ensamheten istället för ett profetiskt hjältedåd.
Det melankoliska tonfallet i dikterna blir på så vis ödesmättat och tiden förblir sluten över diktjaget. Denne är för evigt avskärmad från sig själv och en möjlig förbindelse med världen, rör sig igenom ett ökenlandskap eller frihetens redan tagna platser som omöjliggör en fast utblick över världen: Varifrån stå och betrakta? Var slå sig ner? I dikten ”Avsaknaden av årstider” ur samlingen Den röda rosens uppenbarelse (Soro-yeh goleh sorkh) skildras hur drömmen om den sanna förnyelsen slagits i spillror:
Det var meningen att vi skulle vara skörhetens språk
inte snabba imitationer
Det var meningen att vi skulle ge röst åt ärligheten
inte vara lögnens strupe
Det var vår överenskommelse
vår hemsökelse
Trots den verklighet som ligger till grund för exilens diktning, och som Rashid själv menade var diktens obotliga sår, är hans dikter inte politiska i den bemärkelse att de skildrar konkreta platser, händelser eller utsagor. Historien och exilens villkor finns snarare inskriven genom ett inre tillstånd och sökande. Diktjaget står oftast och betraktar ett avskalat och mörkt landskap på avstånd. I detta universum är tecken och symboler kapade från den övriga världen. Som mest framskridna blir de en eggande och mardrömslik repertoar av svävande eller försjunkna bilder. Och stundtals följer dikten samma mönster, rör sig fritt mellan olika tillstånd, bilder och ekon för att plötsligt stanna upp, som vid tröskeln till en dröm, i tvivel eller bottenlöst fall mellan olikheterna, liknelserna och imitationerna.
Domarna sätter betsel på stenen
dricker stjärnan, lyktan och lysmasken
tills hundens skam rinner bort
tills offret inte kan åtskilja
natten från skriket
hunden från stenen.
(Ikaros, Berlinska elegier)
Någon högre instans går inte att nå. Nattens minsta ljus förtärs av rättsordningen. Inte heller den stumma stenen undgår dess våld. Diktjaget måste ständigt röra sig mot det okända. Mot det tomrum som utgör diktens centrum. Där brottet en gång ägde rum men som ingen dikt kan återge. Att laga eller försöka tyda dess ruiner är därför en bedräglig handling, i avsaknad av storslagna drömmar. Brottsplatsen förblir en punkt utan återvändo. Öknens tålamod evigt.
I det karga landskapets uthållighet och tystnad är den ensamma kaktusen, oliven och stenen återkommande element som både besjungs och förbannas av poeten. Här uppstår en längtan efter att förlösas till sten, bli hård och kall, smälta samman med jorden, eller att övergå i kylan lätt och svävande, som snö.
Den kringflackande rörelsen präglas samtidigt av nomadiska och mystiska mönster som värjer sig från att ringas in eller bli förstelnade. Den suckande rösten är sjungande, rör sig i ljudande och nostalgiska cykler genom såväl begynnelsens slätter som Berlins gränder. Och i de enstaka ting och företeelser som uppmärksammas i denna intets rundgång tycks en viss ömhet spegla sig: Så som ett ensamt färgsprakande träd som lat står kvar i vinterkylan, en höstens hennafärgade kastanj eller ett frostklätt blads skimmer i vinden. Seendet i sig är en närvaro, en plats som jaget kan rymma. En insikt som kan förgrena sig och få jaget att lysa inifrån mörkret. I långdikten ”Ikaros” tycks diktjaget återigen stanna upp för ett ögonblick, skymta ljuset genom fallet, genom ett landskap vars skönhet visar sig i blixtbelysningar, eller ännu en gång inombords.
Jag har alltid känt
en ödmjuk näckros
ett ädelt ljus i mig
till och med när jag tvättade mina döda gudar i vin,
när jag tröttnat på solen och vattnet och drömmen,
en sten utled på himlen och den suckande askan.
(Ikaros, Berlinska elegier)
Shahrouz Rashid återvände aldrig till Iran. Han avled i Berlin natten till den 2 februari 2019.
Här kan du höra Shahrouz Rashid läsa ur bland annat de dikter som är översatta i texten.