Schizophrene
En läsning av Bhanu Kapils dikter

Bhanu Kapil undersöker i diktsamlingen Schizophrene bland annat hur berättade och glömda historier, liksom bilder som förträngts och som konstrueras på nytt, kan tillåta outforskade erfarenheter och minnen att träda fram och hur det schizofrena tillståndets upplösning av gränser mellan det verkliga och overkliga, det friska och det sjuka, reflekteras i migrationens erfarenhet. Burcu Sahin har läst den.

 

Marianne Hirsch skriver i The Generation of Postmemory (2012) att det senaste århundradets kollektiva katastrofer och folkmord har gjort de kroppsliga, psykiska och affektiva effekterna av trauman till en akut fråga. Hirsch menar att det finns ett behov av konstnärliga uttryck som utvidgar de traditionella historiska arkiven med en ”repertoar” av förkroppsligad erfarenhet som tidigare inte fått plats i historieskrivningen. Det väcker svåra etiska frågor om vilket ansvar vi har gentemot dem som drabbats, hur vi kan förvalta och förmedlar deras historier utan att därför själva appropriera dem, och framförallt hur vi gör oss delaktiga i följderna av brott som vi själva (inte) har bevittnat.

Postminnet, som Hirsch kallar det, beskriver den relation som ”generationen efter” har till traumatiska händelser genom ett återberättande av vad man hört, genom bilder och beteenden man vuxit upp med, där postminnet oundvikligen för med sig en rörelse mellan ruptur och kontinuitet.

Schizophrene (2011) av Bhanu Kapil är en hybrid text som rör sig mellan fragment, dikt och lyrisk prosa. I en slags prolog beskriver Kapil hur hon under många år försökte skriva om uppdelningen av Brittiska Indien 1947 och hur den sedan har påverkat flera generationer. Den brittiska kolonialmaktens Indien bestod bland annat av de två provinserna Bengal och Punjab, som bildade de två självständiga staterna Indien och Pakistan. De konstituerades för att åstadkomma en tydlig gränsdragning mellan hinduer och muslimer, vilket ledde till våldsamma konflikter som kostade miljontals människor livet och tvingade cirka tio miljoner människor att flytta. Schizophrene handlar om uppdelningens efterdyningar, om schizofrenin inom den indiska och pakistanska diasporan, men också om våld i hemmen och om brutna familjerelationer.

Forskning har, enligt psykologen Anna-Clara Hollander och folkhälsoforskaren Christina Dalman, visat att migranter har en ökad risk att utveckla schizofreni, och redan att man är del i en minoritet som såväl diskrimineras som marginaliseras ökar risken för att sjukdomen ska utvecklas. En studie i Sverige i vilken man följde över en miljon svensk- och utrikesfödda individer under tretton år visade att flyktingar var särskilt utsatta och att risken för icke-affektiv psykos var nästan tre gånger så hög som för inrikesfödda. Dinesh Bhugra och Peter Jones skriver i Migration and Mental Illness att det är svårt att avgöra huruvida migration fungerar som en utlösande faktor till schizofreni, om den bidrar till en ökning av förekomsten av schizofreni eller om sjukdomen utvecklas senare. De menar att stress och kroniska problem som uppstår av att leva i ett rasistiskt samhälle kan bidra till redan pågående processer. Det kan också samverka med andra faktorer som fattigdom, arbetslöshet, undermåliga bostäder och begränsat socialt kapital.

Kapil berättar att hon, när hon skrev det första utkastet till Schizophrene i en anteckningsbok, plötsligt upplevde sidans styrka, hur dess yta avvisade pennans spets. När utkastet var klart insåg hon att hon hade misslyckats, och kastade anteckningsboken i sin trädgård där den blev liggande täckt av snö. När våren kom gick hon ut och plockade upp den, började skriva igen utifrån fragmenten och raderna som fortfarande gick att urskilja på sidorna. Anteckningsboken som kastades ut, liknar migranten som kastas ut i världen och formas av tiden och omständigheterna. Dikterna uppehåller sig vid bilden av boken i trädgården, men rör sig också i andra landskap präglade av våldets brutalitet, i Indien, Pakistan och London, i det nuvarande såväl som i det förflutna:

I was lying on my back in the snow, my notebook balanced next to me on a crust of ice, like a wolf. Like a lion. Like a cobra. Like a tiger. Like a schizophrenic.

Att likna kroppen vid dessa djur fungerar inte bara som en retorisk figur, utan åkallar faunan i Indien och Pakistan. Den leder även tankarna till litterära verk av den brittiske författaren och Nobelpristagaren Rudyard Kipling som föddes i dåvarande Bombay. Kiplings koloniala och imperialistiska hållning tydliggörs i dikter som The Ballad of East and West (1889) och The White Man’s Burden (1899). Mest välkända är novellsamlingarna The Jungle Books (1894-95) där läsaren får följa en ung pojke, Mowgli, som uppfostras av vargar i den indiska djungeln.

Böckerna har ofta blivit lästa allegoriskt, där den vita koloniala positionen speglas i Mowgli som lär sig att dominera djungeln och göra den till sin, medan djuren får representera den indiska befolkningen. Det finns givetvis andra läsarter, men den koloniala och rasistiska diskursen har historiskt sett använt djurliknelser och metaforer för att beskriva kroppar som rasifieras som en strategi för att avhumanisera människor. Kapils interpunktion och associativa meningar leder från varg till lejon till kobra till tiger, men med en helt annan slutledning – schizofren. Kroppen har en relation till både sjukdomen och det koloniala traumat, vilket blir synligt när hon frammanar bilden en kvinna, täckt av lera och fastspänd vid ett träd, synlig i strålkastarljus och omgiven av krut:

I wrote about her body, the vertical grave she created in my mind and in the minds of anyone who heard about her, this anonymous and delicate ”box”. This imprint. This metal animal. This veil of charcoal and vermillion powder, smudged to form a curtain of hair falling over the face. Like an animal almost in flight, but possessed, restricted to the band of earth that precedes the border or follows it, depending on which way you cross; the woman stares, focusing on a point. Someone else is staring too.

Can you smell her burning fur?

Schizofreni utvecklas under lång tid vilket innebär att det kan ta flera år från de första symptomen till att sjukdomen bryter ut, med vanföreställningar som skapar paranoia, känslan av att vara förföljd, liksom hallucinationer av röster eller ljud, upplevd kontakt med döda och inbillade dofter eller kroppsliga sensationer. Även svårigheter att sova, liksom minnesstörningar, ångest och ljud- och ljuskänslighet hör till. Schizofreni är inte en kronisk sjukdom, utan ett tillstånd som kan förbättras med vård och återhämtning, men samtidigt löper många risk att få en kortare livslängd och bestående besvär. När det handlar om krig, migration och trauma kan obearbetade erfarenheter och berättelser traderas i flera generationer. Kapil återkommer apropå detta till bilden av kvinnan och trädet i en annan passage:

My mother’s mother put a hand over my mother’s mouth, but my mother saw, peeking between the slats of the cart, row after row of women tied to the border trees.”Their stomachs were cut out,” said my mother. This story, which really wasn’t a story but an image, was repeated to me at many bedtimes of my own childhood.

Sometimes I think it was not an image at all but a way of conveying information.

Bhanu Kapil (Foto: Nightboat Books)

Det som sker utspelas inte enbart i diktens rum, utan i en specifik historisk kontext. Där finns en dotter och en mor och en mors mor och en hand som lägger sig över munnen, där finns berättelser som sträcker sig över generationer, men också en förmaning om tystnad. Den ensamma kvinnan fastbunden vid trädet har blivit till ett kollektiv av kvinnor, vid en gräns. Vad är det för information som förmedlas? När Kapil reflekterar kring anteckningsboken som kastats ut i trädgården frågar hon sig om det är beredskap eller galenskap att inte vilja vara i kontakt med det som har hänt, att undvika skrivandet på grund av allt som det kan föra med sig. Skrivandet rymmer rädslan för att själv bli smittad, att gå förlorad genom att träda in i andras vanföreställningar och hallucinationer, att föra arvet vidare. Det schizofrena tillståndets upplösning av gränser mellan det verkliga och overkliga, det friska och det sjuka, reflekteras i migrationens erfarenhet:

It is psychotic to draw a line between two places.

It is psychotic to go.

It is psychotic to look.

Psychotic to live in a different country forever.

Psychotic to lose something forever.

The compelling conviction that something has been lost is psychotic.

Even the aeroplanes’s dotted line on the monitor as it descends to Heathrow is a purely weird ambient energy.

It is psychotic to submit to violence in a time of great violence and yet it is psychotic to leave that home or country, the place where you submitted again and again, forever.

Indeed, it makes the subsequent involuntary arrival a stressor for psychosis.

I efterordet skriver Kapil att hon lärt sig av den tvärkulturella psykiatrin att lätt beröring och kontakt med betydelsefulla objekt kan vara läkande för den som drabbats av schizofreni. Genom att skriva Schizophrene, ”a book that barely said anything”, ville hon skapa ett sådant taktilt objekt. Hirsch skriver att postminnets relation till det förflutna handlar om skapande, föreställningsförmåga och projektion. Den som växer upp med överväldigande narrativ från tidigare generationer riskerar att formas av traumatiska händelser som motstår en sammanhängande rekonstruktion och begriplighet.

Den återkommande anteckningsboken i Schizophrene och det ursprungliga misslyckandet att skriva blir förutsättningen för att utforska en fragmenterad historia som liknar erfarenheten Hirsch beskriver. När Kapil undrar om det är galenskap eller beredskap att minnas och skriva så framträder ett dilemma som verkar handla om huruvida minnesarbetet också innebär att föra traumat vidare. Av politiska och etiska skäl kan det finnas en vilja att inte glömma, samtidigt som det kan finnas ett begär efter försoning och förlåtelse. Samtidigt kan de konstnärliga uttrycken som undersöker trauma, som Kapils i Schizophrene, sträcka sig bortom dessa två positioner, och snarare undersöka berättade och glömda historier, bilder som förträngts och som nu konstrueras på nytt och därmed tillåta outforskade erfarenheter och minnen att träda fram.

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).