Dietrich Geyer (f. 1928), en av samtidens främsta Östeuropakännare, expert på ryska revolutioner och rysk imperialism, har på ålderns höst ägnat sig åt medicinhistoria, närmare bestämt hur psykiatrin i Tyskland växer fram som vetenskap. Trübsinn und Raserei – som man väl skulle kunna översätta med depression och hysteri, om inte termerna vore något anakronistiska – följer utvecklingen från slutet av 1700-talet fram till den moderna sjukhuspsykiatrins genombrott. Det är en stilistiskt glimrande, litteraturnära skildring som fäster stort avseende vid enskilda pionjärers insatser utan att bortse från diverse tidsandor.
Detta är positivistisk humanistisk forskning när den är som allra bäst. Den som har läst Michel Foucaults arbeten om vansinnets och inlåsningarnas historia finner att Dietrich Geyer, i motsats därtill, klarar sig mycket bra utan maktfilosofiska spekulationer. När dårarna fick klara sig på egen hand, som utackorderade i privatboende eller inhysta på fattigstugor och i tukthus, kunde visserligen ingen annan förtrycka dem än de själva. Nog för att de ofta blev kedjade och misshandlade i sådana miljöer, men framförallt: det fanns ingen utsikt till deras bättring. Disciplineringen, som av lätt insedda skäl inte kunde bli någon självdisciplinering, var ett villkor både för lindring och upplysning – ett verk av humanitet men också av nyfikenhet.
Med andra ord: kuren, chansen till bot, de mellanmänskliga kontakterna mellan läkare och patient kan knappast tolkas i termer av civilisatorisk reträtt, även om många metoder visade sig vara återvändsgränder eller rentav uppåt väggarna.
Tyskland – eller det som småningom blev vad vi idag avser med Tyskland – var knappast en föregångsnation. England och Frankrike hade varit tidigare ut, på detta område liksom på många andra. Det som skulle bli sinnessjukvård förutsatte kollegial accept, av vad som ännu inte var en fullfjädrad medicinsk profession, men också en bekämpning av gamla föreställningar och praktiker – ett omhändertagandeetos istället för ett utstötningsetos. Man behövde göra observationer och man var också tvungen att cirkulera rönen i en krets av personer där man långt ifrån alltid kunde påräkna sympati. Och tvånget som förutsättning för behandling – detta var progressivitet! Geyers bok kan följaktligen läsas som ett försvar för upplysningstraditionen.
Det handlar om en biologiskt, naturvetenskapligt baserad själsläkekonst, i tvärt kontrast mot det lekmannamässiga handhavande av sinnessvaga, melankoliker, förvirrade våldsbenägna som tidigare varit regeln. Och samtals- och arbetsterapier för de drabbade kom inte annat än undantagsvis med i bilden förrän vid nästa sekelskifte, 1900. Läkare och forskare passerar revy i Geyers framställning, liksom ett flertal tidiga kurorter, Nervheil- und Pflegeanstalten, på platser som Neuruppin och Bayreuth, flera ställen i Sachsen, för att inte tala om Charité-sjukhusets berömda klinik för sinnessjuka i Berlin.
En gestalt som man gärna stannar till inför är Johann Christian Reil (1759–1813), som kämpade i viss motvind så preussisk universitetsprofessor han var och gick under som militärläkare i en av de tyfusepidemier som åtföljde det stora slaget mot Napoleon och fransmännen utanför Leipzig, Völkerschlacht, i oktober 1813. Det är ett verkligt inkännande och tämligen komplext porträtt. Geyer gör ingen hemlighet av att det ingick en hel del bisarrerier i Reils receptlåda: bland annat tillmätte han, under åberopande av antika auktoriteter, samlaget diverse hälsobringande effekter, särskilt mot svårmod. Han rekommenderade rentav användandet av registrerade prostituerade (Dirnen eller ”bordellnymfer”) för män, under det att det ställde sig något svårare för kvinnor, eftersom de riskerade att bli gravida.