Av TOMAS FORSER

Att den inhemska pressen är hårt trängd kan inte ha undgått många. Sedan början av 90-talet har papperstidningarnas kraftigt minskade annonsintäkter plågat tidningshusens ägare. Upplagorna sjunker, inkomsterna från nätet kompenserar inte förlusterna och de redaktionella resurserna skärs ned. De läsare som räknar sig till de kvalitetsmedvetna suckar över att tivolijournalistiken breder ut sig på bekostnad av fördjupning, grävande journalistik, vägledande kulturkritik och analyserande recensioner på konstkulturens olika områden. Publicisterna får maka på sig när ekonomerna slimmar och trimmar organisationerna. F. n. finns inga tecken på att det leder till en renässans för kvalitetsjournalistik av det slag som gjort dagspressen till omistlig del av offentligheten och en förutsättning för dess mångfald av röster och opinionsyttringar.

Nu talar vi om Norden med dess traditioner. Tidningstäthet, regional täckning och upplagestorlek har här länge varit enastående fenomen. Det förändras nu. I ett par tidigare inpass har jag uppmärksammat några nordiska pressgrannar som trots relativt få läsare lyckats stå för och utveckla en anspråksfull journalistik för myndiga läsare. Främst av dem den norska veckotidningen Morgenbladet, som nyligen prisades för sina vetenskapsjournalistiska insatser.

Större språkområden har större möjligheter. Dagstidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung (Faz) ger stort utrymme åt analytisk journalistik och har varit högt respekterad för sin dagskritik. Länge var dess otidsenliga makeup ett slags varumärke som lovade gedigen journalistik. Intrycket var med förlov sagt ganska tråkigt men en kvalitetsgaranti som fungerade. Men nu ser jag att nätupplagan blivit litet flashig med luftig layout, gjorts bildtätare och tematiserar sina sektioner med rubriker som Lebensstil och Mode & Design.

Veckomagasinet Die Zeit är också den ett uttryck för andra och radikalt bättre villkor än sådana som vi känner. Die Zeit är rejält fet med fristående tematiserade sektioner i fullformat på tunt papper som ger tidningen en provocerande påtaglighet om den skall läsas vid frukostbord, på U-Bahn eller i en flygstol. Men den signalerar god tysk ekonomi och största möjliga tillit till kvalitetssugna läsare, intresserade av både välfärds- och krispolitik, vetenskap och kultur. Tänker mig att det är ett koncept som håller veckan ut. Bonus är medföljande magasin i mindre format som faller ut som ett litet kompetent kompendium för de mest ambitiösa.

Junimånadens 50-sidiga bilaga borde kunna göra också den mest kräsne belåten. Här samlas inhemska och utländska akademiker kring gamla klassiska frågor knutna till begrepp som rättighet, frihet, själ, natur, religion, kärlek och kapitalism. För bidragen står bland andra Martha Nussbaum, Hans Joas, Tilo Wesche och Ágnes Heller. Kokar man ner deras synpunkter kan man säga att de på tillgängligt vis ber oss fundera över om en fri människa måste kunna kontrollera sitt eget liv. Eller om begrepp som frihet och livet över huvud taget låter sig tänkas som individuell egendom. Frågorna ställs med ett utmanande förtroende för läsekretsen och sker i närvaro av samtidens kontexter. Svältfödda tabloidläsare kan bli avundsjuka för mindre. Men förutsättningarna heter inte bara sparsmakade ”magasin” och ungefär 5% av den tyska befolkningen som potentiella läsare. Det krävs också en god ekonomi. En som räcker även när de feta åren är förbi.

2 kommentarer

  1. Kaj Genell says:

    Anser du att det finns någon möjlighet att stärka dagspressen i Sverige med någon form av ( utökat ) presstöd, då ?

  2. Kaj Genell says:

    Skall jag då tolka denna tystnad som så att du inte har någon idé om en mediepolitik till skydd för och till stärkande av kunskap , debatt och demokrati ? ”Sanningen finner man på gatan” skrev Nietzsche en gång. Denna ”gata” är idag mestadels internet, och det är ju nu så – som du märkt – att människor istället för att läsa en tidning vänder sig till mannen på ”gatan” ( ofta anonym , förklädd ) för att få veta vad som händer i världen. Vad gör man nu innan majoriteten av människorna på jorden har en någorlunda samlad uppfattning om vad informationen på nätet är för något ? Ty jag förutsätter att vi just nu lever i ett interregnum med avseende på medvetande (!) om media. Det är då gränslöst ( nåja …) otillräckligt att göra en sådan jämförelse och exposé som den du åtminstone här gör. Du måtte nog ha ett större krismedvetande än vad som explicit och implicit.kan utläsas.
    Om jag skall ställa en mer direkt fråga så blir det ju en som är en utvidgning av min tidigare fråga till dig: Vad anser du att det vore vettigt att ha för mediepolitik i detta land ( och i andra länder ) ? Givetvis kan man – inte utan orsak – sväva i ovisshet om e sådan sak. Men några problemformuleringar vore ändå värdefulla från flera håll. Som det nuär så tycks folk vänta och se.———

Kommentera: