Åtminstone sedan den sjuhundra sidor omfattande romanen “Die Frequenzen” – utgiven 2009 och med förhållandet far-son som tema – gäller den österrikiske författaren Clemens J. Setz som en av den tyska litteraturens unga genier.
Detta år belönades han så med förstapriset i den skönlitterära klassen vid bokmässan i Leipzig för just sin novellsamling “Die Liebe zur Zeit des Mahlstädter Kindes”.
I arton korta berättelser demonstrerar Setz sin stora virtuositet och behärskning av stilgrepp ur den postmodernistiska verktygslådan. Nästan alla är präglade av vad som förr skulle ha kallats människans alienation, hennes tilltagande ensamhet och främlingskap i en värld som mer framstår som hot än som möjlighet.
Ofta utspelar sig Setz berättelser i det absurdas eller fantastiskas landskap: unga män hyr prostituerade för att av dem köpa den “moderlighet” som saknas i deras liv, en framgångsrik kvinnas visitkort börjar plötsligt täckas av slem, sår öppnar och sprider sig i hennes egen privata värld, allt befinner sig snart i förruttnelse och upplösning. Ideligen återkommer brutala våldsscener, ofta skildrade i upprörande detalj utan att det blir helt klart vilken funktion sådana utdragna skildringar har för vad som berättas.
Detta är också den huvudinvändning som kan riktas mot det litterära underbarnet: alltför mycket blir just demonstration av stor hantverksskicklighet som kanske förbluffar och väcker en eller annan stark känsla, men som redan efter några berättelser kan verka tom och till och med pretentiös.
– Clemens J. Setz läser ur sin bok här: