I denna ”handbok för upplysta patrioter”, där Thea Dorn tar upp värdefrågor och begrepp som nationalism, tradition och kulturell tillhörighet, vill hon med ledordet ”upplysta” särskilja den besinningsfulla och intellektuellt prövande patriotismen från den värsta grobianiseringen och det etniskt mest exkluderande bruket av ordet. En både skarpsinnig och angelägen för att inte säga nödvändig bok, anser Martin Lagerholm.
För en handfull år sedan publicerade filosofen, författaren och den knivskarpa tv-moderatorn Thea Dorn tillsammans med författaren Richard Wagner den uppmärksammade boken Die deutsche Seele, som lärt och medryckande resonerar om ”den tyska själen”. Finns det någon sådan? Och vad utmärks den i så fall av? Kan man ens tala i termer av folksjälar?
När hon med sin nya bok Deutsch, nicht dumpf (Knaus Verlag) nu på egen hand skrivit ett slags uppföljare eller pendang, har mycket nytt hänt i såväl Tyskland som i övriga världen. Den västerländska liberalismens hegemoni, så som vi känner den alltsedan andra världskrigets slut, är under attack huvudsakligen från alternativa högerrörelser, ”illiberala demokratier” och islamska fundamentalister, vilket delvis hör samman med att förödande inbördeskrig i Mellanöstern resulterat i den största migranttillströmningen till Europa – och inte minst Tyskland – i modern tid.
Som en effekt av allt detta har diskussioner om värdefrågor och begrepp som nationalism, tradition och kulturell tillhörighet åter hamnat högst upp på den samhällspolitiska agendan, där komplexa spörsmål om den ofta invandrade religiösa (framför allt muslimska) praktikens vara eller inte vara i den konstitutionellt sekulära samhällsordningen är särskilt delikata.
Att Dorn – egentligen Christiane Scherer; pseudonymen är ett anagram av husguden Theodor Adornos namn – alltså bytt namn till ”törntagg” (Dorn på tyska) korresponderar fint med hennes ofta vassa argumentation, som med jämna mellanrum förorsakar en och annan blödande meningsmotståndare på tidningssidorna eller i tv-debatterna. Metoden är intakt också i den här skarpsinniga och angelägna, för att inte säga nödvändiga ”handbok för upplysta patrioter”, som undertiteln lyder (Ein Leitfaden für aufgeklärte Patrioten). Ledordet här är ”upplysta”, för att just särskilja den besinningsfulla och intellektuellt prövande patriotismen som ståndpunkt från den värsta grobianiseringen och det etniskt mest exkluderande bruket av ordet. Det är av yttersta vikt, menar Dorn, att inte låta nationalistiska populistpartier som Alternative für Deutschland (AfD) å ena sidan och den identitetspolitiska vänstern (som kategoriskt avvisar varje tanke på någon specifikt tysk kultur) å den andra att i en mediedramaturgiskt förutsägbar och för det offentliga samtalet förlamande dikotomi lägga beslag på nämnda spörsmål.
Dorn erbjuder nu en möjlig ingång till de här intrikata frågorna, som de senaste 70 åren av förklarliga skäl varit särskilt tabuiserade i just Tyskland. I ett seriöst försök att gå till botten med de begrepp och problemkomplex som dominerar debatten – inte bara i Tyskland utan runtom i västvärlden, och i synnerhet alltså mot fonden av flyktingströmmarna från icke-europeiska länder – listar Dorn i huvudkapitlen ett antal känsloladdade nyckelord: Tysk kultur, Leitkultur (kärnkultur), Identitet, Heimat, Europa, Den tyska nationen, Patriotism. Så brer hon ut texten i resonerande och kritiska essäer om behovet av tillhörighet och orientering i en alltmer förvirrande och osäker värld, och om Tysklands idéhistoriska utveckling och dess förhållande til begreppet nation. Flyhänt växlar hon mellan historiskt och samtida tankegods, knyter sakkunnigt samman dem över tid, och lyckas på så vis både teckna en bild av och problematisera ”det tyska” i en lärdomshistorisk kontext, med en särskild fäbless för 1700- och 1800-talets pionjärer inom den tyska filosofin, konsten, litteraturen, sociologin och politiska teoribildningen.
Dorn uppehåller sig gärna också vid förromantikens patriotiska och lärda sällskap och vid uppkomsten av den Bildungsbürger som var något av det tyska borgerliga samhällets bärande kitt ända fram till Thomas Manns dagar, och som än idag i liberala och upplyst intellektuella kretsar uppfattas som ett ideal för den samtidsengagerade medborgaren. Detta ideal återkommer Dorn ständigt till, liksom till den centrala idédebatt som härjade i Tyskland för hundra år sedan och som enligt dåtidens konservativa tänkare och diktare innebar att man essentiellt ville särskilja den tyska ”apolitiska” kulturen från den anglosaxiska och franska civilisationen.
Dorn har kanske inte så mycket nytt att säga om själva sakfrågorna, men hon har en fin förmåga att effektivt sammanfoga forna idédebatter med dagens och därmed sätta nationens allmänna tillstånd i ett historiskt sammanhang. Hennes huvudärende härvidlag är att åberopa intellektuella dygder som kunskap, reflexion, sans och vett som nödvändiga skyddsvärn mot vår tids alltmer fördummande, onyanserade och uppskruvade samtalsklimat och historielösa offentlighet.
Stundom trubbar hon förvisso till sina egna resonemang med litet väl självklara antaganden, vilket emellertid och dessvärre kanske rentav är en pedagogisk nödvändighet för nutida läsare. Detta är i så fall en närmast ironisk påminnelse om att såväl vårt nationella som sameuropeiska kulturarv i hög grad är grundat i ett slags Leitkultur och i en tanke- och bildningsmässig kanon som tjänat oss väl i 2000 år. Fler än Dorn och Emmanuel Macron borde förstå detta, liksom att det inte föreligger någon motsättning mellan att vara en upplyst patriot och en hängiven anhängare av Europa som idé.
- Klicka här för att läsa Martin Lagerholms längre essä Det hemliga Tyskland
Om tyska myter (Das Geheime Deutschland, Barbarossa, Arminius/Hermann och slaget vid Teutoburgerskogen, Siegfried och Faust) - Klicka här för att läsa Skall vi offra tid på Johann Wolfgang von Goethe? av Stig Strömholm
- Dorn i en intervju i anledning av boken: