Det vita strecket

bokomslag

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av NILS HANSSON

Två gestalter, en synlig och en osynlig, en gammal och en ung, en människa och en ängel, vandrar i skuggan av Berlinmuren – en välkänd scen i Wim Wenders kultfilm Himmel über Berlin (1987). I bakgrunden kan man se en vit, horisontell och något darrig linje på muren. En obetydlig detalj kan tyckas, men om detta lilla streck gavs det i dagarna ut en hel bok, Der weisse Strich.

Det är ingen slump att boken släpps nu. I Tyskland uppmärksammas i veckan att muren byggdes för 50 år sedan. Berlinborgmästaren, bundespresidenten och kanslern möttes av ett internationellt medieuppbåd vid det som är kvar av betongen kring Bernauer Straße, där de träffades för en tyst minut, och hela Berlin försöker slå mynt av jubiléet – på loppmarknaderna säljs stenflisor från muren (?) och utanför antikvariaten står lådor med så kallad Mauer-Literatur: Peter Schneiders Mauerspringer kostar tre euro, Christa Wolfs Der geteilte Himmel två, och Peter Handkes texter som bildar basen i Himmel über Berlin fyra.

Jag möter Der weisse Strich-författaren Frank Willmann på bokpremiären på Unter den Linden. För drygt trettio år sedan, säger Willmann, var jag en ung rebell i Weimar (”Jag intresserade mig för punk och poesi”). Han lämnar Östtyskland 1980 för Västberlin, och sex år senare bestämmer han och några vänner, som också vuxit upp i DDR, sig för att måla en vit linje i ögonhöjd på muren. En tyst protest: ”Syftet var att visa på murens omänsklighet”, förklarar Willmann. ”Mur-konst” var i sig inte något unikt, på västsidan var muren i stycken alldeles nerklottrad. Men det vita strecket kom att provocera DDR-regimen långt mer än andra konstverk.

bild

En av konstnärerna

Redan dag två efter aktionens början eller ett 7,5 km långt vitt penseldrag senare tar det stopp. En av vännerna dras hastigt in genom en hemlig dörr i den antifascistiska skyddsmuren, som den kallades i Östtyskland, och sätts i fängelse. Willmanns vän sitter ett år och åtta månader i Stasi-fängelset i Bautzen, innan han köps fri av Västtyskland. De andra undkommer.

Vad gick fel? Dels tillhörde muren och de närmsta meterna även på murens västra sida DDR-territorium. Därför var konstaktionen farligare än Willmann först trott. Dels vet han idag, att gruppen bevakades noga av DDR-regimen, som väntade in rätt tidpunkt att gripa in.

Frank Willmann har skrivit denna rikt illustrerade bok med sin hustru Anne Hahn. Den innehåller också intervjuer och läsvärda skildringar av underground-miljöer i Berlin på 80-talet. Boken bygger delvis på egna minnen, men också på material från Stasi-arkivet. Under arkivarbetet, 25 år efter konstaktionen, får historien en ny dramatisk vändning för fyra av de fem vännerna. Dokumenten visar att den femte var inofficiell Stasi-medarbetare.

Aktionen kan inte avfärdas som ett pojkstreck. Det framgår av boken att konstprojektet hade flera politiska och konstnärliga dimensioner.

_____________

– Klicka här för att se en video från ZDF om konstprojektet Weisse Strich

1 kommentar

  1. Ivo Holmqvist says:

    Intressant läsning, tack för den!

    Det förvånar inte att en i gruppen var inplanterad Stasi-spion. Under de många somrar vi undervisade på Svenska Institutets kurser för utländska skandinavister var mönstret alltid det samma i grupper som kom från öststaterna: flertalet höll tydlig distans till en eller två, de sniffade sig snabbt fram till vilka som var utsända av regimen att spionera på de övriga.

    I fråga om muren skrev jag så här efter att ha varit där snart efter att den fallit:

    ”Det är snart tjugofem år sedan vårt förra Berlinbesök, fast det hade lika väl kunnat ligga bara ett knappt år tillbaka i tiden: skärningspunkten är november 1989. Sedan folkmassorna klättrade upp på muren i en allmän förbrödring är inget sig likt. Man minns den timslånga väntan i trista korridorer vid Checkpoint Charlie, vrånga vakter, krypande obehag och känslan av dov hopplöshet. Men nu går man obehindrat över den gräns som folk tills nyligen vågade livet för att trotsa. Nu är den inte längre skiljelinje mellan två nationer, två politiska system, två tänkesätt. De gröna klungorna av Volkspolizei har dunstat bort och i stället har helt nya yrken skjutit upp. Den verkliga sinekuren har den som hyr ut slägga och mejsel vid kanten av Spree, nära Riksdagshuset. För några mark kan man hugga bort bitar ur muren, helst sådana med grafitti, något att visa barnbarnen en gång i framtiden. Affärerna går lysande ännu en tid, betongen är motståndskraftig och räcker säkert för ännu en hekatomb turister.”

Kommentera: