Två gestalter, en synlig och en osynlig, en gammal och en ung, en människa och en ängel, vandrar i skuggan av Berlinmuren – en välkänd scen i Wim Wenders kultfilm Himmel über Berlin (1987). I bakgrunden kan man se en vit, horisontell och något darrig linje på muren. En obetydlig detalj kan tyckas, men om detta lilla streck gavs det i dagarna ut en hel bok, Der weisse Strich.
Det är ingen slump att boken släpps nu. I Tyskland uppmärksammas i veckan att muren byggdes för 50 år sedan. Berlinborgmästaren, bundespresidenten och kanslern möttes av ett internationellt medieuppbåd vid det som är kvar av betongen kring Bernauer Straße, där de träffades för en tyst minut, och hela Berlin försöker slå mynt av jubiléet – på loppmarknaderna säljs stenflisor från muren (?) och utanför antikvariaten står lådor med så kallad Mauer-Literatur: Peter Schneiders Mauerspringer kostar tre euro, Christa Wolfs Der geteilte Himmel två, och Peter Handkes texter som bildar basen i Himmel über Berlin fyra.
Jag möter Der weisse Strich-författaren Frank Willmann på bokpremiären på Unter den Linden. För drygt trettio år sedan, säger Willmann, var jag en ung rebell i Weimar (”Jag intresserade mig för punk och poesi”). Han lämnar Östtyskland 1980 för Västberlin, och sex år senare bestämmer han och några vänner, som också vuxit upp i DDR, sig för att måla en vit linje i ögonhöjd på muren. En tyst protest: ”Syftet var att visa på murens omänsklighet”, förklarar Willmann. ”Mur-konst” var i sig inte något unikt, på västsidan var muren i stycken alldeles nerklottrad. Men det vita strecket kom att provocera DDR-regimen långt mer än andra konstverk.
Vad gick fel? Dels tillhörde muren och de närmsta meterna även på murens västra sida DDR-territorium. Därför var konstaktionen farligare än Willmann först trott. Dels vet han idag, att gruppen bevakades noga av DDR-regimen, som väntade in rätt tidpunkt att gripa in.
Frank Willmann har skrivit denna rikt illustrerade bok med sin hustru Anne Hahn. Den innehåller också intervjuer och läsvärda skildringar av underground-miljöer i Berlin på 80-talet. Boken bygger delvis på egna minnen, men också på material från Stasi-arkivet. Under arkivarbetet, 25 år efter konstaktionen, får historien en ny dramatisk vändning för fyra av de fem vännerna. Dokumenten visar att den femte var inofficiell Stasi-medarbetare.
Aktionen kan inte avfärdas som ett pojkstreck. Det framgår av boken att konstprojektet hade flera politiska och konstnärliga dimensioner.
– Klicka här för att se en video från ZDF om konstprojektet Weisse Strich