Det vita kriget
Giuseppe Ungaretti III

Historiker som skrivit om Första världskriget har alltid ägnat störst uppmärksamhet åt kriget på västfronten. Därför känner de flesta till namnen på slagfälten där – Ypern, Verdun, Somme, Passchendaele och andra. Mindre kända är Podgora, Tolmein, Sabotino och Mrzli i Italiens krig mot Österrike-Ungern trots att lika blodiga slag utkämpades där. De italienska förlusterna var mycket stora, i förhållande till landets befolkning större än Storbritanniens.

Den engelske historikern Mark Thompson gav 2008 ut en bok som handlar om Italien i Första världskriget – The White War: Life and Death on the Italian Front, 1915-1919. Det var ”a white war” eftersom slagen till stor del utkämpades på hög höjd uppe i bergen, i snö och is. Hans bok har hyllats av kritikerna – The Guardian skrev när den kom ut att den är ”magnificent, original, masterly and definitive”. Boken handlar om mer än krigshistoria – Thompson skriver också om de sociala och kulturella förhållandena i landet. Han ägnar ett helt kapitel åt den samtida litteraturen.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

När Första världskriget var ett faktum sommaren 1914 avvaktade Italien innan man valde att gå med i kriget på den sida som såg ut att kunna utlova störst fördelar – man handlade i kraft av ”sacro egoismo”. Italien gick in i kriget vid midnatt den 23 maj 1915 sedan man i London i april det året fått löfte om nya territorier (Sydtyrolen, Trieste, Gorizia, Istrien, Dalmatien och de adriatiska öarna söder om Dubrovnik). Den unga staten (Italien enades 1870) ville säkra sina ”naturliga” gränser i norr och nordost.

Men Italien var illa förberett för det stora krig som väntade. I armén saknades tungt artilleri, sprängmedel, kulsprutor och flygplan, eldkastare och giftgas (som Österrike-Ungern använde). Soldaternas utrustning var bristfällig och proviantförsörjningen otillräcklig.

Överbefälhavaren och generalstabschefen Luigi Cadorna hyste idéer om krigföring som var föråldrade och utan egentlig verklighetsanknytning. Hans tro på offensiv som det allena saliggörande ledde till massakrer. Han visste inte hur han skulle ta sig ur militära dödlägen och hans ordergivning gick ut på att skrämma soldaterna till blind lydnad. Han införde de gamla romarnas bestraffning genom decimering – i förband som befunnits brista i tapperhet avrättades en man på tio.

Cadorna, som 1917 ersattes av den mer kompetente Armando Diaz, skyllde det katastrofala nederlaget vid Caporetto på bristande tapperhet hos de soldater som offrats i striderna. Ernest Hemingway tjänstgjorde efter Caporetto som frivillig ambulansförare på den italienska sidan och berättade sedan om sina upplevelser i romanen A Farewell to Arms som publicerades 1929. Han beskrev det som hänt som ”the most colossal, murderous, mismanaged butchery”.

Västmakterna skickade mycket stora förstärkningar för att hindra ett totalt sammanbrott vid den italienska fronten. Efter slaget vid Caporetto var emellertid Österrike-Ungerns resurser uttömda. I november 1918 kunde italienska styrkor ta sig in på dess territorium. Men vid fredskonferensen i Versailles 1919 fick inte Italien vad man ansåg sig ha rätt till. Mussolini slog sedan framgångsrikt mynt av vad man såg som de allierades förräderi. Fascismen växte sig stark direkt ur krigets aska.

På de högst belägna krigsskådeplatserna kunde temperaturen ibland gå ner till minus 30. Väderleken under ’det vita kriget’ kunde då skörda flera liv än vapnen. Och laviner dödade tusentals soldater. Många blev kvar däruppe i bergen, begravda i snö och is. De finns nu bara som namn och nummer i någon gammal arkiverad rulla. Men klimatet har på senare tid blivit varmare, snön och glaciärerna i de italienska alperna har delvis smält undan. Man har funnit utrustning men också mänskliga kvarlevor som legat bevarade i isen. Deras identitet har i några fall kunnat fastställas och de vilar på en gammal kyrkogård i Peio i Trentino-Alto Adige (Trentino-Südtirol) som nu tillhör Italien.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandlen

Om en saknad ung italiensk alpjägarkapten råkar man veta mera. Arnaldo Berni stupade den 3 september 1918 långt uppe på Monte San Matteo, 3690 meter över havet. (Det var länge det högst belägna slagfältet i krigshistorien.) Hans kvarlevor finns däruppe någonstans men har inte återfunnits trots flera försök att hitta honom. Från juni 1915 till september 1918 skrev han nästan dagligen brev och gjorde dagboksanteckningar som han skickade till sin familj när han fick tillfälle. Giuseppe Magrin, överste i alpjägarna, har sammanställt en dokumentär bok om den unge officerens liv, hans tankar och krigserfarenheter – med titeln Il capitano sepolto nei ghiacci. Lettere e Diari di Arnaldo Berni. Vicende della guerra 1915 – 18 sui monti tra Stelvio e Gavia. Den kom ut samma år som Mark Thompsons bok.

I punkt 9 i det futuristiska manifestet från 1909 hade Filippo Tommaso Marinetti skrivit: ”Noi vogliamo glorificare la guerra” (Vi vill förhärliga kriget). Gabriele D’Annunzio skrev under Första världskriget högstämd våldsbejakande krigspoesi. Den amerikanske löjtnanten Frederic Henry, en av huvudpersonerna i Hemingways A Farewell to Arms, förkastar den högstämda krigsretoriken och tar avstånd från de stora orden:

”There were many words that you could not stand to hear and finally only the names of places had dignity […] Abstract words such as glory, honor, courage, or hallow were obscene beside the concrete names of villages, the numbers of roads, the names of rivers, the numbers of regiments and the dates.”

Den italienske soldaten Giuseppe Ungaretti, en av 1900-talets stora europeiska diktare, undviker de abstrakta orden. Hans poesi är lågmäld och sorgsen, allt annat än krigshetsande, och den ges konkretion genom de vardagsnära orden och de exakta plats- och tidsangivelser som är delar av själva dikterna.

Mot slutet av september 1916 började snön falla över fronten i nordost. Vintern blev mycket kall och snötäcket det tjockaste på länge. Vapnen tystnade periodvis. Ungaretti antecknade i början av 1917: ”La neve è veramente un segno di lutto; non so perché gli occidentali abbiano scelto il nero […] il bianco mi dà il senso della fine, il ghiaccio della morte” (Snö är verkligen ett tecken för sorg; jag vet inte varför vi västerlänningar har valt svart […] det vita inger mig en känsla av slut, av dödens iskyla).

Krigskyrkogård

Krigskyrkogård

Den 26 januari 1917 befann sig Ungaretti i Santa Maria la Longa som ligger på högplatån Carso i Italiens nordöstra hörn. Hans förband hade dragits tillbaka från stridslinjen för vård och vila. Den dagen skrev han tre av sina allra mest kända dikter – Mattina ’Morgon’, Solitudine ’Ensamhet’ och Dormire ’Sova’.

Dormire

Santa Maria la Longa, 26 gennaio 1917

Vorrei imitare
questo paese
adagiato
nel suo camice
di neve

Vad är det som gör att en enkel liten sats som egentligen bara uttrycker en önskan – ’Jag skulle vilja vara som denna plats som vilar i sin rock av snö’ – kan bli poesi? (Vår egen Tomas Tranströmers poesi kan ofta påminna om Ungarettis.) Något händer först med den enkla italienska utsagan genom radbrytningarna som ger dikten dess fåstaviga fem verser (utan skiljetecken), dess rytm, dess andning. Och två av orden, vardagliga i sig, blir särskilt betydelsefulla – adagiato och camice – eftersom de här inte ingår i bekanta ordsammanställningar.

Verbet adagiarsi betyder ’lägga sig ner (för att vila)’ men här är subjektet oväntat – det är en plats som får sova och vila. Ordet paese är svåröversatt – det kan betyda ’by’ men också ’land’, ’landskap’ eller, mera obestämt, ’trakt, nejd’. Här förefaller emellertid det mest naturliga vara att låta ordet beteckna det lilla samhället Santa Maria la Longa, där Ungaretti befann sig den dag då dikten kom till. Och denna plats får vila nel suo camice di neve ’i sin rock av snö’.

Analogierna är försynta men mycket verkningsfulla uttrycksmedel i Ungarettis poesi. Den diktande soldaten önskar det omöjliga – att få vila i den vita snön och i den tystnad och stillhet som råder på platsen.

__________-

  • Klicka här för att läsa Lars Lindvall om Ungarettis dikt Soldati
  • Klicka här för att läsa Lindvall om dikten San Martino del Carso

  • Lars Lindvall

    Lars Lindvall

    Professor emeritus i romanska språk, särskilt franska.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    1 kommentar

    1. peter landelius says:

      Ja, Ungaretti är värd att ihågkommas inte bara som den av de tre generationskamraterna som inte hann få Nobelpriset. Egentligen var de nog inte så olika, han och Quasimodo och Montale; det var en meditativ och ordknapp diktning till svar på tidens våld. Parallellen till Tranströmer är välmotiverad, tycker jag. Själv har jag aldrig lyckats riktigt bra med att tolka poesi och uppskattar desto mer ditt varsamma sätt att handskas med den här dikten.

    Kommentera: