Torbjörn Elensky fortsätter här sin essä om den kubanske författaren José Lezama Lima och hans roman Paradiso. För Lezama Lima var bara det riktigt svåra värt att ägna sig åt, ett ideal han i allt lever upp till i sin väldiga roman. Klicka här för att komma till den första delen och här för att nå den tredje och sista.
I en satirisk kubansk kortfilm, som jag såg för många år sedan (tyvärr minns jag varken dess namn eller vem som var dess upphovsperson) skildrades en grupp typiska kubanskor, ja, närmast arketypiska, måna om sitt utseende och superfeminina på ett närmast parodiskt sätt. I filmen ser vi dem fixa hår och naglar, välja kläder, sminka sig och göra sig vackra. Samtidigt pratar de oupphörligt om stora filosofiska och politiska frågor, diskuterar djupast tänkbara etiska och estetiska problem med referenser till världshistoriens största filosofer och författare.
Filmen är en drift med kubanska anspråk, med kontrasten mellan ideologi, självbild och verkligheten. Men än mer är den en skildring av kvinnorna som en sorts eviga, mytologiska väsen. De kanske inte skulle kunna föra den där sortens samtal i verkligheten, men de är ändå en del av det stora historiska flödet och alla de idéer om livet, världen, människan och konsten som utvecklats genom historien. Det är vi alla oavsett om vi är medvetna om det eller ej.
Den känsla som denna film framkallade liknar den som frammanas av Paradiso: allt talar, alla talar, allt är evigt, därmed tidlöst, och mytologiskt, därmed mänskligt. Det är en typ av berättelse som är totalt främmande för vår samtida litteratursyn, en berättelse som rör sig framåt samtidigt som den står stilla, som skildrar människor som mytologiska väsen, handlingskraftiga och företagsamma men samtidigt frusna i en evighet som är så väldig att alla deras rörelser knappt märks.
Det är svårt att rycka bitar ur texten som kan ge någon uppfattning om helheten, men den väjer inte för någonting. Som det sägs i en kommentar i romanen blandar den ”den nordiska mytologin, rader av babyloniska profeter och ekot från de homeriska odena”. Kommentaren gäller ett barns samtal med sin farmor. Realism är inte det centrala här.
Huvudpersonen karaktäriseras i en annan replik av en vän som någon som har djupa rötter och som växer inåt, mot drömmen. Och precis så är även romanen. Lezama Lima ger, både i sina essäer och sin poesi, uttryck för en i djupaste bemärkelse förtrollad livssyn. Hans livslånga gärning kulminerade i denna hans enda fullbordade roman, på ett sätt som verkligen ger syn för sägen för Mallarmés utsaga att allt existerar för att mynna ut i en bok.
Paradiso kan bara jämföras med verk som Joyces Ulysses eller Prousts minneskonst i På spaning… På ett sätt är den en hyllning av denna typ av litteratur, av romaner som verkligen sätter allt på spel, samtidigt som den är en tropisk utväxt på hela denna tradition av självreflektion och tidsskildring, bruten genom den latinamerikanska barockens prisma, slipad med hjälp av Góngora och Quevedo.
Var Lezama Lima bildad eller obildad, en autodidakt som rörde ihop allting eller en magiker som förenade det oförenliga och uppenbarade nya dimensioner i tillvaron? Han hade ett projekt för att bilda ungdomen, de få som sökte sig till honom som till en mästare, i ordets fulla bemärkelse – en mästare, kanske en överstepräst, ett orakel eller en magiker. Projektet kallades för El curso délfico, Den delfiska kursen.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Den finns inte nedtecknad mer än fragmentariskt och antydningsvis. Den avpassades individuellt, även om ett antal böcker återkommande rekommenderades, alltifrån Platons samlade verk till Aloysios Bertrands Gaspard de la nuit, via Walter Paters Marius the epicueran och Eckermanns konversationer med Goethe. Det är huvudsakligen stora och små klassiker, rimligt nog, jämte Huysmans och Maldoror. Däremot ingår inte hans egna böcker i kursen, även om han lär ha förutsatt att den som ville lära av honom också var bekant med hans verk.
Den kubanske författaren Manuel Pereira tillhör dem som kom under Lezama Limas inflytande i början av sin bana och han har berättat om hur det var att gå El curso délfico i en essä med samma namn från 2020. Han menar att Lezama Lima inte lärde honom att skriva, men att läsa, inklusive att läsa av det osynliga ”som står skrivet i luften”.
Rådet till den unge Pereira var att läsa ”Primero los clásicos, luego los clásicos, después los clásicos y mas tarde los clásicos” – alltså först som sist och däremellan också: klassikerna. Han rättade aldrig sin unge vän, utan lyssnade till alla de dikter han läste upp. Höjden av beröm var om han bad att få höra något igen. Pereira skrev reportage också, och ett om uppfödningen av krokodiler verkar ha fängslat Lezama Lima mer än andra – Pereira berättar att han insåg att han tyckte mer om hans reportage än om hans poesi. I flera dagar talade de runt detta reportage om kinesiska drakar, Humboldts resor, Nilen, Herodotos och Plutarkos.
Pereira skriver att Lezama Lima lyckligtvis komplicerade hans liv, öppnade hans ögon och gjorde honom inte bildad, för det går inte att bilda någon annan, det måste man alltid göra själv, men gav honom perspektiv som vidgade hans horisonter.
Det handlade inte heller bara om att läsa böcker och tala om litteratur. Lezama Lima som var advokat hade en period arbetat i ett fängelse, där han studerade fångarnas tatueringar och lät sig inspireras av dem. Idealet, vågar jag påstå, var för honom, liksom det blev för Pereira (och är för mig själv, kan jag väl tillägga) att läsa världen: se hela tillvaron som mättad av budskap, kunskap och möjligheter till både vetande och vidare fantasier och föreställningar. Så även om han rekommenderade klassiker tog inte läsningen slut med dem.
Lite professionell avundsjuka letade sig också in i en del kommentarer som Pereira refererar. Den avsevärt mycket mera framgångsrike och kände Alejo Carpentier sade han sig respektera, men kallade ”stilist”; när Borges i en intervju sade sig inte känna till Lezama Lima svarade han att han inte kände till Borges heller; om García Márquez konstaterade han bara att han misstrodde böcker som alla tycker om.
Men även om det kan spåras ett uns av kollegial avundsjuka i den sortens kommentarer så är den förekommenade hos alla ambitiösa författare, som vare sig de vill det eller ej, erkänner att de alltid på något plan också befinner sig i ständig tävlan både med sina föregångare, sina samtida och framtida kolleger.
Han rådde Pereira att inte sträva efter beröm, priser, delta i tävlingar, att inte skriva för stipendienämnder utan att ta tid på sig. En minnesvärd bok är viktigare än femtio dumheter som bara kommer att glömmas. Han hade rätt, såklart – även om han också syftade på sig själv. Det ena utesluter inte det andra, särskilt inte för en barock tänkare som Lezama Lima.
Lezama Lima var mycket överviktig och dessutom astmatiker, så det var med svårighet han rörde sig, dessutom var han rädd för att resa, samtidigt som han säger sig längta efter att få göra det. Än en gång två motstridiga känslor samtidigt närvarande.
Regimen gjorde det omöjligt att resa under de sista årtiondena av hans liv, vilket gjorde att han höll kontakten med sina systrar i Miami via telefon och brev. Pereira skriver att han kallade sig ”den orörlige pilgrimen” – världen fick komma till honom istället för han till den.
- Detta är andra delen i Torbjörn Elenskys essä om Lezama Lima. Klicka här för att läsa första delen och klicka här för att läsa den tredje och avslutande delen.
- Se ytterligare ett utdrag ur Letters to Eloisa här: