Det som sker är som en roman.

Av JAN HENRIK SWAHN
1997 ägde ett märkligt författarmöte rum i Stockholm. Inför hundratalet åhörare presenterades svensken Arne Sundelin och greken Jannis Kiourtsakis för varandra, skådespelaren Michalis Koutsogiannakis läste valda avsnitt ur de båda författarnas romaner (Det som sker av Arne Sundelin och ”Som en roman” av Jannis Kiourtsakis), den senare talade på franska, Heidi von Born översatte till svenska, Arne Sundelin talade engelska, det var en röra.

Deras böcker ställdes sedan mot varandra i en lång essä i BLM, nr 2/97, skriven av Ann-Margaret Mellberg. Den kunde läsas med behållning av Arne Sundelin men inte av Jannis Kiourtsakis. Ingenting förmådde överbrygga det faktum att Sundelin och Kiourtsakis inte kunde läsa varandra. De visste att det fanns ett samband mellan romanerna, de visste att de båda utgått från en nära anförvants självmord, de såg på varandra som man ser på en nyss uppdagad släkting man inte hade en aning om existerade. Likväl var och förblev de hänvisade till andras vittnesbörd om dem.

2009 översattes Arne Sundelins roman till grekiska av Anna Papafigou och kom ut på förlaget Melani. En av de första som fick den i sin hand var Jannis Kiourtsakis som blev djupt rörd av att så här långt i efterhand få ta del av Det som sker. I samband med att boken presenterades höll Kiourtsakis ett fint anförande som den närvarande Arne Sundelin tyvärr inte förstod ett ord av eftersom det hölls på grekiska.

För några veckor sedan, lagom till bokmässan i Paris, utkom Jannis Kiourtsakis ”Som en roman” i fransk översättning av René Bouchet på förlaget Verdier (ISBN 978-2-86432-634-2), under den något kryptiska titeln Le dicôlon Le Dicôlon (”Den dubbla ryggraden”).

Titeln är välfunnen. Kiourtsakis har skrivit en rad böcker om Bachtin och om skuggspelsteater. I traditionen från Svarta havsområdet förekommer en puckelryckig figur som under puckelhöljet i själva verket bär omkring på sin döde bror. Det är vad Jannis Kiourtsakis själv gör, sedan den dagen då brodern Haris tog sitt liv trettio år gammal i Bryssel. Och det är för att avhända sig den bördan, eller kanske snarare för att skänka brodern nytt liv, som Jannis Kiourtsakis gett sig i kast med att skriva sitt liv som en roman, där på senare år även en andra och en tredje del hunnit komma ut i Grekland.

Även den som aldrig orkar sig igenom denna väldiga fresk över Kiourtsakis familj och det Aten som han växte upp i på 1950-talet, kommer att finna den magnifika inledningen, ett stycke kristallklar och djupt gripande filosofisk redogörelse för vad han skulle vilja åstadkomma med sitt verk, fullt tillräcklig för att motivera ansträngningen att införskaffa boken.

För den som har tålamod att tränga djupare in i verket blir det litterära släktskapet med Marcel Proust alltmer uppenbart. Jannis Kiourtsakis är av samma stam. Han har växt upp med en kylig mor och en varmhjärtad, barnkär far som skämde bort honom, han har en gedigen borgerlig utbildning och har kunnat ägna hela sitt liv åt sitt skrivande utan att behöva tänka på ekonomin, han har en fru som står vid hans sida i alla väder och inga barn. Ändå debuterade han inte som skönlitterär författare förrän vid femtio års ålder.

För att bilden ska bli komplett krävs nu bara att Arne Sundelin friskar upp sin kanske något rostiga skolfranska och läser Kiourtsakis roman. Eller modigt inväntar att romanen blir översatt till engelska.

För den som vill komplettera den fylliga introduktionen i BLM med ytterligare läsning om Jannis Kiourtsakis kommer här ett tips: Tidskriften L’Atelier du roman ägnar sitt februarinummers hela utrymme åt denna djupt sympatiska och läsvärda grekiska författare.

 

– Klicka här för att lyssna på ett samtal på Telerama med Jannis Kiourtsakis om boken (Välj ”Livres” och scrolla ned till intervjun).