Av ANDERS BJÖRNSSON
Komparativ imperieforskning har varit i svang ett tag. Den fick en impuls när ett samtida imperium, det rysk-sovjetiska, knakade i sina fogar och ett återstående tycktes på väg att erövra världshegemoni som det första någonsin, i vart fall sedan romarrikets dagar.
Det fanns anledning att begrunda hur det går till när kontinentalbaserade välden upphör att existera, och tre kejsarrikens undergång i början av 1900-talet blev då naturliga jämförelseobjekt. Undergången var resultatet av krig: ett varmt först och sedan ett kallt.
Avvecklingen av sjömakternas kolonialvälden tycktes följa en annan logik. De hörde länge till segrarnas skara, om också efterhand som junior partners. Förlusten av kolonier kunde ses som en anpassning till ekonomisk tillbakagång. De fanns också som ville se Amerikas dittills ohotade Förenta Stater som näste man till rakning. Med insatserna i Afghanistan och Irak, i dålig överensstämmelse med folkrätt, stod det klart att USA var en militärt och finansiellt överansträngd nation.
Och med det nya millenniet etablerade sig Kina som en aktör med ekonomiska intressen i tidigare tredje världen, särskilt i afrikanska stater.
Det kan se ut som pendelrörelser. Men imperieforskning är långt mer än studier av uppgång och fall. Även stabilitet och varaktighet behöver förklaras och begripas. Edward Luttwak har ägnat sig åt detta i två grandiosa arbeten, ett om romarriket och nu alltså ett om det bysantinska väldets osedvanliga överlevnadsförmåga, fram till den osmanska erövringen under Mehmet II år 1453. (Fast sultanerna i Konstantinopel skulle själva se sig som de östromerska kejsarnas naturliga arvtagare, med imperatorstatus över i stort sett samma folk och territorier, så segheten kan efter behag förlängas.)
Luttwaks infallsvinkel är inte krigs- utan strategihistorikerns. En stormakts herravälde består inte nödvändigtvis i överlägsenhet på slagfältet utan lika ofta i konsten att undvika slagfältet. Luttwak anser rentav att den förmågan är nyckeln till förståelsen av den bysantinska maktens permanens under epoker då medtävlande makter avlöste varandra. Skicklighet, inte råstyrka, fällde avgörandet. Man kan också uttrycka det så att den militära kapaciteten var alltför dyrbar – alltför mödosamt ansamlad – för att i onödan sättas på prov.
Det odelade romarriket hade haft befästa gränser och en väldig här med huvuduppgift att avskräcka. Fattig fred var för romarnas fiender att föredra framför fullständig förintelse. Fältherrar som Julius Ceasar var folkutrotare. När Konstantin delade riket och gav det två huvudstäder, var Västrom lättast att försvara, med stora omland i alla väderstreck. Östrom blev den utsatta riksdelen – sasanidernas iranska jättevälde i sydöst, infallande stamkrigare från nordöst (Attilas hunner de första och värsta) och en oskyddad sjöterräng söderöver hotade från början imperiets hjärta.
Detta bristande strategiska djup behövde kompenseras. Östrom eller Bysans valde en modell som gick ut på att hantera fiender så flexibelt som möjligt – lita mindre på militär slagkraft och mera på att ingå allianser, locka en angripares nära bundsförvant att attackera honom (denne visste bäst vari hans bräcklighet bestod!), leverera stöd till upprorsrörelser i motståndarlägret.
Metoden att tillintetgöra en slagen fiende innefattade risken för hämnd och borde därför aldrig tillgripas. Förresten: varför försvåra umgänget med en framtida partner genom ett simpelt revanschkrig? Uppdämning däremot band aggressionerna och invaggade motståndaren i någon form av trygghet.
De operativa medlen för att åstadkomma detta var diplomati (hellre mutor än massiv vedergällning) och ett gott underrättelseläge (det vill säga spioneri genom ideliga besök på fiendens mark för att lära känna hans hemligheter). Bysans behärskade dessa instrument bättre än någon annan samtida makt, menar Luttwak.
Men detta hade inte varit möjligt utan en effektiv uppbörd av stående skatter, i praktiken en fungerande civilbyråkrati, som gav härskaren tillräckliga resurser för att underhålla en vältränad yrkesarmé där soldaterna inte enbart ägde ursinniga kroppskrafter utan också förfogade över ett avancerat tekniskt och taktiskt kunnande. Blev strid nödvändig skulle små trupper sättas in i överraskningsattacker – allt för att undgå utmattning och masslakt. Totalseger skulle bara skapa ett tomrum för nästa våg av intränglingar.
”In the Byzantine scheme of things, military strength was subordinate to diplomacy instead of the other way around”, summerar Luttwak, ”and used mostly to contain, punish, or intimidate rather than to attack or defend in full force.”
Sin tes om Bysans som ett smart imperium, i grunden icke-kombativt och defensivt, upprätthållet genom ”persuasion”, den intelligenta övertalningens konst, underbygger Luttwak med en rad exempel på detta rikes konfrontationer med sin närmaste omvärld.
Det får läsaren att inse att kunskapssamhällen har funnits förr och varat länge. Västroms historiska miss var att det skaffade sig på tok för många argsinta krigarhövdingar på halsen och underlät att informera sig om landen bortom limes. Det visste inte vad en förhandling var.
Edward Luttwak, hemma i den moderna maktens kanslier, är en lidelsefri historiker. Han reder sig utan moraliska pekpinnar. Men när han skriver att ”by the tenth century, the Byzantines had certainly discovered that religious fanatics can also be bribed, and indeed often more easily – they are creative in inventing religious justifications for taking bribes (’the ultimate victory of Islam is inevitable anyway…’)”, förstår man nog vinken.
– Se en intervju med Edward Luttwak om hans bok här: