Det omvandlingsbara sovjetsamhället
Stephen F. Cohen – Soviet Fates and Lost Alternatives

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av ANDERS BJÖRNSSON
Den amerikanske Rysslands- och sovjetkännaren Stephen F. Cohen har en enastående förmåga att gå på tvärs. Detta inte nödvändigtvis sagt som beröm, inte heller som klander. Dock finns det utan tvekan ett behov av personer som biter sig fast i ett ämne och som är beredda att ta skäll. Cohens bok Soviet Fates and Lost Alternatives. From Stalinism to the New Cold War blev, när den kom ut 2009, rejält utskälld på sina håll. Att delar av innehållet översattes till ryska och kunde läsas och diskuteras i Putins rike gjorde inte saken bättre. Författaren anklagades för ”revisionism”, en glosa som märkvärdigt nog har fått en negativ klang i post-totalitarismens tidevarv.

Cohens huvudtes var att Sovjetunionens undergång var varken ödesbestämd, historiskt ofrånkomlig eller på något sätt logiskt nödvändig. Den var resultatet av ett politiskt spel och en kraftmätning mellan olika makt- och elitgrupper i sovjetstaten och dess omedelbara omgivning, vad vi skulle kunna kalla Moskvas inflytelsesfär.

När en överenskommelse om unionens upplösning träffades på natten till den 8 december 1991, efter mycket vodkapimplande, mellan ledare för tre sovjetrepubliker (Jelstins Ryssland, Kravtjuks Ukraina och Sjusjkjevitjs Vitryssland), var detta närmast att likna vid en statskupp. Något folkligt mandat hade dessa herrar inte. Ett referendum något halvår tidigare hade visat ett klart stöd för fortsatt sammanhållning i en eller annan form inom samtliga republiker, utom de tre baltiska som valde att gå sin egen väg.

Nu kan man ta del av Cohens resonemang i en paperback-utgåva av boken från 2009, försedd med en nyskriven epilog där Cohen svarar sina kritiker. Det är en fröjd att läsa honom. Cohen som redan på 1970-talet skrev en – till svenska översatt – biografi över Nikolaj Bucharin, Stalins vassaste meningsmotståndare i den interna partikampen och därför avrättad av denne under den stora terrorn, var givetvis illa sedd av det gamla systemets män.

Bucharin hade representerat ett fullödigt alternativ till stalinismens kuvande av marknadskrafter och folkliga initiativ, särskilt på landsbygden. Det fanns i det bucharinska programmet ett tydligt bejakande av politisk pluralism, menade Cohen då – och nu, med tillgång till ett mycket rikligare källmaterial än på den tiden, lyckas han stärka sin tes. ”Kommunismen” var aldrig monolitisk, den rymde många och sinsemellan motstridiga tendenser.

Det är ingen befängdare tanke, säger Cohen i en av sina effektiva analogier, att den socialistiska partidiktaturen kunde ge vika för verklig demokrati än att slavägarsamhället i Förenta staterna småningom ersattes av ett medborgarsamhälle. Institutionerna fanns och de var omvandlingsbara.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Under Gorbatjovs perestrojka fanns också viljan att omvandla dem och under några få år hann man ett mycket gott stycke på väg. Det kapitalistiska kaos som följde på det institutionella sammanbrottet efter 1991 var ingen naturlig konsekvens av socialismens många irrgångar och stalinismens ogärningar – dem var det dåvarande ledarskapet berett att göra upp med och gräva upp med rötterna – utan medvetna val som gjordes i systemskifteshast. Michail Gorbatjov var vid sin detronisering en duktig socialdemokrat till allt utom till namnet.

I sin framställning följer Stephen Cohen maktkamperna skarpt och detaljtroget. Den litteratur han stödjer sig på är överväldigande. Och ja, det är riktigt spännande att konstatera hur föga monolitisk parti- och statsapparaten varit över decennier – om den enbart rymt jasägare, skulle Stalin inte behövt tillgripa sådana drakoniska metoder som blev aktuella i hans uppgörelse med oppositionsmännen.

Ty det existerade en reell opposition, också om de flesta av de anklagelser som riktades mot de på förhand dömda måste ha varit påhittade eller groteskt förstorade (som anklagelserna att ha gått främmande makt tillhanda, vilket några ändå bör ha gjort). Är det till exempel speciellt svårt att föreställa sig att det fanns en betydande grupp inom det styrande skiktet som verkligen ville göra sig av med despoten? Stalins attack på sina partikamrater var preemptiv. Faktiskt är det så att det redan månaderna efter Stalins död på våren 1953 utkristalliserade sig en politisk handlingslinje, formulerad av ingen mindre än säkerhetschefen Lavrentij Berija, som ville skilja parti och stat åt och som åtminstone till konturerna sammanfaller med Gorbatjovs framtida strukturella reformer. Men också Berija mördades. Tiden var inte mogen.

Det ska sägas: Cohen hyser föga sympati för Jeltsin och hans gäng. Perestrojkan var inte Jeltsins idé; han fördes med av den. Istället för att styra Ryssland in på en parlamentarisk väg, som varit Gorbatjovs mening, lät han stridsvagnar beskjuta den ryska parlamentsbyggnaden i Moskva på hösten 1993 i en attack mot ett högsta sovjet som hade utsetts av en på någorlunda nöjaktigt vis demokratiskt sammanskrapad folkförsamling.

Tre år senare, när han ställde upp för att bli återvald som president, efter att länge ha varit uträknad av den allmänna vrede som chockterapin, privatiseringarna och oligarkväldet förde med sig, förbjöd han statstelevisionen att låta hans huvudrival, kommunistledaren Zjuganov, framträda. De auktoritära styresmetoder som tillgripits under Putineran var det Jeltsin som grundlade, anser Cohen.

Gängse framställningar av den postsovjetiska epoken lider, enligt Cohen, av ideologisk enögdhet och politisk fördomsfullhet. Amerikansk utrikespolitik tog miste när den trodde sig ha knäckt Ryssland för gott och gjort landet till en lydig bandhund. Ett nytt kallt krig är det Washington som måste ta på sig skulden för, konkluderar Cohen. Och förvisso: det är en verklighetsfrämmande tanke att Ryssland som reste sig efter två förödande världskrig inte skulle kunna resa sig på nytt.

_______________

– Se en föreläsning av Stephen F. Cohen här:

2 kommentarer

  1. peter landelius says:

    Intressant! Jag tror liksom du att Cohen har rätt både om Jeltsin/Gorbatjov och om Bucharin. Hans beskrivning av B. stämmer bra med den som Deutscher lämnar i sin utmärkta Stalinbiografi, fast trotskisten Deutscher förstås kallar B. för ”högeravvikare” (det var gunås både Lenin och Stalin när det behövdes). Någon inre förmåga till successiv transformering tror jag dock inte att systemet hade. Och en ”primitiv kapitalackumulation”, inte olik det sena 1800-talets USA, var nog oundviklig.

    Viktigast och sorgligast är att Clinton inte förstod att hantera Sovjetunionens fall lika statsmannamässigt som Bush d.ä. hanterade Berlinmurens. För ryssarna var förlusten av en östeuropeisk ”cordon sanitaire” ett problem. I stället för den framflyttning av positionerna i Centralasien, som Moskva åtminstone då hade skäl att uppfatta som en inringning, borde Washington och EU ha organiserat en ny Marshallhjälp.

    Ett gott nytt år önskar dig din tillgivne Peter Lds

  2. Gerhard Miksche says:

    Instämmer. Läst boken nyligen. Borde översättas till svenska för att öppna ögonen på folk. Det som händer i Ukraina, Mellanöstern m m bekräftar Cohens tes till fullo.

Kommentera: