Der alte Barbarossa,
Der Kaiser Friederich,
Im unterirdischen Schlosse
Hält er verzaubert sich.
Er ist niemals gestorben,
Er lebt darin noch jetzt;
Er hat im schloss verborgen
Zum schlaf sich hingesetzt
De första två stroferna ur Friedrich Rückerts (1788–1866) i Tyskland välkända dikt om den gamle tysk-romerske kejsaren Fredrik I Barbarossa är ett utmärkt exempel på de tyska urmyternas ofta messianska karaktär. I det inledande avsnittet av min essä om de tyska myterna och dess ideologiska representation och instrumentalisering genom historien, skrev jag bland annat om de historiska kopplingarna mellan den ännu existerande adelsätten Schenk von Stauffenberg och den nationsbärande medeltida adelsfamiljen Hohenstaufen. Barbarossa (1122-1190) var den mäktigaste och mest inflytelserika av Hohenstauferna; den härskarfamilj vars namn länge var förbundet med tysk-romerska riket, och som senare – i synnerhet under 1800-talets nationalistiska strömningar – genererade en rik flora av myter som hållits vid liv ända in i modern tid.
I början av 1800-talet, mot fonden av de tyska småstaternas nederlag mot Napoleons framstormande arméer, tog Barbarossa i sagodiktningen och legenderna åter plats i det tyska folkets kollektiva medvetande – som en förlösande referenspunkt för de nationella makt- och enhetstankarna. Inte minst tillerkändes han den här rollen genom omständigheten att han inte hade någon gravplats inom det tyska riket (han deltog i tredje korståget, men drunknade i floden Salef i nuvarande Turkiet på väg mot Jerusalem). Så förvandlades Barbarossa, som Rückerts strofer ovan skaldar om, till den sovande kejsaren som i sitt underjordiska slott i Kyffhäuser Berg bidar sin tid och som efter perioder av nationell oro och politisk instabilitet en dag skall återvända för att ena det tyska folket och återge dem rikets forna storhet och glans.
Genom bröderna Grimms berättelse om Friedrich Rotbart (Rödskägg) och just Rückerts »Barbarossa«-dikt blev Kyffhäusersagan tillgänglig för en större publik. I enlighet med den nationalromantiska rörelsen under andra halvan av 1800-talet, och som kulminerade med grundandet av Tyska riket 1871, reste man i Thüringen det väldiga och 1896 invigda Kyffhäusermonumentet uppe på en långsmal platå i det skyddade kulturlandskapet Kyffhäuser i hjärtat av Tyskland. Det väldiga minnesmärket – Tysklands tredje största – är inbäddat i en storslagen natur med en hisnande panoramvy över det kringliggande landskapet. Monumentets huvudattraktion är den i sandsten utmejslade Fredrik Barbarossa sittande på sin tron med det långa röda skägget växande ned till knäna. Och ovanför honom, som monumentskaparnas hyllning till det enade Tyska rikets förste härskare, en beriden kejsar Vilhelm I.
Med nationens grundläggning inleddes så en »monumentalisering« av det tyska landskapet, som därmed förlänade olika mytiskt genomsyrade platser en närmast sakral aura. Visserligen har de nationella urmyterna i sig – en Barbarossa i Kyffhäuser Berg, en Siegfried i Worms, en Hermann i Teutoburgerskogen – inte alltid varit politiskt stämda. Däremot har samtliga visat sig utgöra ett tacksamt stoff till ideologiskt sinnade gestaltningar av den sanna tyskens föregivet unika karaktär, och som i förlängningen och under olika historiska perioder också sporrat föreställningar om den tyska nationens överlägsna styrka och självklara anspråk på herravälde.
Decennierna före och närmast efter Kejsardömet Tysklands grundande var tyskarna alltså uppenbart mottagliga för det symboliska sprängstoffet hos en fosterländskt präglad frälsarfigur som Fredrik Barbarossa. Medan medborgarna i andra och mindre hierarkiska kulturer i Europa, som den franska eller brittiska, generellt hyste en sund skepsis till den politiska makten, dominerades tyskarnas beredskap av en stark vilja att underkasta sig en mäktig ledargetalt; en nationellt genomsyrad trängtan man först efter de katastrofala erfarenheterna av Hitler och nazismen lyckades göra sig kvitt. (Just denne Hitler valde ju för övrigt att döpa Nazitysklands invasion av Sovjetunionen 1941 – det nationalromantiska storhetsvansinnets absoluta kulmen – för »Operation Barbarossa«.)
Med stöd i den medeltida Barbarossa-legenden och den ärofyllda tyska historieskrivning som förknippades med hans namn, omhuldade man länge den smickrande föreställningen om den tyska nationens och den germanska kulturens naturliga härskarställning i Europa. Under decennierna efter Napoleons fall var denna kult av mytiskt formade ledargestalter som mest i svang – inklusive den »frälsningshistoriska« förhoppningen om att de samtida tyska småstaterna måtte frambringa nationella befriare som dådkraftigt skulle kunna kämpa för nationens väl och ve. I denna längtan efter förlösning speglade sig också otåligheten över det tyska enandets dröjsmål. Men förbundsstaten kom till slut, Kejsardömet Tyskland rustade sig både kulturellt och militärt och övriga Europa skulle snart skaka i sina grundvalar!
Tänk om fler under det tjugonde seklet hade uppfattat saken som den tyskjudiske historikern Ernst Kantorowicz! I ung ålder hade han på 1920-talet varit en av medlemmarna i den legendomspunna George-kretsen. För honom, till skillnad från så många av hans samtida landsmän, hade den »isgråa sovaren« (Barbarossa) förlorat all betydelse för det samtida Tyskland; den gamle germanske drotten hade redan blivit avlöst av gråhårsmannen kejsar Vilhelm I och rikets främste vasall Otto von Bismarck. Riksgrundandet 1871 hade en gång för alla stillat tyskarnas gränslösa begär efter en centraliserad statsmakt, menade han. Ja, tänk om man hade nöjt sig med kejsaren och Bismarck!
Myterna kring och kulten av Barbarossa-gestalten har det senaste halvseklet gått samma öde till mötes som många andra dominerande och ur den djupa medeltiden utsprungna myter. Efter tyskarnas förödande 1900-talshistoria handlar det numera om att släta över de djupare innebörderna av det här slagets tankegods. En viktig uppgift alltsedan kriget har varit att försöka avdramatisera det forna Tysklands demoniska ödestro och i görligaste mån reducera det mytisk-kulturella arvet till ett harmlöst kuriosakabinett.
Detta som en yttersta bekräftelse på att även Tyskland numera inträtt i den värld som sociologen Max Weber redan för ett sekel sedan melankoliskt definierade som »avförtrollad«. Att den romantiska fixeringen och dunkla mystiken inte längre ges något spelrum i den tyska politiken skall världen förvisso vara tacksam för. Men det moderna Tysklands på sina ställen rätt neurotiska – om också förklarliga – uppgörelser med det nationalromantiska arvet, har också lett till ett överdrivet förringande och pliktskyldiga bagatelliseringar av myternas och de kollektiva berättelsernas andliga räckvidd och estetiska kraft.
Sagofiguren (snarare än den historiska personen) Fredrik I Barbarossa är härvid inget undantag. Men visst är det klokt att sansa sig vad gäller tolkningarna av mytens yttersta implikationer. Rückerts svärmiska dikt ovan hyser en messiansk förhoppning om att gamle Barbarossa alltså inte är död, utan blott »satt sig ned till sömns«. Ett med nykter och förlösande skepsis genomsyrat svar på Rückerts helgonbiografiska hyllning till den forne härskaren står Heinrich Heine för, som i sitt berömda satiriska versepos Tyskland. En vintersaga tre decennier senare (1844) bland annat skildrar följande konfrontation mellan diktarjaget och den uråldrige kejsaren (i Hjalmar Söderbergs tolkning):
»Herr Rödskägg«, skrek jag, »gå du lugnt
till kojs, och vet, att utan
en gammal fabelgast som dig
kan vi nog klara skutan.
[- – -]
Det bästa blir att du stannar kvar
här i ditt gamla Kyffhäuser –
när jag betänker saken rätt,
behöva vi ingen kaiser.«