Bamberger Reiter, Katedralen i Bamberg, litografi 1820 (Wikipedia)

Det hemliga Tyskland
Om tyska myter

Hela Martin Lagerholms essä där han med åskådliga exempel söker återge några huvudlinjer och dominerande strömningar i myter som format den tyska självbilden. Lika lite som historien själv återspeglar de ett avlägset, storslaget förflutet, utan de har likt historien själv varit i kontinuerlig förändring och förvandling. Essän har gjorts möjlig genom ett av Västra Götalandsregionens essästöd för skribenter och/eller tidskrifter i regionen.

_________

1. Das Geheime Deutschland

Es lebe das Geheime Deutschland! ”Leve det hemliga Tyskland!” Denna märkliga lösen utropade Claus Schenk Graf von Stauffenberg sekunderna innan han på Bendlerblocks innergård i centrala Berlin arkebuserades den 21 juli 1944, dagen efter det misslyckade 20 juli-attentatet (Operation Valkyria) mot Hitler i högkvarteret Wolfsschanze i Ostpreussen. Stauffenberg var inte ensam om att omedelbart avrättas efter kuppförsöket. Motståndsmännen bestod huvudsakligen av högre officerare av adlig börd och medlemmar av Tysklands mest framstående familjer. Vad som förenade dem var en överväldigande förfäran inför nazisternas bestialiska brott – dels mot mänskligheten, förstås, men också för dess brott mot den tyska adelns hederskodex, traditioner och värdegemenskap. Det katastrofala kriget på östfronten bidrog kraftigt till det accentuerade motståndet.

Till saken hör att den uradliga familjen Schenk Graf von Stauffenberg var (är) mycket uppskattad och respekterad i Tyskland, och där inte minst Claus i det allmännas ögon passade utmärkt som symbolfigur för den tyska aristokratiska hjälten. Redan under sin livstid jämfördes han med riddaren på den berömda medeltida ryttarstatyn Bamberger Reiter i hemstaden Bambergs katedral, och även Hitler personligen lär ha betraktat honom som själva inbegreppet av den noble germanske hjälten och hade säkert gärna velat ha den unge högborne officeren på sin sida.

Stauffenberg som företrädare för ett slags mytiskt-romantiskt Tyskland överensstämde väl med hans egen syn på fäderneslandets egentliga karaktär. Idén om ett ädelt Tyskland, styrt av en upphöjd och vis konung med messianska inslag (en sann Führer), hade slagit rot i vissa samhällsgrupper redan under det tidiga 1800-talets romantiska rörelser. De här impulserna tilltog i styrka under mellankrigstidens nervösa och svaga Weimarrepublik, den 15-åriga demokratiska parantesen mellan kejsarvälde och nazism. Det är i sammanhanget förvisso viktigt att inte sätta likhetstecken mellan den tyska kulturella aristokratins elitära tankegods och den nationalsocialistika våldsideologin.

Likväl kvarstår frågan: På vilka grunder vilade den fascination för totalitära idéer och mytiska samband som grasserade bland de konstnärliga och intellektuella toppskikten i Tyskland under förra seklets första decennier? Svaren hänvisar ofta till tyskarnas generella böjelse för begrepp som totalitet och enhet, som alltsedan romantiken gått hand i hand med en utbredd skepsis mot rationalismen och en motvilja mot att helt skilja på estetiska fantasier och den ingenjörsmässiga impulsen att ge form åt dessa fantasier. Det handlar under alla omständigheter om frekventa inslag av ett avsiktligt eller aningslöst koketterande med mer eller mindre absolutistiska lärors demoniska krafter hos delar av den tongivande tyska bildningsborgerligheten.

Stefan George 1910

Stefan George 1910

De här idéerna var också starka hos Claus Schenk Graf von Stauffenberg och hans båda bröder, Berthold (som också medverkade i 20-juliattentatet) och Alexander. Alla tre var i sin ungdom medlemmar i en kult som samlades just kring det mytiska och mystiska lösenordet ”Das Geheime Deutschland”. Mästaren i gruppen var den litterärt uppburne och mefistofeliske poeten Stefan George, som på sin tid tävlade med Hölderlin och Schiller om epitetet Tysklands förnämsta diktare. Men det var inte blott hans litterära skapelser som gjorde honom ryktbar, utan i lika hög grad hans uppåtsträvande vilja att inscenera sitt liv i enlighet med den utopiska mytbildning han ständigt höll vid liv med hjälp av allehanda mysteriösa manifestationer (”kuslig människofångare”, löd Thomas Manns omdöme om sin esoteriska kollega).

George var den självmedvetne diktarfursten, livskonstnären och representant för vad som brukar kallas den konservativa revolutionen (radikalkonservatismen) i 20-talets Tyskland. Begreppet ”Det hemliga Tyskland” myntades alltså av medlemmarna i denna legendomsusade sammanslutning, som allmänt går under namnet George-Kreis (George-kretsen). Det halvt förborgade mansförbundet bestod av en brokig samling aristokratiska och konstnärligt begåvade ynglingar och unga män knutna till den homoerotiskt lagde George, från slutet av 1800-talet till dennes död 1933. George lyckades fjärma ynglingarna från deras naturliga familjemiljöer och istället erbjuda dem en ”andlig hemvist” under närmast sektliknande förhållanden. Gruppens möten (uppläsningar, diskussioner, sällskaplig samvaro) hade en starkt rituell och kultisk karaktär, och leddes enväldigt av översteprästen George. Bara att få upptas i den snabbt legendomspunna kretsen betraktades som höjden av erkännande, och innebar ett bördsstolt särskiljande mellan dem själva och de icke utvalda.

Det hemliga Tyskland” tolkades av dem själva som ett ideologiskt upprop och estetiskt bålverk mot vad man uppfattade som samtidens fragmenterade och ”avförtrollade” civilisation. Mot den liberala modernismen ställde man den visionära kraften och profetiska fantasin hos den specifikt tyska idévärlden. Gruppen kom sedermera att stå som modell för vad sociologen Max Weber kallade ”det karismatiska herraväldet”, men har i efterhand också betraktats som en föredömlig motbild till Nazitysklands brutaliserade och kulturfientliga pöbelvälde. Bland de namnkunniga medlemmarna märks, förutom bröderna Stauffenberg, den judiske diktaren och litteraturvetaren Friedrich Gundolf och författaren och renässansforskaren Percy Gothein.

Det är inte särskilt förvånande att Stefan George välkomnade de stiligt högresta och aristokratiska Stauffenbergarna i sin krets. Bröderna representerade allt som George ansåg gått förlorat i det moderna Tyskland: den medeltida storheten i det legendariska kungahuset Hohenstaufen och krigarblodet hos de urgamla teutoniska riddarna. Familjen Stauffenberg – bara namnet förebådade ju stordåd! – hade burit på titeln ”Schenk” ända sedan 1200-talet, en hedersbetygelse som förärats dem av Hohenstaufen-regenterna, ättlingar till mytomspunna tysk-romerska kejsare som Fredrik I Barbarossa och Fredrik II. Allt detta skulle nu återerövras med poesins och den ridderliga karaktärens hjälp. George var just Tysklands diktare framför andra, och hans lärjungar skulle sprida föreställningen om den unika tyskhet, Deutschtum, som kunde spåras tillbaka till de ädelborna Hohenstaufernas heroiska härskarideal. Litterärt skulle allt detta komma att kulminera med Georges starkt visionära diktsamling Das Neue Reich (1928). Så skulle den tyska anden förnyas och vitaliseras med hjälp av framsynt dådkraft och mystik.

Klicka på omslaget för att komma till olika boklådor på nätet

Klicka på omslaget för att komma till olika boklådor på nätet

Georges och hans anhängares profetiska fantasier om Das Geheime Deutschland som en nödvändig antites till både den parlamentariskt kaotiska Weimarrepubliken och den lågsinnade nazismen, liksom deras högmodiga vägran att precisera sina övertygelser, bidrog till att i synnerhet George själv i demokratiska kretsar förpassades till kultursfärens redan välfyllda giftskåp. Men att George därmed skulle ha direkta beröringspunkter med nationalsocialismen, som det ibland litet slarvigt påpekas, är en direkt felaktig slutsats, i synnerhet om man betänker att flera av kretsens medlemmar var judar, att George lämnade Tyskland kort efter Hitlers maktövertagande 1933 och att han dog senare samma år. Dessutom kan man ju bara spekulera i hur de nazistiska myndigheterna egentligen hade hanterat en homoerotisk poet med huvudet uppe bland molnen.

George-kretsens stundtals självmotsägande förening av å ena sidan politisk konservatism och estetisk elitism, och å den andra en uttalad reaktion mot nazisternas vulgära kommando och bestialiska raskrig, är lika intrikat som intressant. I en serie artiklar kommer jag – med en rad mytiskt präglade geografiska platser som utgångspunkt – att undersöka om själva kvintessensen av lösenordet ”Det hemliga Tyskland” också går att tillämpa på mer allmänna och historiskt vidsträckta resonemang om tyskarnas förhållande till sina myter.

Kan eller bör man idag avfärda 1800-talets och första halvan av 1900-talets romantiska hållning till de germanska myterna som ”grumligt tankegods”, eller är det tvärtom så att de nationellt präglade sagorna och legenderna belyser den ”goda” tyskspråkiga kulturen? Bär myterna i sig själva frön till antidemokratiska impulser, eller är de sistnämnda blott utslag av negativa tolkningsmodeller och guilt by association efter nazitiden och andra världskriget? Finns det med andra ord komponenter i de germanska myterna som av inre nödvändighet leder till en totalitär människosyn, eller är det blott olika ideologiska och politiska läsningar som får oss idag att osökt associera till de historiskt ödesdigra konsekvenserna av dem?

Frågor som kommer att söka sina svar på berget Brocken, i Bayreuth, på borgen Wartburg, i Kyffhausen, i Teutoburgerskogen, på slottet Neuschwanstein och längs med Rhen.

2. Barbarossa

Kyffhäuser Denkmal (Bild: Wikicommons)

”Der alte Barbarossa,
Der Kaiser Friederich,
Im unterirdischen Schlosse
Hält er verzaubert sich.
Er ist niemals gestorben,
Er lebt darin noch jetzt;
Er hat im schloss verborgen
Zum schlaf sich hingesetzt”
Friedrich Rückert

De första två stroferna ur Friedrich Rückerts (1788–1866) i Tyskland välkända dikt om den gamle tysk-romerske kejsaren Fredrik I Barbarossa är ett utmärkt exempel på de tyska urmyternas ofta messianska karaktär. I det inledande avsnittet av min essä om de tyska myterna och dess ideologiska representation och instrumentalisering genom historien, skrev jag bland annat om de historiska kopplingarna mellan den ännu existerande adelsätten Schenk von Stauffenberg och den nationsbärande medeltida adelsfamiljen Hohenstaufen. Barbarossa (1122-1190) var den mäktigaste och mest inflytelserika av Hohenstauferna; den härskarfamilj vars namn länge var förbundet med tysk-romerska riket, och som senare – i synnerhet under 1800-talets nationalistiska strömningar – genererade en rik flora av myter som hållits vid liv ända in i modern tid.

I början av 1800-talet, mot fonden av de tyska småstaternas nederlag mot Napoleons framstormande arméer, tog Barbarossa i sagodiktningen och legenderna åter plats i det tyska folkets kollektiva medvetande – som en förlösande referenspunkt för de nationella makt- och enhetstankarna. Inte minst tillerkändes han den här rollen genom omständigheten att han inte hade någon gravplats inom det tyska riket (han deltog i tredje korståget, men drunknade i floden Salef i nuvarande Turkiet på väg mot Jerusalem). Så förvandlades Barbarossa, som Rückerts strofer ovan skaldar om, till den sovande kejsaren som i sitt underjordiska slott i Kyffhäuser Berg bidar sin tid och som efter perioder av nationell oro och politisk instabilitet en dag skall återvända för att ena det tyska folket och återge dem rikets forna storhet och glans.

Genom bröderna Grimms berättelse om Friedrich Rotbart (Rödskägg) och just Rückerts »Barbarossa«-dikt blev Kyffhäusersagan tillgänglig för en större publik. I enlighet med den nationalromantiska rörelsen under andra halvan av 1800-talet, och som kulminerade med grundandet av Tyska riket 1871, reste man i Thüringen det väldiga och 1896 invigda Kyffhäusermonumentet uppe på en långsmal platå i det skyddade kulturlandskapet Kyffhäuser i hjärtat av Tyskland. Det väldiga minnesmärket – Tysklands tredje största – är inbäddat i en storslagen natur med en hisnande panoramvy över det kringliggande landskapet. Monumentets huvudattraktion är den i sandsten utmejslade Fredrik Barbarossa sittande på sin tron med det långa röda skägget växande ned till knäna. Och ovanför honom, som monumentskaparnas hyllning till det enade Tyska rikets förste härskare, en beriden kejsar Vilhelm I.

Utsikt Kyffhäusermonumentet (Bild:Wikimedia Commons)

Kyffhäusermonumentet (Bild: Wikimedia Commons)

Med nationens grundläggning inleddes så en »monumentalisering« av det tyska landskapet, som därmed förlänade olika mytiskt genomsyrade platser en närmast sakral aura. Visserligen har de nationella urmyterna i sig – en Barbarossa i Kyffhäuser Berg, en Siegfried i Worms, en Hermann i Teutoburgerskogen – inte alltid varit politiskt stämda. Däremot har samtliga visat sig utgöra ett tacksamt stoff till ideologiskt sinnade gestaltningar av den sanna tyskens föregivet unika karaktär, och som i förlängningen och under olika historiska perioder också sporrat föreställningar om den tyska nationens överlägsna styrka och självklara anspråk på herravälde.

Decennierna före och närmast efter Kejsardömet Tysklands grundande var tyskarna alltså uppenbart mottagliga för det symboliska sprängstoffet hos en fosterländskt präglad frälsarfigur som Fredrik Barbarossa. Medan medborgarna i andra och mindre hierarkiska kulturer i Europa, som den franska eller brittiska, generellt hyste en sund skepsis till den politiska makten, dominerades tyskarnas beredskap av en stark vilja att underkasta sig en mäktig ledargetalt; en nationellt genomsyrad trängtan man först efter de katastrofala erfarenheterna av Hitler och nazismen lyckades göra sig kvitt. (Just denne Hitler valde ju för övrigt att döpa Nazitysklands invasion av Sovjetunionen 1941 – det nationalromantiska storhetsvansinnets absoluta kulmen – för »Operation Barbarossa«.)

Med stöd i den medeltida Barbarossa-legenden och den ärofyllda tyska historieskrivning som förknippades med hans namn, omhuldade man länge den smickrande föreställningen om den tyska nationens och den germanska kulturens naturliga härskarställning i Europa. Under decennierna efter Napoleons fall var denna kult av mytiskt formade ledargestalter som mest i svang – inklusive den »frälsningshistoriska« förhoppningen om att de samtida tyska småstaterna måtte frambringa nationella befriare som dådkraftigt skulle kunna kämpa för nationens väl och ve. I denna längtan efter förlösning speglade sig också otåligheten över det tyska enandets dröjsmål. Men förbundsstaten kom till slut, Kejsardömet Tyskland rustade sig både kulturellt och militärt och övriga Europa skulle snart skaka i sina grundvalar!

Tänk om fler under det tjugonde seklet hade uppfattat saken som den tyskjudiske historikern Ernst Kantorowicz! I ung ålder hade han på 1920-talet varit en av medlemmarna i den legendomspunna George-kretsen. För honom, till skillnad från så många av hans samtida landsmän, hade den »isgråa sovaren« (Barbarossa) förlorat all betydelse för det samtida Tyskland; den gamle germanske drotten hade redan blivit avlöst av gråhårsmannen kejsar Vilhelm I och rikets främste vasall Otto von Bismarck. Riksgrundandet 1871 hade en gång för alla stillat tyskarnas gränslösa begär efter en centraliserad statsmakt, menade han. Ja, tänk om man hade nöjt sig med kejsaren och Bismarck!

Myterna kring och kulten av Barbarossa-gestalten har det senaste halvseklet gått samma öde till mötes som många andra dominerande och ur den djupa medeltiden utsprungna myter. Efter tyskarnas förödande 1900-talshistoria handlar det numera om att släta över de djupare innebörderna av det här slagets tankegods. En viktig uppgift alltsedan kriget har varit att försöka avdramatisera det forna Tysklands demoniska ödestro och i görligaste mån reducera det mytisk-kulturella arvet till ett harmlöst kuriosakabinett.

Gustave Doré - Barbarossas död under det tredje korståget

Gustave Doré – Barbarossas död under det tredje korståget

Detta som en yttersta bekräftelse på att även Tyskland numera inträtt i den värld som sociologen Max Weber redan för ett sekel sedan melankoliskt definierade som »avförtrollad«. Att den romantiska fixeringen och dunkla mystiken inte längre ges något spelrum i den tyska politiken skall världen förvisso vara tacksam för. Men det moderna Tysklands på sina ställen rätt neurotiska – om också förklarliga – uppgörelser med det nationalromantiska arvet, har också lett till ett överdrivet förringande och pliktskyldiga bagatelliseringar av myternas och de kollektiva berättelsernas andliga räckvidd och estetiska kraft.

Sagofiguren (snarare än den historiska personen) Fredrik I Barbarossa är härvid inget undantag. Men visst är det klokt att sansa sig vad gäller tolkningarna av mytens yttersta implikationer. Rückerts svärmiska dikt ovan hyser en messiansk förhoppning om att gamle Barbarossa alltså inte är död, utan blott »satt sig ned till sömns«. Ett med nykter och förlösande skepsis genomsyrat svar på Rückerts helgonbiografiska hyllning till den forne härskaren står Heinrich Heine för, som i sitt berömda satiriska versepos Tyskland. En vintersaga tre decennier senare (1844) bland annat skildrar följande konfrontation mellan diktarjaget och den uråldrige kejsaren (i Hjalmar Söderbergs tolkning):

»Herr Rödskägg«, skrek jag, »gå du lugnt
till kojs, och vet, att utan
en gammal fabelgast som dig
kan vi nog klara skutan.
[- – -]
Det bästa blir att du stannar kvar
här i ditt gamla Kyffhäuser –
när jag betänker saken rätt,
behöva vi ingen kaiser.«

3. Arminius/Hermann och slaget vid Teutoburgerskogen

Herrmannsdenkmal (Bild: Wikicommons)

Herrmannsdenkmal (Bild: Wikicommons)

Vintern 2009. Jag befinner mig på Grotenburger Berg i Teutoburgerskogen strax utanför den lilla staden Detmold i nordvästra Tyskland. Framför mig reser sig en 27 meter hög kopparstaty på en lika hög sockel – das Hermannsdenkmal eller Die Arminiussäule – som med pompa och ståt invigdes av kejsar Vilhelm I 1875. Den mäktiga skogens träd står snötyngda i vintertystnaden runt den väldige Hermann, som orubbligt ännu höjer sitt svärd i riktning mot Frankrike, den lede fienden som besegrades i fransk-tyska kriget bara fyra år tidigare. Mitt besök på platsen föranleds av det i Tyskland uppmärksammade och firade 2000-årsminnet av det legendomsusade och epokgörande slaget vid Teutoburgerskogen år 9 e kr. Bataljens segerrike härförare Arminius (som sedermera gavs det betydligt tyskare namnet Hermann) kom under det sena 1800-talets nationalromantiska era (och yra) att betecknas som de germanska stammarnas gemensamma urfader.

Vykort från 1909 "Deutsche Einigkeit, meine Stärke - meine Stärke, Deutschlands Macht!" Texten finns ingraverad på Herrmanns svärd

Vykort från 1909 ”Deutsche Einigkeit, meine Stärke – meine Stärke, Deutschlands Macht!” Texten finns ingraverad på Herrmanns svärd

Vid Kalkrieser Berg i westfaliska Wiehengebirge strax norr om Osnabrück (några mil norr om Hermann-monumentet) utplånades den romerske fältherren Varus och hans tre legioner på närmare 20 000 man av cheruskern och den forne romerske legionären Arminius och hans germanska krigare. Händelsen känner vi till främst tack vare en handfull romerska och grekiska historieskrivare, med »Germania«-författaren Tacitus som den mest namnkunnige. Med hänsyn till Arminius romerska förflutna fanns det goda skäl för romarna att hämnas hans svek, kan man tycka, men katastrofens yttersta konsekvens blev istället att det romerska imperiet mer eller mindre gav upp försöken att erövra de germanska landområdena öster om Rhen.

Det förödande slaget har kallats »den europeiska historiens Big Bang« och »Tysklands födelse«, alltmedan Arminius hyllats som »Germaniens befriare«. Vilken beydelse man än tillskriver Teutoburgerslaget finns det anledning att kontrafaktiskt ställa sig frågan hur den europeiska historien framgent hade förlöpt om de romerska styrkorna inte stoppats vid Kalkrieser Berg. Intressantare än den historiska händelsen i sig är emellertid drabbningens mytologiska verkan och ideologiskt färgade receptionshistoria.

Tillsammans med den tysk-romerske kejsaren Fredrik I Barbarossa (avsnitt 2 i den här artikelserien) och Nibelungensångens Siegfried (i kommande avsnitt), bildar Arminius/Hermann ett allt överskuggande triumvirat i den germanska mytologins hagiografi. De här tre ”nationalmyterna” är också kardinalexempel på de politiska myternas avgörande roll i 1800- och 1900-talets kulturella nationsbildningar. Särskilt Tyskland var länge rena eldoradot för politisk och ideologisk mytografi, vilket inte minst hade med nationens sena statsbildning att göra. Fram till 1871 (Det tyska rikets grundande) utgjorde centrala myter och symboler tillsammans med språket de tyska småstaternas enda varaktiga gemensamma representation, vilket innebar att de nationella förväntningarna var förpassade till sägnernas och de fosterländskt betydelsemättade emblemens domäner. Men när Stortyskland väl bildats, förenades plötsligt en i myterna grundad symbolvärld med en politiskt administrativ struktur. Härav följde bland annat den ”monumentalisering” av historiskt betydande orter och landskap i Tyskland, som jag kort berättade om i tidigare avsnitt. I samklang med folkmyternas demokratisk-egalitära natur – ofta muntligt traderade, tillgängliga för såväl analfabeten som den akademiska forskaren – bidrog denna monumentalisering till att legenderna så verkningsfullt tog plats i det kollektiva medvetandet, vilket i sin tur var en förutsättning för de politiska gemenskapernas nationella och kulturella identitet.

I sin bok »Das kulturelle Gedächtnis« (Det kulturella minnet) skiljer den tyske kultur- och religionshistorikern Jan Assmann mellan »konservativa« och »revolutionära« effekter av olika myter. Arminius/Hermann hör avgjort till den förstnämnda gruppen, som alltså ställer samtida händelser och erfarenheter i ett historiskt ljus för att på så sätt låta myterna framträda som manifestationer av något signifikant, gudasänt, oundvikligt eller oåterkalleligt.

9783406421075_assmann_gedachtnis_kulturelle_dixikon

I 1800-talets chauvinistiska och revanschistiskt präglade historieskrivning försatte man naturligtvis inte chansen att utnyttja den tacksamma symboliken i Teutoburgerslaget. Ur en rad olika politiskt och ideologiskt instrumentella perspektiv behandlade man den historiska tilldragelsen som en sorts urmyt om germanernas/tyskarnas slutgiltiga seger över och befrielse från Roms civilisatoriska och kulturella hegemoni. Folkhjälten Arminius döptes sedermera alltså om till Hermann, en något krystad germanisering av namnet som brukar tillskrivas Martin Luther. Den rebelliske reformatorn hade den germanske kämpen »hjärtans kär«, främst väl för att de båda hade en gemensam fiende i Rom (Caesar respektive påven). Så blev Hermann i det allmänna medvetandet också en protestantisk partisan, en genom seklerna oförvägen nationalhjälte i romaner, ballader, operor och skådespel. Heinrich von Kleists fosterländska motståndsdrama »Die Hermannsschlacht« från 1808 tolkades senare, efter Fransk-tyska kriget, som Bismarcks (Arminius/Hermann) retroaktiva hämnd på erövraren Napoleon (Varus), och slutar i en närmast spöklik stillhet där »ingenting annat än en svart fana vajar över de ödsliga ruinhögarna«.

Under die Gründerzeit – decennierna närmast före och efter Tyska rikets grundande – framhöll man i tidens fosterländska anda vikten av den egna historiens och fiendebildernas kontinuitet, och betonade »sakraliseringen« av den preussisk-protestantiska nationen och bevarandet av specifikt »tyska värden«. Det var den här typen av tankeströmningar som bäddade för bilden av Hermann och Teutoburgerslaget som den första tyska nationalstatens själva urmyt. Den uppfattningen underblåstes och förstärktes senare av de nazistiska propagandamakarna, som framför allt poängterade att slagets segrande fältherre Arminius därmed också säkrade det tyska blodets »renhet«. Från och med krigsslutet upphörde av förklarliga skäl den här tydningen av slaget vid Teutoburgerskogen, även om man i det nybildade DDR inte lika lätt glömde den kämpande cheruskern och den legendomsusade drabbningen. Självaste Friedrich Engels hade betraktat slaget som »en av världshistoriens mest avgörande vändpunkter«, och med ungefär samma andemening enades den östtyska vetenskapsakademin om att bataljen i historiematerialistiskt hänseende borde ses som ett bevis på överlägsenheten hos en »urkommunistisk« gemenskap (Germanien, DDR) gentemot en »imperialistisk slavstat« (Rom, Västeuropa).

Men vad bryr sig väl en 2000-årig hjälte om all denna ideologiska demagogi? Den idag kanske något mindre stolte Hermann står trots bevingad hjälm och höjt svärd ännu fastkilad i sin sockel och blickar skumögd ut över Teutoburgerskogens vid det här laget sömniga trädkronor. Nu reducerad till en patinerad artefakt och uttjänt representant för en aggressiv nationalromantik, men när det begav sig en ikonografiskt brukbar sinnebild för den nordliga stridsberedskapen i kulturkampen mot Rom.

Charles Ernest Butler - Siegfried och Brünhilde (Wikicommons)


Dass ich selbst erwache,
muss die Maid mich erwecken!
/…/
Süss erbebt mir
ihr blühender Mund. –
Wie mild erzitternd
mich Zagen er reizt! –
Ach! Dieses Atems
wonnig warmes Gedüft!
Erwache! Erwache!
Heiliges Weib!

4. Siegfried

Utanför mitt lilla pensionat i centrala Worms står en tung motorcykel. Över den breda och militärgröna bensintanken breder ett stort järnkors ut sig, och därunder en inskription: Verzweifle nicht – kämpft! (Förtvivla inte – kämpa!). Vem motorcykeln tillhör och vad exakt meddelandet vill sända för budskap vågar jag inte ens gissa, men ett vet jag: på just den här orten hade mottot kunnat yttras av både den mytiske främlingen Siegfried och av hans fiende, stadens lika sägenomspunne son Hagen, ärkefiender i det medelhögtyska verseposet Nibelungensången.

Men vad hjälpte väl det att de kämpade? Det slutade ju inte väl för någon av dem; Siegfried dräptes av Hagen, och sistnämnde i sin tur av Siegfrieds änka Kriemhild i hunnerkungen Attilas borg. Förutom nämnda två kämpars fiendskap och onda bråda död skaldar diktverket om hur drakdräparen och den svärdssmidande nibelungen (mörkrets son) Siegfried/Sigurd lade vantarna på Rhenguldet; om hjältens kärlek till den mörkhåriga skönheten Kriemhild/Gudrun (blond blir hon först hos Wagner); om den nordiska valkyrian Brünnhildes/Brynhilds svartsjuka och motvilliga giftermål med den burgundiske kungen, tillika Kriemhilds bror Gunther/Gunnar. Så långt den germanska kungsmytens upplägg i grova drag.

Denna våldsamma hjälte- och kärlekshistoria är i själva verket en intrikat hybrid av nordiskt (Völsungasagan), keltiskt, germanskt och latinskt tankestoff; av nedtecknade kväden och muntliga traderingar med motivmäsiga rötter i folkvandringstiden. Så rör sig Nibelungensångens innehåll och receptionshistoria i det dimmiga gränslandet mellan myten och historieskrivningen, men utgör också en all-europeisk urkund med kulturella och idéhistoriska kopplingar till allsköns ämnen och discipliner, från litteratur, historia och filologi till kulturteori, teologi och politik.

Den romantiske tyske litteraturhistorikern och inflytelserike kritikern August Wilhelm Schlegel betraktade på sin tid det germanska eposet inte bara som ett stycke litteratur, utan framför allt som uttryck för en »världsåskådning«. Och granskar man närmare sagostoffets huvudteman upptäcker man snart att verket vibrerar av kulturella och ideologiska spänningar mellan kultur och natur, förnuft och känsla, latinskt och nordiskt, dualistiska och monistiska principer.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Så är Nibelungensången inte bara en spännande historia i egen rätt, utan tjänar också som en arena för olika argument om livets grundprinciper och i förlängningen om Europas identitet. Som en absolut motpol till den burgundiske vapenmästaren Hagen von Tronjes och hans gelikars världsliga makt och rationalitet står den mytiske naturalisten och fritänkaren Siegfried, en tysk Herkules. Det är »keltisk livslust« (Siegfried) mot »imperiebyggarnas rädsla« (Hagen), naturen (S) mot den politiska makten (H), magin (S) mot förnuftet (H). Åtminstone enligt den tyske författaren Jürgen Lodemanns väldiga roman och prosaomarbetning Siegfried und Krimhild (2002). Rubriken till kapitlet där Hagen stöter det dödande spjutet i nibelungens rygg lyder sålunda: »Mordet på Siegfried som det nya europeiska imperiets begynnelse« Har vi alltså rentav mördaren Hagen att tacka för den västerländska kulturens fortlevnad? Är hjälten Siegfried – en anti-auktoritär naturmänniska, en Rousseau i rustning – i själva verket ett slags terrorist med det övergripande målet att rasera den europeiska civilisationens fundament? Är det kanske också därför som det är eposets dystre antihjälte, den försåtlige mordängeln och burgundern Hagen, och inte Siegfried, som förärats med den största och mäktigaste statyn i Worms, trots ortens ständiga bruk av namnet »Nibelungenstaden vid Rhen«?

Ett exempel på en omtolkning, här slutet av Wagners Götterdämmerung i en TV-film från 2004

Med jämna mellanrum dyker det upp mer eller mindre spekulativa teorier om den historiska kärnan bakom Nibelungeneposets gestalter och händelser. Det enda som är historiskt belagt är att det kortlivade burgunderriket var beläget i trakterna av Worms (där Nibelungensångens första del huvudsakligen utspelar sig), och att det förintades av hunnerna år 436. Övriga kopplingar mellan myten och historien är av rent hypotetisk karaktär. Ett av de mest populära spörsmålen handlar om huruvida Siegfriedgestalten alls kan sägas bygga på någon verklig historisk person. En snabb blick på sagans osannolike, självmotsägande och fantasieggande hjälte räcker för att förstå att det genom seklernas lopp inte direkt varit någon brist på förslag.

Arthur Rackham - Siegfried blåser i sitt horn

Arthur Rackham – Siegfried blåser i sitt horn

Den väl mest berömda och ideologiskt missbrukade bilden av Siegfried är den av en nationalistisk och sedermera kraftigt nazifierad germansk hjälte: en arketypiskt svärdssvingande arier som besegrar den onda draken och renar sig själv genom att bada i dess blod. Men olika epokers konstnärliga och politiska strömningar har försökt sig på alla möjliga sorters framställningar av den bålde nibelungenhjälten: troskyldig krigare, tragisk älskare, ädel riddare. . . Ja, under mer revolutionära tidevarv har man rentav lyckats frambesvärja en »röd Siegfried« som kämpar för proletariatets rättigheter. Läsningar som framhäver just hjältens rhenländska bakgrund har inte heller saknats, och som gärna kopplat samman honom med det under 1900-talet kraftigt industrialiserade Ruhrområdet. Detta i sin tur förstärkt av sammanträffandet att berget där Siegfried smider sitt ryktbara svärd Balmung inte ligger långt ifrån Kruppkoncernens väldiga stålverk i Essen, där man under andra världskriget bland annat tillverkade de monstruösa slagskeppen Tirpitz och Bismarck.

Den kandidat som mest frekvent emellertid brukar få tjäna som historisk förlaga till drakdödaren Siegfried är germanen Arminius, alias cheruskern Hermann, som i westfaliska Teutoburgerskogen år 9 e kr besegrade den romerske härföraren Varus och hans 20 000 man starka armé (se »Det hemliga Tyskland III«). Den skimrande lindorm – alltså Fafner, Rhenguldets väktare och som Siegfried sedermera besegrar – skall enligt de historiker som stödjer teorin i själva verket ha varit det långa romerska härtågets ormlika trupprörelser genom landskapet, och där de blänkande rustningarna och hjälmarna på avstånd skall ha påmint om en drakes skimrande fjäll. Här alltså Siegfried som en rent allegorisk figur med den otroliga förmågan att hoppa 400 år framåt i tiden, från Augustus dagar till burgundernas undergång. Måhända en smula långsökt, men de idéhistoriska och kultursemiotiska länkarna mellan kejsartidens Germanien, folkvandringstidens Burgund och Nibelungendiktarnas feodala Tyskland bör för den sakens skull inte ignoreras. Och är det verkligen en ren slump, undrar teorins ivrigaste förespråkare, att Siegfried i likhet med Arminius härstammade från det romerskt belägrade Xanten, varifrån Varus inledde sitt för det romerska imperiet så förödande angrepp på Germanien?

Neuschwanstein

Neuschwanstein

Som de flesta andra kulturbärande nationalmyter återupplivades även Siegfried under 1800-talets andra hälft. Den som under de nationalromantiskt chauvinistiska decennierna 1850-1880 enskilt kom att betyda mest för Siegfrieds status som den främsta av germanska legender, var det i den tyska kulturvärlden omnipotenta geniet Richard Wagner. Och han i sin tur först med god draghjälp av mecenaten Ludwig II, kungariket Bayerns egen Märchenkönig och Dream King. Den halvt galne regenten bjöd in Wagner till sitt ofullbordade sagoslott Neuschwanstein, beläget på en svårtillgänglig klipphylla i sydvästra Bayern – en idealiserad »riddarborg« i gotisk stil, belamrad med depraverad kitsch. Men vad brydde sig väl den märklige härskaren om smakpolisens klander när han i sina verklighetsflyende interiörer ostört kunde ge sig hän åt sina storhetsvansinniga drömmar och excentriska estetiska böjelser! I dessa väldiga salar och gemak, bland otaliga kulisser, kabinett, gallerier, trappor och balkonger kunde den romantiska narrkonungen Ludwig drömma sig in i en värld som var hans och Wagners och ingen annans. Den prålande Sängersaal i slottets själva hjärta domineras fullkomligt av väldiga tavlor och muralmålningar med motiv från Wagners germanska och mytiska operavärldar. I denna våta dröm av förvända fantasier var det tänkt att Ludwig och Wagner gemensamt, likt två moderna »Siegfriedar«, skulle »smida konstens framtid«.

Genom Richard Wagners epokgörande operatetralogi Nibelungens ring (1869-1876), där just Siegfried utgör den tredje delen, upphöjdes hjälten till främsta representant för tyskarnas heroiskt mytifierande världsbild. I anslutning till komponerandet av det väldiga verket började Wagner skissa på sin idé om ett »Bühnenfestspiel«, en sång- och teaterfest som sedan 1876 varit vida känt i musik- och kulturvärlden som Bayreuther Festspiele, där man under några dagar i augusti varje år sätter upp Wagner-operor. Att få medverka på evenemangen i det än idag av Wagner-familjen drakoniskt övervakade Richard-Wagner-Festspielhaus i Bayreuth hör sedan länge till ett av världens mest prestigefyllda uppdrag. Tonsättarens egen konstnärliga självförgudning och fanatiska antisemitism sätts numera i en moraliskt frigörande och absolut nödvändig kontext, också på Wagnerkultens allra heligaste plats. I Richard-Wagner-Park nedanför Festspielhaus i Bayreuth blickar den väldiga bysten av kompositören inte längre bara ut över sitt eget konstmusikaliska testamente, utan sedan tio år tillbaka också över den permanenta utställningen »Verstummte Stimmen« (Tystade röster), som på en rad gråa tavlor påminner om och presenterar judiska dirigenter, regissörer, musiker och operasångare som tidigare var verksamma på Festspielhaus men som sedermera föll offer för nazismens rasistiska musikpolitik 1933-1945.

Tiden har långt om länge alltså kommit ifatt Bayreuth. Liksom Worms, i vars centrum det relativt unga Nibelungenmuseet utgör en integrerad del av den bevarade gamla ringmuren. Lokaliteten är inte särskilt stor, men visar i olika stationer och rum upp en saga långt bortom nazisternas instrumentaliserade bild av det germanska hjälteeposet. Den spetsbågiga paviljongen sträcker inte bara upp mot den gamla stadsportens tunga stentorn, utan också ut i en tidlös historia om Siegfriedgestaltens många olika manifestationer genom århundradena. Allt utmynnar i den virtuella världen i form av en digital skattkammare där den interagerande besökaren kan söka efter det av Hagen sänkta Rhenguldet under Worms medeltida gatunät. Nibelungensången från mörk medeltid till genomlyst cyberrymd. Från dikten till verkligheten och åter tillbaka till dikten.

Många av den tyska kulturens politiserade myter, menade filosofen Ernst Cassirer, är ”inte några vilda frukter av någon frodig inbillningskraft”, utan ”konstrika skapelser utformade av mycket skickliga och sluga hantverkare”. Av den anledningen kan vissa myter tjäna konservativa och andra revolutionära syften, och ytterligare några (såsom just Siegfriedgestalten) i sin associations- och tolkningsrikedom fylla hela den ideologiska paletten med passande innehåll.

Den här essän har på olika sätt och med en rad åskådliga exempel försökt återge några huvudlinjer och dominerande strömningar i denna process – en process som inte minst understryker att de tyska myternas lydelser inte är konserverade, utan oavbrutet skapas på nytt, som ett slags andliga restprodukter av de historiska förloppen.

5. Faust

Kaulbach - Faust und Mephisto (Wikicommons)

Kaulbach – Faust und Mephisto (Wikicommons)

 

Brocken, det mest tyska av alla berg” är ett citat från Heinrich Heine som man gärna upprepade i december 1989, då demonstranter vandrade hela vägen upp till denna högsta topp i Harzbergen och krävde av de beväpnade vakterna att riva den lilla mur som också här omringade de östtyska myndigheternas undantagszon. Under kalla kriget hade området tjänstgjort som militär inrättning, skyddat av Stasi-agenter och ett hundratal ryska soldater. Men Goethes och Heines berg skulle snart åter bli alla tyskars domän, mitt i hjärtat av dagens återförenade Tyskland.

Det är inte minst just Goethe som gjort platsen världsberömd, genom ett par avgörande scener från valborgsmässonatten i Faust. Valborg? Vita mössor och akademiska manskörer kring trivsamma majbrasor? Vårens födelse och en ljusnande framtid för nordiskt klappande hjärtan? Nja, då har vi hamnat litet för långt norrut på den europeiska kartan. Uttala istället det motsvarande tyska ordet ”Walpurgisnacht”, och associationerna går snarare till mytiska häxsabbater på Blocksberg (Brocken), vampyriska blotfester och dionysisk yra. »En valborgsmässonatt drar vi till Brocken. Varför? Jo, för att få isolera oss från världen!” låter Goethe sin Faust utbrista. Och liksom för att sträcka ut den mefistofeliska illusionen ytterligare, lät den östtyska underrättelsetjänsten på sin tid alltså placera en sofistikerad avlyssningsstation mot väst på bergets fördömda topp.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag

Till skillnad från de myter vi tidigare tagit upp i den här artikelserien – en Hermann, Barbarossa eller Siegfried – är just Faustmyten den kanske mest folkligt tyska, i det att den inte berättar om sagoaktiga hjältar och obetvingliga kungar, utan presenterar bilden av en alldeles vanlig individ, en naturforskare och intellektuell, med ett brinnande kunskapsbegär. Faust – i grund och botten en klassisk antihjälte – manifesterar sig ju i världen utan någon mytologisk härkomst eller ädelboren bakgrund. Istället en lysten och aningslös vetenskapsman som säljer sin själ till djävulen (Mefistofeles) på det att denne ska ge Faust tillgång till övermänsklig kunskap som är otillgänglig för den dödlige.

Under seklernas lopp har denna folkmyt från 1500-talet kontinuerligt anpassats till olika epoker och sammanhang, från Christopher Marlowes och Goethes diktning till den demoniske kulturfilosofen Oswald Spenglers begrepp ”faustisk kultur”. Med detta avsåg han den västerländska kulturen, som präglas av en ödesdiger kunskapstörst och en ständigt otillfredsställd strävan efter det gränslösa medvetandet (Västerlandets undergång, 1918-22). Så har Faust utvecklats från en specifikt tysk myt till en allmänmänsklig representant för den sanningssökande men samvetsbefriade vetenskapsmannen, vare sig han sysslar med matematik, fysik, biologi, filosofi eller konst. Släktskapet med Nietzsches ”övermänniska” är hur som helst tydligt.

Faust-myten har över huvud taget blivit ett utbrett motiv i litteraturhistorien. Med intertextuell finess spränger Thomas Mann in en ”Walpurgisnacht” i romanen Bergtagen, en verkningsfull parallell till Brocken-scenerna i Goethes Faust. Här låter han det kultiverade hovrådet och medicinaren Behrens på valborgsmässoafton plötsligt byta skepnad och likt en mörkrets furste och villfarelsernas överstepräst bjuda sin betagna publik på en rykande häxbrygd. Den diaboliska transformationen uppfattas dock bara av sanatoriets husfilosof och tillika romanens humanistiska idealgestalt Settembrini: »Herr Urian sitter på bergets topp«.

En än tydligare parafras på Faust-myten utgör förstås Manns sista stora roman, Doktor Faustus – skriven i exil mitt under brinnande världskrig. Här är kompositören Adrian Leverkühn en modern och känslokylig Faust, som med sin komplexa konstmusik representerar den mänskliga skaparkraften i sin prydno, men som genom köpekontraktet med fan själv förvandlas till sinnebilden av en fallen människa. Samma öde går alltså Manns samtida Tyskland till mötes när man sluter en pakt med sin egen djävul, Hitler. Leverkühn förkroppsligar i sitt högmod Tysklands utveckling från upphöjd kulturnation till nazistiskt pöbelvälde under hakkorset; en högt begåvad musiker som i valet mellan epigonens sterila uttrycksmedel och geniets oinskränkta kreativitet med den mångfaldigt inkarnerade Mefistofeles hjälp väljer det senare. Och priset för den momentana berusningen: själslig fördömelse, kärlekslöshet och galenskap.

Ja, möjligen är det så enkelt som att de germanska och tyska myterna – om vi i ett tankeexperiment låter dessa unisont utmynna i den mer universella Faust-gestalten – i själva verket uppenbarar att den tyska »folksjälen« är kompatibel med det allmänmänskliga; att det specifikt tyska och »det hemliga Tyskland« snarare kan definieras som projektion än realitet. (Till saken hör också att det forntyska ordet »Teutsch«, dagens »Deutsch«, etymologiskt helt enkelt betyder »folk«.) Måhända blir alltså även våra uppsluppet svenska studenter vid en forsande Fyriså eller under Lunds domkyrkas dunkelt romanska skugga på valborg hädanefter hemsökta av en kallgrinande Mefistofeles: »Du önskar väl en kvast att underlätta din möda? Och en stöddig bock för mig! Än har vi lång väg kvar.«


Martin Lagerholm

Martin Lagerholm

Litteraturkritiker, skriver om främst tyskspråkig litteratur i bl.a. SvD

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: