Hela Martin Lagerholms essä om tyska myter där han med åskådliga exempel söker återge några huvudlinjer och dominerande strömningar i myter som format den tyska självbilden. Lika lite som historien själv återspeglar de ett avlägset, storslaget förflutet, utan de har likt historien själv varit i kontinuerlig förändring och förvandling.
 
1. Das Geheime Deutschland
Es lebe das Geheime Deutschland! ”Leve det hemliga Tyskland!” Denna märkliga lösen utropade Claus Schenk Graf von Stauffenberg sekunderna innan han på Bendlerblocks innergård i centrala Berlin arkebuserades den 21 juli 1944, dagen efter det misslyckade 20 juli-attentatet (Operation Valkyria) mot Hitler i högkvarteret Wolfsschanze i Ostpreussen. Stauffenberg var inte ensam om att omedelbart avrättas efter kuppförsöket. Motståndsmännen bestod huvudsakligen av högre officerare av adlig börd och medlemmar av Tysklands mest framstående familjer. Vad som förenade dem var en överväldigande förfäran inför nazisternas bestialiska brott – dels mot mänskligheten, förstås, men också för dess brott mot den tyska adelns hederskodex, traditioner och värdegemenskap. Det katastrofala kriget på östfronten bidrog kraftigt till det accentuerade motståndet.
Till saken hör att den uradliga familjen Schenk Graf von Stauffenberg var (är) mycket uppskattad och respekterad i Tyskland, och där inte minst Claus i det allmännas ögon passade utmärkt som symbolfigur för den tyska aristokratiska hjälten. Redan under sin livstid jämfördes han med riddaren på den berömda medeltida ryttarstatyn Bamberger Reiter i hemstaden Bambergs katedral, och även Hitler personligen lär ha betraktat honom som själva inbegreppet av den noble germanske hjälten och hade säkert gärna velat ha den unge högborne officeren på sin sida.
Stauffenberg som företrädare för ett slags mytiskt-romantiskt Tyskland överensstämde väl med hans egen syn på fäderneslandets egentliga karaktär. Idén om ett ädelt Tyskland, styrt av en upphöjd och vis konung med messianska inslag (en sann Führer), hade slagit rot i vissa samhällsgrupper redan under det tidiga 1800-talets romantiska rörelser. De här impulserna tilltog i styrka under mellankrigstidens nervösa och svaga Weimarrepublik, den 15-åriga demokratiska parantesen mellan kejsarvälde och nazism. Det är i sammanhanget förvisso viktigt att inte sätta likhetstecken mellan den tyska kulturella aristokratins elitära tankegods och den nationalsocialistika våldsideologin.
Likväl kvarstår frågan: På vilka grunder vilade den fascination för totalitära idéer och mytiska samband som grasserade bland de konstnärliga och intellektuella toppskikten i Tyskland under förra seklets första decennier? Svaren hänvisar ofta till tyskarnas generella böjelse för begrepp som totalitet och enhet, som alltsedan romantiken gått hand i hand med en utbredd skepsis mot rationalismen och en motvilja mot att helt skilja på estetiska fantasier och den ingenjörsmässiga impulsen att ge form åt dessa fantasier. Det handlar under alla omständigheter om frekventa inslag av ett avsiktligt eller aningslöst koketterande med mer eller mindre absolutistiska lärors demoniska krafter hos delar av den tongivande tyska bildningsborgerligheten.
De här idéerna var också starka hos Claus Schenk Graf von Stauffenberg och hans båda bröder, Berthold (som också medverkade i 20-juliattentatet) och Alexander. Alla tre var i sin ungdom medlemmar i en kult som samlades just kring det mytiska och mystiska lösenordet ”Das Geheime Deutschland”. Mästaren i gruppen var den litterärt uppburne och mefistofeliske poeten Stefan George, som på sin tid tävlade med Hölderlin och Schiller om epitetet Tysklands förnämsta diktare. Men det var inte blott hans litterära skapelser som gjorde honom ryktbar, utan i lika hög grad hans uppåtsträvande vilja att inscenera sitt liv i enlighet med den utopiska mytbildning han ständigt höll vid liv med hjälp av allehanda mysteriösa manifestationer (”kuslig människofångare”, löd Thomas Manns omdöme om sin esoteriska kollega).
George var den självmedvetne diktarfursten, livskonstnären och representant för vad som brukar kallas den konservativa revolutionen (radikalkonservatismen) i 20-talets Tyskland. Begreppet ”Det hemliga Tyskland” myntades alltså av medlemmarna i denna legendomsusade sammanslutning, som allmänt går under namnet George-Kreis (George-kretsen). Det halvt förborgade mansförbundet bestod av en brokig samling aristokratiska och konstnärligt begåvade ynglingar och unga män knutna till den homoerotiskt lagde George, från slutet av 1800-talet till dennes död 1933. George lyckades fjärma ynglingarna från deras naturliga familjemiljöer och istället erbjuda dem en ”andlig hemvist” under närmast sektliknande förhållanden. Gruppens möten (uppläsningar, diskussioner, sällskaplig samvaro) hade en starkt rituell och kultisk karaktär, och leddes enväldigt av översteprästen George. Bara att få upptas i den snabbt legendomspunna kretsen betraktades som höjden av erkännande, och innebar ett bördsstolt särskiljande mellan dem själva och de icke utvalda.
”Det hemliga Tyskland” tolkades av dem själva som ett ideologiskt upprop och estetiskt bålverk mot vad man uppfattade som samtidens fragmenterade och ”avförtrollade” civilisation. Mot den liberala modernismen ställde man den visionära kraften och profetiska fantasin hos den specifikt tyska idévärlden. Gruppen kom sedermera att stå som modell för vad sociologen Max Weber kallade ”det karismatiska herraväldet”, men har i efterhand också betraktats som en föredömlig motbild till Nazitysklands brutaliserade och kulturfientliga pöbelvälde. Bland de namnkunniga medlemmarna märks, förutom bröderna Stauffenberg, den judiske diktaren och litteraturvetaren Friedrich Gundolf och författaren och renässansforskaren Percy Gothein.
Det är inte särskilt förvånande att Stefan George välkomnade de stiligt högresta och aristokratiska Stauffenbergarna i sin krets. Bröderna representerade allt som George ansåg gått förlorat i det moderna Tyskland: den medeltida storheten i det legendariska kungahuset Hohenstaufen och krigarblodet hos de urgamla teutoniska riddarna. Familjen Stauffenberg – bara namnet förebådade ju stordåd! – hade burit på titeln ”Schenk” ända sedan 1200-talet, en hedersbetygelse som förärats dem av Hohenstaufen-regenterna, ättlingar till mytomspunna tysk-romerska kejsare som Fredrik I Barbarossa och Fredrik II. Allt detta skulle nu återerövras med poesins och den ridderliga karaktärens hjälp. George var just Tysklands diktare framför andra, och hans lärjungar skulle sprida föreställningen om den unika tyskhet, Deutschtum, som kunde spåras tillbaka till de ädelborna Hohenstaufernas heroiska härskarideal. Litterärt skulle allt detta komma att kulminera med Georges starkt visionära diktsamling Das Neue Reich (1928). Så skulle den tyska anden förnyas och vitaliseras med hjälp av framsynt dådkraft och mystik.
Georges och hans anhängares profetiska fantasier om Das Geheime Deutschland som en nödvändig antites till både den parlamentariskt kaotiska Weimarrepubliken och den lågsinnade nazismen, liksom deras högmodiga vägran att precisera sina övertygelser, bidrog till att i synnerhet George själv i demokratiska kretsar förpassades till kultursfärens redan välfyllda giftskåp. Men att George därmed skulle ha direkta beröringspunkter med nationalsocialismen, som det ibland litet slarvigt påpekas, är en direkt felaktig slutsats, i synnerhet om man betänker att flera av kretsens medlemmar var judar, att George lämnade Tyskland kort efter Hitlers maktövertagande 1933 och att han dog senare samma år. Dessutom kan man ju bara spekulera i hur de nazistiska myndigheterna egentligen hade hanterat en homoerotisk poet med huvudet uppe bland molnen.
George-kretsens stundtals självmotsägande förening av å ena sidan politisk konservatism och estetisk elitism, och å den andra en uttalad reaktion mot nazisternas vulgära kommando och bestialiska raskrig, är lika intrikat som intressant. I en serie artiklar kommer jag – med en rad mytiskt präglade geografiska platser som utgångspunkt – att undersöka om själva kvintessensen av lösenordet ”Det hemliga Tyskland” också går att tillämpa på mer allmänna och historiskt vidsträckta resonemang om tyskarnas förhållande till sina myter.
Kan eller bör man idag avfärda 1800-talets och första halvan av 1900-talets romantiska hållning till de germanska myterna som ”grumligt tankegods”, eller är det tvärtom så att de nationellt präglade sagorna och legenderna belyser den ”goda” tyskspråkiga kulturen? Bär myterna i sig själva frön till antidemokratiska impulser, eller är de sistnämnda blott utslag av negativa tolkningsmodeller och guilt by association efter nazitiden och andra världskriget? Finns det med andra ord komponenter i de germanska myterna som av inre nödvändighet leder till en totalitär människosyn, eller är det blott olika ideologiska och politiska läsningar som får oss idag att osökt associera till de historiskt ödesdigra konsekvenserna av dem?
Frågor som kommer att söka sina svar på berget Brocken, i Bayreuth, på borgen Wartburg, i Kyffhausen, i Teutoburgerskogen, på slottet Neuschwanstein och längs med Rhen.