Det goda våldets gränser
Om Jean Genets Violence et brutalité

Hur motiveras politiskt våld? Är revolutionärt våld något annorlunda och bättre än institutionell brutalitet? Hur långt kan man gå och vilka allianser kan man tänja sig till för att nå fram med en subversiv men i grunden filosofisk och estetisk kritik av borgerligheten? När den redan kontroversielle Jean Genet 1977 i Le Monde, i sin artikel Violence et brutalité, försvarade den tyska terrorgruppen RAF gick han för långt.

 

Fransmannen Jean Genet (1910-86) var fram till den 2 september 1977 en kontroversiell författare med trovärdighet och inflytande. Efter en föräldralös ungdom med stölder, prostitution och fängelsevistelser skrev han på fyrtiotalet några romaner som ansågs så värdefulla att han benådades av presidenten. Detta sedan Jean-Paul Sartre och Jean Cocteau genomdrivit en omfattande namninsamling bland franska konstnärer och intellektuella. Samtidigt var det många som tyckte att Genet var för utmanande, till exempel när han i romanen Pompes funèbres (Begravningsståt) skrev homoerotiskt om Hitler, eller då han gestaltade en kriminell och utlevande livsstil i Journal du voleur (Tjuvens dagbok). Det var inte bara verken som debatterades utan också Genets position: man frågade sig om en så amoralisk författare överhuvudtaget skulle beredas tillträde till litteraturens fält.

Efter att ha gjort internationell succé med dramerna Les nègres, Les bonnes och Le balcon blev Genet öppet politisk i sina texter. I mitten av 1960-talet fick dramat Les paravents mestadels negativ kritik då det sattes upp på den statligt subventionerade Odeon-teatern i Paris. Inne i salongen kastade publiken ägg, råttor och rökbomber på skådespelarna eftersom pjäsen uppfattades som alltför ekivok och antifransk. Utanför teatern krävde demonstranter att pjäsen skulle sluta spelas och det blev så våldsamt att flera polismän skadades. Protesterna stannade inte på gatan utan nådde ända upp i parlamentet där kulturministern André Malraux, själv med en bakgrund som samhällsengagerad författare, höll ett försvarstal för Genet och hans verk. Historien upprepade sig: den skandalöse författaren räddades i högre instans.

Efter händelserna i maj 1968, som Genet uppfattade som borgerliga och uddlösa, reste han till USA och skrev tal och artiklar till stöd för den svarta medborgarrättsrörelsen. Texterna dröp av hat mot den vita härskarklassen och dess polismakt. Flera gånger uppmanade Genet till våld och uppror, men texterna nådde inte ut till den breda allmänheten.

Till sist kom dagen då Jean Genet tvingades inse att han hade gått för långt. Den 2 september 1977 publicerades texten Violence et brutalité (”Våld och brutalitet”) på förstasidan i Le Monde. Mottagandet var nästan enhälligt fördömande. Genet publicerade ingenting de följande två åren och drog sig också ur ett pågående filmprojekt. Han isolerade sig fullständigt och gav för första gången ett skamset intryck, menar levnadstecknarna.

Författare och konstnärer anses ha till uppgift att utmana invanda föreställningar. Men vid Violence et brutalité tycks det som om en gräns överträtts: många kritiker försköt kategoriskt textens teser och flera var också emot själva publiceringen. Sådana här ord ska inte få tryckas, menade kritikerna, åtminstone inte i en tidning som Le Monde.

Från början skrevs Violence et brutalité som förord till en antologi med texter författade av Andreas Baader, Ulrike Meinhof och andra medlemmar i Röda armé-fraktionen (RAF). För att öka genomslagskraften hos boken föreslogs att en artikel skulle publiceras. Enligt Genets huvudbiograf Edmund White var det på begäran av RAF som Le Monde kontaktades. Tidningens chef Jacques Fauvet lät efter nedstrykningar publicera texten på förstasidan den 2 september 1977. Dessförinnan hade Genet erbjudit vänstertidningen L’humanité texten, men dess chefredaktör René Andrieu förordade publicering i en mer liberal tidning eftersom kommunistpartiet annars skulle kunna diskrediteras genom att kopplas till tysk terrorism.

Huvudtanken i Violence et brutalité är att revolutionärt våld bör särskiljas från institutionell brutalitet. Den version som publicerades i Le Monde börjar slagkraftigt: ”Violence et vie sont à peu près synonymes” – våld och liv betyder ungefär samma sak. Efter att ha jämfört RAF-ligans våld med groende vetefrön och små kycklingar som tar sig ur sitt skal skiljs våldsbegreppet från brutaliteten. Tanken är typisk för Genet: genom hela sitt författarskap hyllade han revolten och bekämpade samhällets kontrollapparater. De revolutionära bär på en särskild skönhet, menade Genet, och hjältarna i hans texter var ofta individer i utkanten av samhället. Motståndets våld var alltså positivt laddat för honom, till skillnad från det europeiska rättsystemets brutalitet som Genet kände väl från sin tid som kriminell. Ju mer samhället visar sin brutalitet, skrev Genet i Violence et brutalité, desto nödvändigare blir våldet. Han menade att den gest är brutal som kväver en fri handling. Alltså: våldet är uppåtsträvande liv och frihet, brutaliteten trycker ner och förgör.

Ett av RAFs terrordåd, den 31 augusti 1981 i Ramstein

Mellan dessa metaforer och aforismer stoppade Genet in referenser till Tyskland, Frankrike och USA, tre nationer som han menade utövar brutalitet. Rättsprocessen mot RAF, liksom alla andra rättsprocesser, var brutal eftersom den utgjorde ett institutionellt förtryck av levande individer. Genet hävdade också att makthavarna använde en förslagen retorik för att dölja sin brutalitet, till exempel genom att kalla övergrepp för incidenter. Därmed riskerar medborgarna att förblindas inför brutalitetens utbredning. Medan vi är upptagna med att döma revolutionärerna, sade Genet, missar vi det brutala i makthavarnas sätt att prioritera snabba motorfordon över fotgängarna, att byta ut orden mot siffror, att bygga fula miljonprogram och dua invandrare, att bomba Vietnam och äga en Rolls Royce. Så långt rör sig exemplen inom en igenkännbar retorik där det farliga och hårda kopplas samman med det dyra och det onödiga. Men Violence et brutalité skulle inte vara en text av Genet om där inte fanns exempel som bryter av och visar på en personlig botten. Så såg Genet samma typ av brutalitet i polisernas omotiverade örfilar som i servitörernas sarkasmer mot gäster som inte gav dricks. Alla som försvarade ett kränkande system, oavsett klass, var brutala enligt hans logik.

Snarare än att upplyfta RAF och vara ligan lojal, använde han den för att utveckla sin idé. Vi lär oss av Röda armé-fraktionen, sade Genet, att endast våldet kan besegra brutaliteten. Händelserna i maj 1968 betraktade han som en löjlig dans, där polis, demonstranter och högermän stod sida vid sida. Endast våld av RAF:s typ är effektivt. Vi bör vara ligan tacksamma för detta, skrev Genet i Violence et brutalité, och inskärpte åter distinktionen mellan våld och brutalitet: aldrig någonsin lät ligan sitt våld förfalla till brutalitet, vilket hade fått dem att likna sina fiender i rättsystemet.

Här ställdes tesen på sin spets. Genet menade att ingen av ligans våldshandlingar varit av den kvävande sorten. Det här var också en av de passager som mötte hårdast kritik, trots att det retoriska schemat lyste igenom. Som Jacques Ellul påpekade i sitt svar på Genets text fanns sedan 1800-talet en borgerlig överenskommelse om att statens våld var ett nödvändigt ont – till skillnad från det kriminella våldet. Genet behöll principen att ändamålet helgar medlen, men han bytte plats på positionerna. I Genets värld är terroristerna de ädla medan statens våld är onödigt. Det är tydligt att det bakom säd- och ägg-metaforerna fanns en vilja att humanisera och vitalisera de fängslade terroristerna. Samtidigt avhumaniserades de brutala institutionerna och deras funktionärer genom att kopplas till byggnader, bilar och bomber. Det är inte folket som behöver domstolarna, lyder en formulering som Genet lånade av Ulrike Meinhof, det är domstolarna som behöver folket. Skönt är det våld som drabbar institutionerna, särskilt om det springer ur en personlig utsatthet. Som varje sann revolutionär, avslutade Genet, visade medlemmarna i RAF upp en generositet och en beslöjad ömhet. Det som i sammanhanget framstod som monstruöst och skräckinjagande var istället den västtyska rättsapparaten som påhejad av USA och Europa torterade de fängslade RAF-medlemmarna.

De läsare som hade följt Genet genom åren – författaren och diplomaten Pierre de Boisdeffre till exempel – var inte särskilt förvånade över att han försvarade RAF. Ändå fick Le Monde ta emot så många protester att Fauvet såg sig tvungen att distansera tidningen från texten. I en kommentar påminde han om att den var publicerad under vinjetten ”Synpunkt” och inte kom från tidningens ledarredaktion, samt att flera regelbundna Le Monde-medarbetare hade tagit avstånd från den. Även socialistpartiets ledare Francois Mitterrand, som ännu inte hade blivit vald till president, fann sig tvungen att kommentera texten under ett besök i Västtyskland. Genets åsikter hade inte bara besmittat Le Monde, som nu kallades antigermansk, utan även den övergripande bilden av det politiska Frankrike.

Hanns Martin Schleyer kidnappad av terroristerna i RAF

Som Albert Dichy påpekar i kommentarmaterialet till Genets samlade verk förstärktes protesterna av en händelse utanför författarens kontroll. I dagarna mellan publiceringarna i Le Monde och Der Spiegel kidnappades den västtyska arbetsgivarföreningens ordförande Hanns Martin Schleyer av sympatisörer med RAF. I samband med kidnappningen dödades två livvakter och en chaufför. Violence et brutalité publicerades i Västtyskland just efter detta blodbad och läsarna kunde få uppfattningen att Genet försvarade morden.

Det som skilde Violence et brutalité från de andra texterna var alltså inte innehållet så mycket som det sammanhang den publicerades i. Medan de litterära provokationerna i början av karriären stannade på kultursidorna och medan kampen för de Svarta pantrarna passerade närmast obemärkt i Europa tedde sig hans försvar av RAF mer hotfullt i det att förövarna befann sig i fängelser och gömställen i läsarnas omedelbara närhet. Också omständigheterna för publiceringen var utmanande. Nu handlade det inte längre om smala tidskrifter på vänsterkanten utan om de största och mest ansedda tidningarna i Europa. Många läsare fick intrycket att Le Monde och Der Spiegel stod bakom Genet, och därmed också RAF, vilket blev alltför skrämmande.

Genets strategi att genom provocerande allianser komma ut med sin subversiva och i grunden filosofiska och estetiska kritik av borgerligheten hade slutligen misslyckats.

 

  • Klicka här för att läsa Lena Kåreland om Jean Monnerets Camus et le terrorisme, om ett helt annat förhållningssätt där ändamålen aldrig kan helga medlen

  • Klicka här för att läsa Margareta Flygt om en bok om den tyska terrorismens rötter, Wolfgang Kraushaars Wann endlich beginnt bei Euch der Kampf gegen die heilige Kuh Israel?“ München 1970: über die antisemitischen Wurzeln des deutschen Terrorismus

  • Klicka här för att läsa om Tahar Ben Jellouns bok Le terrorisme expliqué à nos enfants

  • Klicka här för att läsa Åka Malm om tre böcker skrivna av några av den italienska terrorismens offer, som alla har det gemensamt att de förlorade sina fäder vid attentaten

  • Klicka här för att läsa ”Helig Ilska”, om religiöst grundat våld
  • Dela artikeln:

    Missa inget på Dixikon.
    Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

    Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).