Det förflutnas omöjliga återkomst
Francis Démier – La France de la Restauration

Louis-Philippe Crépin: Louis XVIII relevant la France de ses ruines (Wikipedia)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av ROBERT AZAR

Frankrikes moderna historia är indelad i distinkta perioder som för den invigde bär sina särskilda färger, sina konstnärer, sina statsmän och sina fältherrar. En av de mest svårfångade epokerna är den som går under namnet Restaurationen, varmed avses den tid som följde på Napoleons fall och varade fram till Julirevolutionen. Namnet kommer från att den under revolutionen avsatta kungamakten återinsattes. Genom Ludvig XVIII, den avrättade Ludvig XVI:s yngre bror, besteg bourbonerna åter den franska tronen, medan Napoleon förpassades till Sankt Helena. Den gamla kejsaren, som härskat över nästan hela Europa, som sett Moskva brinna och som av åtskilliga tänkare hyllades som den nya tidens man, som arvtagaren av revolutionens ideal, mötte nu den långsamma döden på en brittisk ö i Sydatlanten, i höjd med dagens Namibia.

Samtidigt skedde i Frankrike – i kulturellt, politiskt och ekonomiskt hänseende – en drastisk utveckling som i många avseenden är ogripbar. 2012 utgav Francis Démier, professor i samtidshistoria vid Paris-X, ett monumentalt verk, på drygt 1100 sidor, över epoken. I denna fresk, som utkom direkt på pocket, studeras Restaurationen ur lika skilda som breda perspektiv. En grundtanke är bärande för Démier – en tanke som kondenseras i bokens från Chateaubriand lånade undertitel: L’impossible retour du passé – nämligen att restaurationen såsom projekt var ogenomförbart, att det förflutna aldrig helt kunde återvända och att epoken således, trots dess reaktionära prägel, utgjorde en språngbräda mot det moderna Frankrike.

Det är så man bör läsa Démiers bok: som en studie över övergången från den gamla regimen, ancien régime, till det urbaniserade Paris, besjunget av Baudelaire. Det rör sig bara om sexton år men under denna tid läggs grundvalarna för Frankrikes moderna kultur. Porträtterade på tidens tavla ser man, sida vid sida, representanter för de båda tidevarven; å ena sidan, de ultrareaktionära, som med nitälskan strävade efter att återställa monarkins storhet och så att säga förvandla 1789 till en parentes i den eljest fortlöpande bourbonska dynastins historia; å den andra, de liberala krafterna, av Historien utkorade som segrare, som med vind i seglen framtvingade Karl X:s avgång genom tre revolutionsdagar sommaren 1830.

Vid denna tid inrättades ett antal inflytelserika institutioner, såsom École Polytechnique och Musée du Louvre, vilka med tiden har spelat en avgörande roll i landets intellektuella historia. Allt detta beskriver Démier med pregnans och på ett språk i vilket den klassiska franskans numera utrotningshotade flora, med dess långa perioder och majestätiska rytm, ännu låter sig skönjas. La France de la Restauration utgör, i kraft av sin monumentalitet, frukten av ett otidsenligt projekt om en epok som inte hör till de skeden i Europas historia som just nu är ägnade att väcka ungdomens intresse.

Jag har ägnat kapitlen om kulturen särskild uppmärksamhet. Man får här en inblick i hur en ny poet-roll successivt växte fram under de konjunkturer som tiden var havande med. Tidigare, under ancien régime, hade diktarna i regel varit aristokrater som inte behövt leva av sina pennor. Nu framträdde en ny typ på historiens scen: bohemen som lever av sin poesi – eller som inte lever av den. Samtidigt gjorde romantiken sin entré i Paris ännu animerade salonger, denna tyska sentimentala skola som för en fransk publik först hade introducerats av Madame de Staël. Sålunda ställdes återigen den gamla skolan, de reaktionära monarkisterna med smak för det stora seklets alexandrinska utsvävningar, mot den liberala ungdomen som med Délacroix och Victor Hugo i spetsen revolterade mot den hävdvunna uppfattningen om det sköna i konsten. Att den pittoreska striden kring Hugos Hernani stod samma år som Karl X tvingades abdikera är en händelse som ser ut som en tanke.

Läsningen av Démiers skildring av epoken reser en rad frågor kring dagens Frankrike, kring den Femte Republikens innersta väsen. Befinner sig landet i en ny restauration – ett återställande av ordningen efter de vågor av förnyelse inom konsten och politiken som svepte över landet under sextio- och sjuttiotalen? Frankrike blir allt mer stelt, medan det tjugoförsta århundradets obevekliga framfart berövar henne hennes filosofer. Ytterligare ett tecken på denna mot sterilitet syftande dekadens – en detalj som säger något om helheten – är det infama rökförbudet, otänkbart på Victor Hugos tid.

Varje år i Frankrike utges emellertid en rad monumentala och välskrivna verk i stil med Démiers studie. Dessa livsbejakande verk förmedlar en kärlek till bildningen som borde smitta av sig på den mest apatiske läsare. Ty genom studiet av historien fördjupas upplevelsen av och förståelsen för nuet.

_________

Lyssna på författaren i ett samtal om restaurationen i anledning av boken:

Kommentera: