Enligt gamla rättegångsbalken var ”två vittnen fullt bevis om de samstämmer” och domstolen i princip bunden av deras utsagor. Idag har vi en fri bevisvärdering som tillåter domstolen att värdera en vittnesutsaga efter vad den är värd. Men vad är den egentligen värd? Om det osäkra minnet och dess konsekvenser för vittnesmålen skriver Julia Korkman i boken Minnets makt.
“Minnet är nyckfullt och flyktigt som ett norrsken.”
Det är utgångspunkten för den finlandssvenska rättspsykologen Julia Korkmans bok Minnets makt som bygger på ett par decenniers forskning – sin doktorsavhandling skrev hon om förhör av barn – och på hennes erfarenheter som flitigt anlitad expert inte bara i Finland utan också i Sverige. Undertiteln är “Berättelser från rättssalen” och det ska genast sägas att många av berättelserna är sorgliga.
Hennes huvudbudskap är att det är oacceptabelt att vi har ett system där människor hörs månader eller år efter brott de bevittnat, utsatts för eller misstänks för. Det värsta hotet mot vår förmåga att minnas är just tidens gång. “Glömskekurvan” demonstrerades redan på 1800-talet av den tyske psykologen Hermann Ebbinghaus. Kurvan visar beklämmande nog att runt nittio procent av ny information kan försvinna redan efter nån timme.
Tidigt ute var den tyske filosofen och psykologen Hans Munsterberg som emigrerade till USA och skrev boken On the Witness Stand. Han beskriver två vittnens skildringar av en bilolycka. Ett av vittnena gick ed på att gatan var torr och dammig, den andra berättade att det regnat och att gatan var lerig. Den ena sa att bilen körde långsamt, den andra att den körde väldigt fort. Den ena sa att det bara fanns två eller tre personer på vägen, medan den andra hade sett en hel hop.
Flera vittnen till mordet på Anna Lindh hävdade att mördaren bar kamouflagejacka och den uppgiften kom att ingå i polisens signalement. Men det var ett vittne som hade påverkat flera andra och i själva verket hade mördaren grå munkjacka. Människans påverkbarhet är ett huvudtema för Korkman och påverkan kan ske till och med genom skenbart oskyldiga ordval. I ett experiment fick försökspersonerna se en video av två bilar som körde mot varandra och skulle sedan bedöma deras fart. För en del av försökspersonerna talade man om att bilarna ‘krockade’ , för de andra att de ‘stötte ihop’. Det visade sig att de som hört ordet ‘krockade’ bedömde farten som högre. Den senare gruppen var också mer benägen att komma ihåg att där funnits glassplitter.
Högsta domstolens kriterier för tillförlitlighet ter sig onekligen orimliga: berättelsen ska vara “klar, lång, levande, logisk, rik på detaljer, påvisat sanningsenlig i viktiga enskildheter samt fri från felaktigheter, motsägelser, överdrifter, svårförklarliga moment, dåligt sammanhang eller tvekan i avgörande delar.” 1
Men värre – mycket värre – än felaktiga minnesbilder är det naturligtvis när påverkan leder till falska erkännanden. I USA används flitigt metoden “good cop bad cop” där den förhörda ömsom pressas, ömsom uppmuntras att erkänna. “Dom pressade en jävla hårt därinne, så man satt och var nervös, så började man tro att man gjort det till slut… man blev helt förvirrad,” sa Tommie Karim som erkände mord på sin sambo men senare friades av dna-test.
Korkman är också kritisk till nämndemannasystemet. Nämndemän ska tillföra vanlig livserfarenhet men yrkesdomare som velat ha en fällande dom i våldtäktsmål har röstats ner av nämndemän som tycker att målsägande talat “utan att visa känslor vilket inte framstår som självupplevt” eller för att hon “varit spänd och inte avslappnad vilket hon borde varit om den berättelse hon lämnat varit riktig.” Just sexualbrott och brott i nära relationer är särskilt svåra för nämndemän att bedöma.
Barn är lätta att suggerera, inte minst därför att de gärna vill vara de vuxna till lags. Det gällde på 1600-talet då barns vittnesmål om Blåkullafärder kunde få kvinnor dömda till döden och det gäller idag. Mycket lika Blåkulla-skildringarna var de berättelser som barnen vid ett kaliforniskt daghem började sprida efter att en mamma hade börjat misstänka att en av de anställda var pedofil. Över 300 barn förhördes och berättade om satanistiska ritualer, djur som offrades, underjordiska tunnlar som de smugglades igenom och helikoptrar som flög dem till platser där de utnyttjades. Förhören videofilmades och det visade sig att barnen suggererats kraftigt: ledande frågor förekom ymnigt och likaså hänvisningar till vad andra barn berättat.
Korkman har jobbat med pedofilifall och misshandelsfall, men också i alldagliga vårdnadstvister kommer mycket elände åstad. En gosse hon träffade kom tillsammans med sin pappa som ville att han skulle visa upp sina stora blåmärken. Medan pappan väntade utanför uppgav gossen att det var mamman som gjort honom illa. Nästa gång han kom var det mamman som fick vänta utanför och då sa han att han gjort sig illa när han klättrade i ett träd med en kompis. Korkmans intryck var att han inte mindes hur han fått blåmärkena men att det fanns en sanning med mamman och en annan med pappan. Till all lycka fanns det vittnen som sätt honom riva sig i trädet.
Boken tar också upp det hårresande svenska fallet Kevin. 1998 misstänktes två gossar, sjuåriga Christian och femåriga Robin, för mordet på sin fyraåriga kompis Kevin. De förhördes på nytt och på nytt – som längst i över fyra timmar – tills de “utom allt rimligt tvivel” betraktades som skyldiga. Den yngre, Robin, gjorde som små barn i alla suggestionsexperiment gör: han gjorde sitt bästa för att vara förhörsledaren till lags, han svarade ja och nej enligt vad som verkade önskvärt och hittade på den ena tänkbara förövaren efter den andra. Det dröjde 20 år innan pojkarna friades.
Sen Kevins död har väl somt blivit bättre. Det har utvecklats förhörsprotokoll för poliser enligt vilka man hellre talar om utredande intervjuer än om förhör, man försöker etablera en god kontakt, man försöker ställa frågor som inte är snäva eller ledande. Poängen är att låta den som blir hörd tala så mycket som möjligt och använda sig av minnets associativa natur. Hen uppmanas att berätta allt hen minns från brottssituationen, också sådant som inte utan vidare ter sig centralt. Det kan nämligen vara så att människor har antaganden om vilken information polisen anser viktig och därför kan lämna bort annat som kan visa sig avgörande. Om någon utelämnar att hen hörde en hund skälla kan polisen inte få reda på att det sannolikt fanns en annan person i närheten.
Men varken i Finland eller i Sverige erbjuder juristutbildningarna kurser i hur det mänskliga minnet eller beslutsfattandet fungerar. Och om Sverige genom åren skakats av fler fall av falska erkännanden beror det dessvärre knappast på att rättsväsendet är säkrare i Finland utan snarare på att Sverige har fler grävände journalister.
Julia Korkmans bok är ett ymnighetshorn av tankeväckande resonemang och exempel men den är också djupt oroande.
- Se en längre video med Julia Korkman om Minnets makt