Det finns inga tragedier för en frågande människa
Peter Handke på Nationaltheatret i Oslo

Regissören Melanie Mederlind, vars uppsättning av Kunsten å spørre eller reisen til det sonore landet av Peter Handke just haft premiär på Nationaltheatret i Oslo, skriver här om Handke och om pjäsen, där en grupp främlingar ger sig ut på en lika mycket inre som yttre resa till det dype nord.

 

 Peter Handkes pjäs Kunsten å spørre eller reisen til det sonore landet har just haft Skandinavienpremiär på Nationaltheatret i Oslo. Handke spelas kanske sällan på Europas teaterscener, men han kan ändå anses ha revolutionerat dramatiken och teaterkonsten två gånger, vilket inte är dåligt för en på många sätt motvillig dramatiker. Första gången provocerade han teaterpubliken med sin ”talpjäs” (Sprechstück) Publikförolämpning (Publikumsbeschimpfung), skriven 1966; andra gången utmanade han den vedertagna synen på talteatern när han 1991 skrev dess motsats, en pjäs utan talad dialog, Timmen när vi inte visste något om varandra (Die Stunde, da wir nichts voneinander wußten)

Mellan dessa två ytterligheter – en pjäs med bara ord och en pjäs med bara bildbeskrivningar – skrev han 1989 ”Frågespelet eller resan till det sonora landet” (Das Spiel vom Fragen oder Die Reise zum sonoren Land). Pjäsen, som saknar en svensk översättning och således en officiell svensk titel, förenar stilmässigt dessa två mer kända verk av Peter Handke.

omslag handke_spiel_vom_Fragen_dixikon.seFrågespelet handlar om en grupp främlingar, som tillsammans ger sig ut på en resa till det dype nord, som det heter i den norska översättningen. Det handlar lika mycket om en inre resa som en fysisk, alltså en klassisk road movie. Handke har inspirerats av framför allt tre förlagor: John Fords westernfilm Stagecoach, bildningsromanen Wilhelm Meisters läroår av Goethe och Matsuo Bashos resedagbok En färd i det inre av landet. Det är ett potpurri av amerikansk popkultur, österländsk filosofi, österrikisk folklore, med teaterkonsten som mötesplats. Och han har lånat dramaturgiska element från sagan, som den transformativa resan till ett okänt land och en försonande fest på slutet.

Pjäsen saknar egentlig handling, vilket Handke själv nämner som något han eftersträvar: Att berätta en historia utan att handlingen är den avgörande faktorn, eller att intrigen eller konflikterna tar överhanden. Där just det, att det inte händer så mycket, är det som händer.

Mötet mellan människan och naturen är en central idé i Frågespelet. Människan reser för att lära sig något om sig själv, i naturen lär vi oss att leva i nuet och att uppskatta ögonblicket. Tankar som är högst relevanta för vår tid. Idag skulle vi kanske kalla det för skogsbad och mindfulness.

En ledtråd till titelns mening finns i en av rollfigurerna. Handke har med riddaren Parzival i sin pjäs, han citerar myten (inte Wagners opera) där rätt fråga får en helande kraft. Kunsten å spørre handlar om att lära sig fråga, vilket är en förutsättning för konsten, och att ställa rätt frågor är en konst i sig, enligt Handke. Fantasin, fiktionen, det konstnärliga skapandet ser han som något ovanligt och vackert. Handke menar att fiktionen kan nå djupare, kan vara mer verklig än den naturalistiska eller realistiska representationen, och i hans pjäs får teatern representera det konstnärliga skapandet. Två av rollfigurerna är unga skådespelare, som befinner sig på denna resa för att hitta tillbaka till frågorna:

Reisen vår kan ikke være helt umulig eller meningsløs, for da ville jeg ikke ha følt behovet for den. Når man spør, må man gå: gå og spørre, ute, i det fri. Jeg forestiller meg spørrereisen som en generasjonsvandring i den lette luften på et høyt platå, og der vender vi tilbake som de gamle vandreskuespillerne, spørsmålene våre en jevn strøm som flyter og flyter uten grunne.

De andra rollfigurerna är ett gammalt par, som har upplevt kriget på var sitt sätt. Han ute vid fronten och hon där hemma, ensam kvar med ansvar för hushållet. Handke har i en scenanvisning angett, att det gamla paret sjunger sina repliker som i ett tyskt ”Singspiel”, och hon sjunger en kärlekssång till vitvarorna som gav henne en frikväll.

Reseledarna är ett motsatspar, ett slags yin och yang i svart och vitt, som heter Utkiksposten och Glädjedödaren. Han ser alltid det vackra i sin omgivning, hon ser det mörka som lurar bakom. Rollnamnet för Utkiksposten heter på tyska Mauerschauer (bokstavligt översatt: en som skådar över murar) och betyder enligt en äldre definition, en person som tar med sig seder och bruk från andra länder, alltså en kosmopolit. Hon däremot känner sig inte hemma någonstans och är ständigt på flykt. Han reser för att han vill, hon för att hon måste. Handke tänker sig den frågande människan som en flykting på båtresa över okända vatten:

Se hvordan skipet deres slingrer i ukjent farvann. Og så uvelkomne sånne som dem er overalt nå om dagen. Dere vil se at det som i dag kjennetegner et spørrende og utforskende menneske, er at han er flyktning. Måtte de miste tyngden – uten å fornekte den – og finne lettheten. Måtte det som ligger foran dem, gjøre dem lettere, og måtte de først og fremst gjøre det lettere for seg selv. Mer lek på forskningsreisen! Hjertelig lek… Bel Pacific! Nok tid! Videre mot det dype nord med dem! Å måtte de få hvile seg mellom spørsmålene. Ikke spørre hele tiden.

När Peter Handke började skriva dramatik, gjorde han det med en misstänksamhet mot teaterns konventioner, och gav uttryck för en språkkritik. I likhet med sin landsmaninna Elfriede Jelinek, vill Peter Handke att vi ska uppmärksamma språkets makt över oss som individer, och hur vi präglas av nedärvda språkmönster som vi accepterar som norm.

dixikon.se Miriam Hansen Troøyen som Parzival (Fotograf: Øyvind Eide)
Miriam Hansen Troøyen som Parzival (Fotograf: Øyvind Eide)

I Frågespelet, tar denna språkkritik form i rollfiguren Parzival, som har ett släktskap med en annan av Handkes rollfigurer, nämligen Kaspar Hauser. Medan Kaspar saknar språk i början, och förlorar sig själv när samhällets normer och värderingar tvingas på honom genom det inlärda språket, behöver Parzival först frigöra sig från de inlärda litterära citaten, för att återerövra språket och kunna berätta sin egen historia. Enligt Handke börjar Parzivals rehabilitering när han kan uppleva själva föremålet i ett ord, och orden inte längre är associerade eller belastade med kulturella referenser. Vind är något man hör, himmel är något man ser, snö faller, och vatten dricker man.

Vil vår reise til det sonore landet bli husket som en av historiens mest meningsløse vandringer? Er det i det hele tatt andre enn oss som er opptatt av å utforske spørsmål? Er det ikke slik at alle spørreformer – ja, til og med de betonte og langtrukne stavelsene og selve pustene i spørsmålet – forsvinner mer og mer fra verdensbegivenhetenes sentrum, fra språket, også ifølge forskningen? Burde vi ikke ha blitt advart av at alt det sonore er merket med dødninghoder eller et menneske som faller bakover?

Peter Handke har alltid varit kontroversiell i sitt författarskap, och motståndet är en del av hans förhållningssätt till konsten. Han har sagt, att han ständigt frågar sig själv om man bör inkludera tiden i berättandet, det vill säga verkligheten. Eller om man klarar sig utan den, och kan skriva prosa utan paralleller till historiska realiteter.

Han ger sig sällan in i samtidsdebatter, så det var ovanligt av honom när han 1995 skrev artikeln En vinterresa till floderna Donau, Save, Morava och Drina eller Rättvisa för Serbien, vilken publicerades i tidningen Süddeutsche Zeitung och orsakade en stor kontrovers. När Peter Handke fick det prestigefulla Ibsenpriset 2014, blev det protester i Norge. Därför är ett inslag i uppsättningen av Kunsten å spørre på Nationaltheatret, en scen där rollfigurerna hämnas på sin författare, klär ut sig till Peter Handke, och återskapar hans resa till Serbien, som en tågresa genom ett europeiskt vinterlandskap. Där låter de Handke, med sina egna ord, fråga ut sig själv om motivet till hans resa:

Du vil da vel ikke sette spørsmålstegn ved massakren i Srebrenica også? Nei. Men jeg vil spørre hvordan en slik massakre kan forklares, begått under oppsyn av verdensopinionen, som det heter. Hvorfor en slik nedslakting av tusener?

 

  • Citat ur Kunsten å spørre eller reisen til det sonore landet, översättning till norska av Elisabeth Beanca Halvorsen, och En vinterlig reise til elvene Donau, Save, Morava og Drina eller Rettferdighet for Seribia, i norsk översättning av Sverre Dahl, utgivna av Pelikanen förlag, Stavanger
  • Klicka här för att se en trailer från uppsättningen
  • Klicka här för att läsa Björn Sandmark om Handkes Versuch über den Stillen Ort
  • Klicka här för att läsa Ruth Pergament om Jelineks Rein Gold
Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!