Thus bad begins, and worse remains behind. “(Hamlet, akt III, scen 4)
Året är 1980. Det är i en avgörande tid i Spaniens samtidshistoria, mellan pakten i Moncloa 1977 och kuppförsöket 1981. Det är nu som landet efter inbördeskrig och diktatur äntligen ska ta steget in i det sena 1900-talet, återvinna demokratin och inträda i den europeiska integrationen. Om den politiska förvandlingen har Javier Cercas skrivit en ojämförlig bok: Anatomía de un Instante (Barcelona 2009). Javier Marías nya roman, “Así empieza lo malo”, utspelas mot den bakgrunden men dess ämne är smalare och samtidigt är dess tidsspann så mycket vidare.
Romanen utspelas i Madrids Östermalm, Salamanca. Filmregissören Eduardo Muriel och hans hustru Beatriz Noguera framlever ett äktenskap vars förutsättningar har brustit innan romanen börjar och när legala skilsmässor ännu inte har införts. I stället lever paret “åtskilda till säng och säte” i samma högreståndsvåning. Romanens berättare, den unge Juan de Vere, är Muriels allt-i-allo och betraktar den framstående regissören som en fadersgestalt. Med sin lapp över ögat och sin stolta mustasch framstår Muriel samtidigt som något av en kliché ur den sena frankismens filmvärld, en filmhjälte med framtoning av Errol Flynn. För Juan blir han ändå en förebild, också i moralisk bemärkelse. Desto svårare får den unge medhjälparen inför den äktenskapliga klyfta som han får bevittna på allt närmare håll.
Dessutom har Juan fått ett besynnerligt uppdrag: hans chef har hört rykten om att en nära vän, en barnläkare, skulle ha begått skamliga övergrepp mot utsatta familjer alltsedan de grymmaste efterkrigsåren då det fanns rika tillfällen att hämnas på besegrade republikaner. Beskyllningen var så mycket märkligare som läkaren hade gjort sig känd just för att hjälpa de mest utsatta. Juan får i uppdrag att sällskapa med läkaren och försöka ta reda på om det ligger något i det elaka ryktet.
Men vad det egentligen gick ut på vill Muriel inte säga honom. Och orsaken till det spruckna äktenskapet förblir en hemlighet under merparten av berättelsen. “Jag fick en känsla av att han njöt av att låta mig vänta: nu när han hade gått med på att berätta det för mig, måste det bli i hans egen takt och på hans eget sätt. Det är berättarens privilegium, och den som lyssnar har inget alls, eller bara möjligheten att gå därifrån.”
En trogen läsare av den kanske mest framstående prosaberättaren i det samtida Spanien har redan gjort den erfarenheten mer än en gång. Med undantag för några lättsammare böcker som genombrottsromanen “Corazón tan blanco” eller fjolårets “Los enamoramientos” (Förälskelser, 2013), kräver Marías en lika tålmodig och uppmärksam läsare som någonsin Proust eller Joyce. Belöningarna finns i en ojämförlig berättarstil, en prosa som ständigt kommenterar och ifrågasätter sig själv, en ovanlig rikedom och exakthet i uttrycket och mycket medvetna glidningar mellan fiktion och fakta.
I den spansktalande världen har han både beundrare och belackare. Marías har bott i USA och England; flera av hans bästa böcker utspelar sig i London och Oxford. Det märks också på hans språk; han har befriat sitt språk från spanskans dragning till barock grammatik men samtidigt knutit berättandet till en anglosaxisk tradition av gåtfulla intriger. Något liknande har på lika goda grunder sagts om Borges; det gör deras prosa klarare men inte nödvändigtvis mer lättillgänglig. Inte för inte är Javier Marías son till filosofen Julian Marías, en av de ledande i “Madridskolan” vars linje inom den praktiska filosofin inspirerades av Ortega y Gasset och Johannes XXIII:s katolska “vänster” som sedermera kom till uttryck i 1960-talets andra Vatikankoncilium. Man får visserligen leta förgäves efter religiösa föreställningar i Javier Marías böcker, men hans far är närvarande på andra sätt i hans författarskap och alldeles särskilt i årets roman.
På 1940-talet blev nämligen Julian Marías – som hade befunnit sig på den republikanska sidan i inbördeskriget – angiven av ett par “vänner”, sattes i fängelse och kunde ha råkat ännu värre ut om inte några framstående frankister hade lagt sig ut för honom. Det skulle ta två decennier och en akademisk exil i USA innan han kom på fötter och blev en erkänd akademisk auktoritet i det sena Francospanien och medlem av den kungliga Akademien. Sin indignation över faderns öde och vännernas gemenhet har Javier Marías ofta givit uttryck åt, och den präglar i hög grad den här romanen.
Så blir de avslutande samtalen mellan Muriel och Juan en metafor för Spaniens svårigheter att leva med såren efter kriget. Både Marías och romanens berättare är noga med formuleringar och garderingar, de tar ingenting för givet och vill inte blotta sig i onödan. Här erbjuds ingen patentlösning, snarare en trött acceptans av att historien går vidare, att rättvisan aldrig är rättvis och att kraven på upprättelse till sist alltid är privata, inte universella.
Medan slöjorna sakta lyfts från huvudpersonernas förflutna får vi följa en rad färgstarka figurer genom det sena Francospaniens sällskapsliv. Den ultrakatolska kontrollen av äktenskap och privatliv hade släppt taget redan innan demokratin ens började ta form. I kretsen kring regisssören Muriel möter vi en kollega med samma namn som Javier Marías morbror Jesus Franco, som verkligen var filmregissör i levande livet. I professor Ricos rika vokabulär och pittoreska svada speglas en generation av intellektuella spanjorer. Livet i förvandlingens Madrid var tydligen inte så olikt det som jag själv upplevde åren efter kuppförsöket, när Spanien åter hade införlivats i det europeiska 1900-talet. Det hela får mig att avundas den svenska översättare som förhoppningsvis får i uppdrag att överföra den här rika prosan till lika njutbar svenska.