Peter Watsons nästan tusensidiga studie The German Genius utkom 2010 och finns nu tillgänglig i storpocket. Projektet är excentriskt – att skriva historien om den tyskan andens framsteg, inom konst såväl som vetenskap, från 1700-talets mitt till våra dagar. Syftet är att visa att Tyskland och Österrike har frambringat så mycket mer än nazismen, att lyfta fram den mångsidiga tradition som har överskuggats av brotten som begicks åren 1933-45. I ett utförligt förord visar han, genom en serie citat, att en sådan bok är nödvändig eftersom det ännu finns en utbredd misstänksamhet mot tysk kultur och vetenskap, exempelvis i Amerika.
En fråga som projektet väcker är om det finns en människa som i tillräckligt hög grad kan besitta ett integrerat vetande över de tyskspråkiga ländernas historia och som i en framställning kan redogöra inte bara för konstnärliga utan även för vetenskapliga och politiska strömmingar – en människa som, i det aktuella fallet, dessutom inte är tysk.
Britten Peter Watson, född 1943, är idag mest känd som idé- och vetenskapshistoriker, men tidigare verksam som journalist på The Times och The Observer, har enligt mitt förmenande drivit sitt projekt i land. Boken presenterar inga nya slutsatser rörande tysk kulturhistoria utan utgör snarare en heltäckande introduktion – bestående av ett lapptäcke av mindre sammanflätade essäer – till detta oöverskådliga ämne. Och ändå får jag inte intrycket av att han har slarvat sig igenom några kapitel, förutom i sidorna om Freud som inte är helt vederhäftiga.
Tyskland är något av en gåta bland nationerna. Det tysk-romerska rikets dunkelhet och det ännu inte helt självfallna förbundet av Bundesländer, den svårbegripliga kopplingen till Preussen och Berlins bestridda särställning, det ansträngda bandet till Habsburg och sammansättningen av protestantism och katolicism, det sena nationsgrundandet under Bismarck och världskrigens namnlösa tragik – alla dessa aspekter är närvarande i Watsons bok och inbjuder mellan raderna läsaren till en reflektion över den europeiska historien i dess helhet.
Slutligen vill jag framhäva ett avsnitt som jag har funnit särskilt intressant, i vilket Watson anställer en betraktelse över den niedersachiska byn Göttingens ställning som universitetsstad. Georg-Augustuniversitetet grundades 1737 som det första universitet i vars statuter den teologiska fakultetens traditionella censurrätt var begränsad; detta var början på slutet för universitetens konfessionella era – ”the confessional age ended for the universities”. Watson visar hur universitetet sedermera utgjorde en modell för det humanistiska universitetets födelse i Tyskland under seklets senare hälft – den process som skulle mynna ut i och kodifieras genom Humboldtreformen, varigenom universitetet blev en institution för humanistisk bildning i en alltmer sekulariserad värld. Universitetet i Göttingen blev också ett centrum för matematiska studier – Gauss var exempelvis verksam där. I ljuset av universitetets rika historia är det smärtsamt att längre fram läsa om hur nazisternas maktövertagande drabbade den akademiska världen. Här finner vi ett exempel på det som Watson, på sidan 696, kallar för ”the betrayal of the long tradition of German genius”.
Med liknade sorg betraktar jag idag, i min hemstad Göteborg, hur universitetet i allt högre grad förlorar sin traditionella förankring i det bildningsideal, som bland annat ämnade att göra sekulariseringen uthärdlig. Vid läsandet av Watsons bok, en monumental fresk över den tyska lärdomstraditionen, blir samtidens andliga fattigdom ännu mer påtaglig.
En intervju med Watson om hans bok: