Den skarpa enkelheten
Kjell Askildsen. Novellkonstens mästare

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

”Det finnes for mange fine ord i verden”, säger Paulus i novellen ”Johannes oppmuntrende begravelse” i samlingen Et stort øde landskap. Paulus är åtti år och bör veta.

Det blir lätt för många fina ord och för få enkla när man skall tala om den stora enkelheten i Askildsens konst. Texterna kommer med erfarenheter och fordrar eftersinnande svar. De är inga prosamaskiner och språkspelsuppvisningar utan prövar gång på gång fundamentala förhållanden människor emellan. Sådana som vi brukar tala om med begrepp som ärlighet, sanning, lögn, närhet och svek. Ord som vi tar i vår mun med både genans och värdighet och som gärna dämpas med citationstecken.

Kjell Askildsens novellkonst visar läsarna stor tillit. Den utgår från att erfarenheter kan delas, att lögnerna är många och att de sprider sig epidemiskt. Men också att klarsyn och lyhördhet kan befria.

Så här börjar titelnovellen i Hundene i Tessaloniki:

Vi drakk formiddagskaffen i hagen. Vi snakket nesten ikke. Beate reiste seg og satte koppene på serveringsbrettet. Det er vel best å ta stolene opp på verandaen, sa hun. Hvorfor det? sa jeg. Det blir sikkert regn, sa hun. Regn? sa jag, det finnes jo ikke en sky på himmelen. Det er et drag i luften, sa hun, synes du ikke? Nei, sa jeg. Kanskje jeg tar feil, sa hun. Hun gikk opp verandatrappan og inn i stuen.

Det är inga händelser som larmar i vare sig denna eller andra av novellerna. Personerna sitter på en stol i trädgården, dricker kaffe, några timmar senare ett glas vin, går bort till staketet, tittar, döljer sig för andra som kan se, äter litet, dricker mer vin, går in i huset, uppför trappan till sovrummet. Inga stora saker sker men händelselösheten laddas upp med spänningar personerna emellan, kommunikation som haltar, uteblir eller klipps av. Misstro är det återkommande tillståndet. Området är osäkrat.

Några timmar senare i titelnovellen sitter paret vid middagsbordet:

Jeg sa: Det ble ikke regn. Nei, sa hun, det lar vente på seg. Jeg la fra meg bestikket, lente meg tilbake i stolen og sa: Vet du, noen ganger irriterar du meg. Å? sa hun. At du aldrig kan inrømme at du tar feil, sa jeg. Men det kan jeg da, sa hun. Jeg tar ofte feil. Alle gjør det. Absolutt alle gjør det. Jeg bare så på henne, og jeg kunne se at hun skjønte at hun hade gått for langt.

Om Askildsens novellkonst kan man tala som filolog och språkvetare, analysera dess syntax, konstatera att den domineras av korta huvudsatser, är parataktisk, styrd av pronomina, har ett fundament som nästan alltid är ett subjekt och att satserna inte sällan förbinds genom pronomenanaforer:

jeg hadde en følelse av hjemløshet. Jag gikk ned till porten i plankegjerdet, over det smale engstykket og inn i skogen. Jeg stoppet like innenfor skogsbrynet o.s.v.

Verben är ofta finita och mest av gängse slag: ”gick”, ”bläddrade”, ”tände”, ”drack”. Stilen tätar texten, gör den visuellt påtaglig och fylld av vardagens triviala rörelser. Centrala upplysningar lämnas på kort utrymme, deras banalitet gör texten bedrägligt lättläst. Samma effekt åstadkoms av de många vardagliga orden: stol, fönster, bord, trappa, trädgård, trottoar etc. Detta och de tillhörande accessoarerna gör texten på samma gång tät och oanselig. Vardagen komprimeras och på så sätt kan det uppstå hot och skapas intensitet. Något kommer att hända eller icke hända. Det triviala alarmerar och tillvaron får absurda drag. Meningar som i sig är odramatiska laddas mellan satserna, pauserna och raderna. Situationerna får scenisk karaktär, den som yttrar sig är på sin vakt och anföringsverbet ”sa” är frekvent.

Så sa hun: Forresten, hvorfor svarte du ikke da jeg ropte på deg? Ropte på meg? sa jeg. Jeg så deg, sa hun. Du svarte ikke. Jeg svarte ikke. Jeg så deg, sa hun. Hvorfor gikk du da rundt huset? sa jeg. For at du ikke skulle skjønne at jeg hadde sett deg, sa hun. Jeg trodde ikke du så meg, sa jeg. Hvorfor svarte du ikke? sa hun. Det var vel ikke nødvendig å svare når jeg trodde du ikke så meg, sa jeg. Jeg kunne jo ha vært et helt annet sted.

Novellen slutar inte i förlösning, katastrof eller får ett happy end. Det är ett permanent tillstånd som urskiljs. Den mentala ödsligheten står för dramatiken.

De flesta läsare av novellerna har stora svårigheter med att rekapitulera händelseförloppen och ge besked om hur de slutar. Det kommer sig av att narrationen, det berättade, är relativt ointressant eller banalt. Laddningen och spänningen i texten är av inre slag. Tjuven och spionen och den som tittar med eller utan den kikare som ibland förekommer i novellerna är jag som är du som är hon som är vem som helst. Jag och han-perspektivet kan ibland växla inom novellen. Fadern är ”jag” omväxlande med sonen. Den existentiella intensiteten får det att brista i intimsfärens mönster. Trösklar och möten kristalliserar alldeles konkret dessa situationer i flera av novellerna.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Beate i Hundene närmar sig berättarjaget där han sitter i stolen och lägger armarna runt hans hals:

Jeg ble redd, jeg tenkte: Nå gjør hun meg noe. Og da jeg kjente hendene hennes mot halsen, rykket jeg til, kastet hodet og overkroppen forover. Nesten i samme øyeblikk skjønte jeg hva jeg hadde gjort, og jeg sa, uten å sno meg: Du skremte meg. Hun svarte ikke. Jeg lente meg tilbake i stolen. Jeg hørte henne puste. Så gikk hun.

På morgonen dagen därpå försöker han förklara sig. ”Du misforstod, sa jeg. /…/ men jeg visste ikke at du stod der. Hun sa ikke noe. Jeg så på henne, møtte det samme uutgrunnelige blikket. Du må tro meg, sa jeg. Hun tok blikket til seg. Ja, sa hun, jeg må jo det.”
Så slutar den korta novellen.

Mycket av detta har klokt, generöst och skarpsynt noterats och sagts inte minst av författarkolleger till Kjell Askildsen. En kategori av Askildläsarna har det bättre förspänt än alla vi andra och det är översättarna. En av dem är Jens Christian Grøndahl, bl. a. Askildsens danske översättare. Alltså en professionell läsare som tvingats gå ned på textens mest elementära nivå och göra sig hemmastadd där bland kommatecken, satsrytm och ordvalörer. Grøndahl jämför Askildsens texter och arbete med skulptörens. Jag tycker jämförelsen slår till. Samma opåfallande enkelhet. Skulptören som leder betraktarens blick vidare över skulpturen i en pågående rörelse.
Läsaren har ingen väg att gå fram mot en sammanfattande tolkning. Novellerna lämnar över till läsaren ett före och ett efter som har pågått länge och varar länge. ”Novellerna är öppna i båda ändar”.

Författaren Askildsen visar i stället för att öppna för summering. Texterna kommunicerar kontaktlöshet och deras enskilda ”jag” låter sig bytas mot ett annat jag och könen är jämställda i sin utsatthet. Den som så önskar skulle kunna påstå och visa att där finns en feminism utan åthävor i stora delar av författarskapet långt innan sådana perspektiv fick goda konjunkturer. Redan så tidigt som i den korta romanen Kjære, kjære Oluf från 1974 som är ett svartsjukedrama med en jagsvag man i tredje person och hans mognare hustru som reflekterat över sin plats som kvinna i det politiskt frejdiga tidiga 70-talet. Att vi är prisgivna åt varandra visar författaren med vacker omsorg om sina huvudpersoner. Ett centralt tema i det fortsatta författarskapet finns alltså redan här men det skulle komma att slås an mer illusionslöst senare. Och med mer av svart humor.

Det mottagande som Kjell Askildsens noveller fick under 80- och fram till mitten av 90-talet var enastående positivt. ”Jeg kan ikke skjønne at det finnes noen bedre novelleforfatter en Askildsen her i landet nå”, skrev Knut Johansen i Klassekampen när Ingenting for ingenting kom 1982. Och när Thomas F’s siste nedtegnelser til almenheten följde året därpå var bekräftelsen total. ”Det er novellekunst av internasjonalt format”, skrev man i VG.

Kritikerna valde de stora orden i stället för de små när Askildsens texter kom på tal. ”Meisterverk”, ”glimrende gjort”, ”denne lille, men store boka”. Kort sagt, ”Du verden, så god Askildsen er!” som det stod i recensionen i Norden. Och när sen Et stort øde landskap utkom 1991 fick den ett kritikens gensvar som var exceptionellt; ”det glitrer, slik bare ekte perler kan glitre”, lovade någon. En annan försäkrade att ”knapt noen novelleforfatter i Norden overgår ham”. ”Mer, Mer! roper lesaren”, hävdade man.

Det var som om det inte fanns något mer att säga än det som Askildsens noveller sagt. Flera vidarebefordrade synpunkter på hans konst som han själv formulerat i intervjuer. Men där fanns förstås också de som utförde det litteraturkritiska uppdraget mitt i sin entusiasm. Som påtalade fördröjningsmekanismerna i novellerna, den tillbakahållande tekniken och den spänning som författaren åstadkommer mellan stillastående och rörelse, död och liv i sin lakoniska prosa, ”en nesten skulptural autoritet”. Där har vi det ordet igen.
Men förhållandena skulle ändra sig. I mitten av 90-talet kommer invändningar och i en debatt blir det tal om Askildsens stil- och subjektstyp som den hos en misantropisk anorektiker. Där skedde ett generationsuppror mot minimalistiska svältkonstnärer som, skrev en kritiker, skapar litterära universum som ingen kan trivas i, knappast ens författaren själv. Jan Kjærstad talade om Askildsensyndromet och ställde mot den sjukan det frodigt fabulerande och medvetet överdrivna. Den postmoderna romanestetiken hade gjort sitt inträde och med den kom fadermord och nya värderingar utförda och framförda av också några som ett par år tidigare reservationslöst hade förespråkat eller bejakat det som nu kritiserades.

Mottagandet av Hundene i Tessaloniki 1996 blev bl. a. ett uttryck för denna strömkantring. Bland andra gick senare Øystein Rottem i Dagbladet ut i ny kritikerkostym och skrev om begränsningarna i Askildsens novellkonst i en recension som relativiserade det som han och andra tidigare hade prisat som författarens absoluta kvalitet. Han kände kvaliteterna i Askildsens novellkonst men förklarade att han ”i lengden er i ferd med å gå trøtt av disse talehemninger og denne rungende taushet”. Kvaliteten 1991 blev en brist fem år senare.

Kjell Askildsens författarskap är inte konjunkturburet. Det når fram oberoende av debattens vindkantringar. Hans noveller är numera en europeisk angelägenhet genom mängden av översättningar som kommit på en rad språk. Hans verk hör till det slags kulturgärning som Dag Solstad på sitt osökt träffande vis beskrivit som nödvändigt så länge vi kan finna en upplyst allmänhet i offentligheten. Askildsen, skriver Solstad, låter sig inte kallas en folklig författare och inte heller en intellektuell författare av den typ som är referenspunkter i den löpande diskursen i universitetsmiljöerna. Kjell Askildsen hävdar sin egen standard.

Med åren har Askildens författarskap uppskattats efter förtjänst i offentligheten och i litteraturkulturen hör han till de allra främsta. Så har också priserna och utmärkelserna varit många och prestigefyllda. 2009 belönade Svenska Akademien honom med sitt efter Nobelpriset största pris, det nordiska på 350 000 kr. Hans författarskap var då avslutat. I en telefonintervju med Svenska Dagbladet beskrev han sin litterära produktion som ”något av det mest kortfattade som någon som närmar sig 80 har skrivit”. Tio böcker blev det. ”De är korta allihopa”, konstaterade han.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

I höstas, till Askildsens 85-årsdag, utkom en samtalsbok mellan författaren och den kanske främste av kännaren av författarskapet, Alf van der Hagen. van der Hagen har odlat denna genre till mästerskap i böckerna Dialoger 1 och Dialoger 2 som utkom på 90-talet och i förra årets omfattande och i Norge mycket lovordade intervjubok med Dag Solstad (i Sverige har den inte fått uppmärksamhet efter förtjänst men med rätta nyligen prisats i Dixikon av Anders Björnsson).

När van der Hagen nu ägnat ett år åt att intervjua och inventera Askildsens författarskap har resultatet blivit högintressant. Författare och intervjuad har samarbetat och får dela på äran. På titelsidan står det kort och gott Alf van der Hagen. Kjell Askildsen. Et liv. Det är Oktober forlag som möjliggjort arbetet och därmed kan man säga tar konsekvenserna av sin utgivning genom åren av Askildsens författarskap.

Det är en lika självklar som egenartad genre som van der Hagen behärskar. I samtal, intervjuer, biografi och memoar formar sig boken till en livs- och litteraturhistoria gjord med ömsesidig respekt mellan biografen och författaren. Där pågår ett ogarderat samtal om liv och litteratur, politik och kärlek som på befriande vis tycks alldeles befriat från rancuner, positioneringar och ältande. Likväl är erinringarna nakna och utan taktiska överväganden. Smärtsamma erfarenheter, dråpliga kommentarer, genomreflekterade synpunkter på litterär teknik och konsten att våga vänta, invänta och veta när punkt skall sättas. Jag kan inte tänka mig en vackrare redovisning av detta författarliv, ett av den samtida europeiska prosans främsta och numera rikt uppmärksammat med översättningar till ett 20-tal språk.

Pessimist? Askildsen? Snarare i så fall illusionsfri realist. Minimalist har han kallats. Den beteckningen finner han helt missvisande. Och det med rätta. Hans texter är korta i sidantal men har en enastående täthet. Bättre vore att kalla dem maximala, kan den tänka som präglats av dem. Bäst att helt enkelt läsa dem.

Jeg tror ikke jeg er pessimistisk i det hele tatt, säger han i ett av samtalen. Husk, jeg venter meg ikke noe. Den verden som er rundt meg, den er mer eller mindre i meg, og i det øeblikket jeg er borte fra den, så er det ingen verden mer. Og heller ingenting annet. For meg.

Där brukar vara gott om eftersinnande och rent av befriade skratt när det arrangeras uppläsningar av Askildsens noveller. Och fullsatt i litteraturhusen och biblioteken i Molde, Bergen, Fredrikstad och Oslo. Det är trist att han är så relativt obekant i Sverige, trots att flera av hans böcker är översatta.

____________

  Klicka här för att se en intervju med Askildsen i Bokprogrammet från NRK: Gud ser ikke alt! från 24.04.2012

  Ännu en intervju (Askildsen talar norska) här:

[printfriendly]

Kommentera: