På besök i en kanadensisk boklåda fann jag bland lockande titlar, innehållsförteckningar och baksidestexter en bok som inte gick att motstå – Bad men do what good men dream. A forensic psychiatrist illuminates the darker side of human behavior. Boken, som kom ut redan 2008 på American Psychiatric Publishing, är skriven av Robert I. Simon, professor i psykiatri vid Georgetown University, Washington, DC.
Baksidestexten inleds retoriskt och dramatiskt med några frågor. Vad är det för sorts människor som dödar för att därefter äta upp sina offer, som förföljer (stalkar) och terroriserar sina villebråd? Vad skiljer dem från alla oss andra? Några rader längre ner formuleras svaret och bokens bärande tema, att det handlar mer om en gradskillnad än om en artskillnad – bad men do what good men dream.
Ondskans banalitet
Goethe hävdade att det inte fanns någon synd eller något brott som han inte skulle kunna gjort sig skyldig till. Inte minst vår egen tid har med förödande tydlighet visat att det i princip gäller oss alla. Robert Simon diskuterar mycket av den forskning och de erfarenheter som pekar på människans potential att begå brott och utföra illgärningar. Hannah Arendt såg ondskans banalitet. Såg att Adolf Eichmann och hans gelikar inte var några sinnesförvirrade monster eller bindgalna våldsverkare utan tvärtom framstod som män i mängden. Grannar eller arbetskamrater vilka som helst.
Senare socialpsykologisk forskning har tydligt visat att officerarna i de SS-förband som följde i spåren på den framryckande tyska armen under operation Barbarossa många gånger var högt utbildade, humanistiskt skolade, välanpassade familjefäder och söner. Män vars uppdrag var att spåra upp och döda tiotusentals judar. Att begå ofattbara grymheter mot civilbefolkningen för att bereda livsutrymme för tusenårsrikets ariska bönder. Visst fanns det bland tyskarna – skriver Simon – psykopater som njöt av att förödmjuka, tortera och döda. Precis som fallet är vid alla folkmord. Men dessa män – det handlar nästan alltid om män – utgjorde mindreparten. De andra lydde order mer eller mindre blint. Såg kanske högre syften bakom sitt handlande eller valde att titta bort så gott det nu gick. På varje bödel, på varje uniformerad sadist går det mångdubbelt fler accepterande medlöpare. Som administrerar, som kör transportfordon, som lagar mat, som gräver massgravar, alla med del i skulden.
Robert Simon berör också Stanford prison experiment och Stanley Milgrams lydnadsexperiment. Bägge dessa psykologiska försökssituationer pekar tydligt på att gruppdynamik och auktoritetstro förmår deformera de flesta av oss. Får oss att handla mot medmänniskor på ett sätt vi inte primärt tänkt oss. Det är väldigt lätt och det går väldigt fort att trilla dit. När det väl gäller finns det inte så många helgon bland oss.
Syftet med boken är att läsarna ska inse att det inte finns någon tydlig dikotomi mellan oss och ”de andra”. Vi har alla mörka sidor, förbjudna tankar och lustar. Det är inte det som skiljer den ene från den andre, som gör några till sexualbrottslingar och våldsmän. Men alla lever vi inte ut tankar och begär utan låter dem förbli drömmar/mardrömmar eller delar av erotiska lekar mellan likaberättigade vuxna individer.
Det finns också en ondskans gradient som vi alla befinner oss på och som vi kan röra oss utefter. Få män mördar sina hustrur och barn, fler misshandlar dem och ännu fler förtrycker och terroriserar dem psykiskt. Få män våldtar även om det finns studier som pekar på att erotiska fantasier som innefattar våldtäkt är vanligt förekommande. I en studie på ett hundratal män fann man att en tredjedel tänkte på våldtäkt i samband med onani eller under pågående samlag. En undersökning på manliga collegestudenter visade att hela 35 procent kunde tänka sig att begå våldtäkt om de garanterat undgick straff. Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå varför soldater, om inte alla, kan begå eller fås att begå systematiska våldtäkter på fiendens kvinnor.
I kapitlet Messianic madness – killer cults to holy warriors berör Simon också – om än kortfattat – al-Qaeda och de flagranta och spektakulära våldshandlingar rörelsen då hade utfört. Världen hade ännu inte mött IS när boken skrevs men slutsatsen hade antagligen varit densamma som ovan. Ondskans förtvivlade banalitet eller – med Diderots ord – att det bara är ett steg från fanatism till barbari. Simon betonar att det inte finns några vetenskapliga systematiska undersökningar av terroristers psykiska status. Liksom att mycket skiljer terrororganisationer som al-Qaeda från apokalyptiska sekter som Davidssekten under David Koresh eller Folkets tempel under Jim Jones. Grupper som vänt sig inåt och degenererat i takt med att de karismatiska ledarna glidit allt längre bort från verkligheten och in i psykotiskt färgade tolkningar av världen.
Avvikelser och deras orsaker
Kapitel för kapitel betar Robert I. Simon av stora delar av det rättspsykiatriska fältet. Vi möter psykopaterna, som han kallar för rovdjuren ibland oss – våldtäktsmännen – sexualmördarna – de som stalkar sina offer – seriemördarna – skolskjutarna – ledarna för messianska sekter – läkare och präster som utnyttjar dem som söker deras hjälp. Alla brott och avvikelser är välförsedda med illustrativa – inte sällan rent groteska – fallbeskrivningar. Så groteska att boken bitvis tippar över i ren freakshow och därmed förlorar lite av sitt humanistiska, allmänmänskliga fokus. Det är säkert lätt att hamna där, när man faller tillbaka på ett långt yrkesliv som rättspsykiater, men det gör det inte lättare för läsaren att se gradskillnaden snarare än artskillnaden.
En del av den brottslighet som avhandlas är – eller har varit – rätt främmande för svenska förhållanden. Hit hör skolskjutningar och massmord på arbetsplatser eller offentliga institutioner. Simon diskuterar möjliga orsaker till den här typen av fredstida massmördande. Den mest uppenbara skillnaden mellan Sverige och USA är givetvis de liberala vapenlagarna som gör det möjligt för en gärningsman att skrida till verket utrustad som en kommandosoldat från Hollywood. Men självklart finns det också likheter mellan våra samhällen. Barn, ungdomar och vuxna översköljs av underhållningsvåld på teve, film och dataspel. Var åttonde hollywoodfilm innehåller eller handlar om våldtäkter. Vid arton års ålder har en genomsnittlig amerikan bevittnat 250 000 våldshandlingar på teve, varav 40 000 mord. Lägg till detta dataspel med våld som enda innehåll. Om mina barn i studentåldern skulle ha sett bara en tiondel av allt detta skulle de ändå ha sett 4 000 mord. Det är svårt att inte bli beklämd!
Varför blir då vissa mördare och våldtäktsmän, medan de flesta förmår hantera sina lustar och aggressioner, varför trillar vi inte alla dit? Simon har inte svaret och det har inte psykologin eller psykiatrin heller. Psykopater löper en ökad risk att begå våldsbrott även om långt ifrån alla psykopater är eller blir våldsbrottslingar. När jag för trettio år sedan gick kursen i psykiatri talade en föreläsare om gräddpsykopater, sådana psykopater som födda i rätt miljö eller genom ödets nycker förmår kanalisera sina antisociala rovdjursdrag till annat än grov kriminalitet. Kanske en direktör med stenhårda nypor eller en professor som gått över alltför många akademiska lik. Psykisk sjukdom är generellt sett inte en riskfaktor för våldshandlingar. Statistik från USA visar att patienter som inte är psykotiska här och nu eller som inte har psykotiska inslag i sin sjukdom heller inte löper större risk att begå våldshandlingar än befolkningen i gemen. Bland psykiskt sjuka som dömts för mord finns en klar överrepresentation för individer med paranoid schizofreni.
Män har en klart ökad risk att begå våldshandlingar. Det manliga könshormonet testosteron – som är kopplat till sexualdrift och aggressivitet – är nog en bov i dramat. Lägg till detta sociala myter och etablerade sanningar om manlig sexualitet och våld. Att som barn ha blivit utsatt för fysisk och psykisk misshandel inklusive att ha blivit sexuellt utnyttjad ökar risken. Men återigen – de flesta män och traumatiserade barn blir inte sexualsadister eller massmördare. Simon anger en tumregel bland rättspsykiatriker för att försöka identifiera barn med ökad risk för att i vuxen ålder bli mördare. Triaden att vara sängvätare, anlägga bränder och plåga djur är en varningsklocka skriver han men betonar samtidigt att chansen att barnet ifråga blir en välfungerande vuxen är mycket större än risken att vederbörande verkligen kommer att begå mord.
Någonstans i kombinationen av traumatiska upplevelser i barndomen, livets övriga omständigheter, missbruk, organiska sjukdomar i och skador på hjärnan samt individens unika genetiska förutsättningar ligger förklaringen. Mer vet vi egentligen inte säger Simon. Detta är viktigt att komma ihåg när vi i andra sammanhang diskuterar och ibland förfasar oss över psykiatrins svårigheter att göra träffsäkra farlighetsbedömningar. Ondskan och förmågan att göra ont finns hos oss alla, den är vardagsgrå snarare än spektakulärt gräll, onda människor är därför på många sätt som du och jag, de har inte horn i pannan. Det de flesta av oss snuddar vid i drömmar och fantasier lever några ut i full skala. Istället för att tyst förbanna någon och önska honom väldigt långt bort, slår de in skallen på honom. Under fel omständigheter kan vi nog alla slå in huvudet på någon annan med gevärskolven. Den som gjort militärtjänst och tränat närstrid med bajonett, minns kanske ramsan och rörelserna, Stöt – kolv – snitt…