Av JAYNE SVENUNGSSON
[Vilseförda av våra jättesprång]
Vilseförda av våra jättesprång har vi mötts, vi resenärer
bland hägringar,
i försakelsens kyss, den enda.
Tidpunkten är igår men anges av en tredje, vitglödgad visare,
som jag aldrig förr har sett i tidens trädgårdar –
de båda står och famnar varandra i söder på urtavlan.
När de ska skiljas åt är det för sent, då är tiden en annan,
då snurrar den främmande visaren som besatt tills den antänt
alla klockslag med en löpeld
och smälter ihop dem till en enda siffra
som ska vara på en gång timme, årstid och de tjugofyra steg
jag tar det ögonblick jag dör
sen hoppar den genom det spräckta glaset ut i rummet
och ber mig följa med och bli dess kamrat i en ny klocka
som ska mäta en mycket större tid.
Men jag ser hellre att tiden mäts med timglas,
att det finns en mindre tid, stor som skuggan av ditt hår
i sanden, så att jag kan rita konturen av den
med blod och veta att en natt har gått till ända.
Jag föredrar timglas som du kan slå sönder när jag ljuger
för dig om evigheten.
Jag föredrar dem liksom du föredrar ormar framför de
matta blänken i mitt hår,
jag föredrar timglas som jag lätt kan krossa med
harmens käpp
så att en vinge född om hösten dröjer kvar i luften
och skiftar färg när jag sover hos dig.
Paul Celan, ur De rumänska dikterna
* * *
Året är 1172. I Europa har de första bålen tänts. Man eldar upp oliktänkandet. Man eldar upp oliktänkandet i form av skrifter men snart även i form av kroppar. Oliktänkandet bränns i enhetens namn. I de stora visionernas namn. Visioner som tidigare under seklet drivit ut unga män, hängivna män, att plundra, skövla och skända i enhetens namn. I korsets namn.
På andra sidan Medelhavet, år 1172, finner vi Moshe ben Maimon, Maimonides kallad av den latinska världen, sedan länge utstött från sin europeiska modersjord. Utstött, förvisso inte av korsets vision, utan snarare av halvmånens. Utstött från sitt kära Andalusien sedan en berberdynasti kallad almohadernaerövrat landet och bestämt att nu får det vara slut med skillnadernas tyranni. Ut med judar, ut med kristna, ut med de otrogna. Utstött också från Marocko, hans första anhalt i exilen. Utstött från det kristna Kungadömet Jerusalem, hans andra anhalt i exilen. Utstött av de stora visionerna, de kristna, de muslimska, de politiska. Utstött av visionen om det Rena. Landet utan skillnader.
Det är i Egypten som Maimonides slutligen finner en fristad. Där sitter han alltså nu, år 1172, en exilburen man trots sina knappt fyrtio år fyllda. Men också en uppburen man, en man vida aktad för sin stora visdom, den säregna visdom som på ett kanske alldeles speciellt sätt tillkommer exilburna människor.
Det är i egenskap av denne aktade lärde som Maimonides år 1172 mottar ett brev. Brevets avsändare är Jakob al Fayyumi, en judisk man bosatt i Jemen. Även i detta lilla rike har visionen om det rena landet sina tillskyndare. En shiitisk dynasti har nyligen gripit makten och ställt landets judiska befolkning inför alternativet att konvertera eller att stötas ut ur landet. För enhetens skull. För renhetens skull.
En tid av vedermödor och förföljelser vidtar. Och det är mitt i denna tid han dyker upp, Messias, den väntade, med det lockande budskapet om en annan tid, en mycket större tid som tillåter oss att bryta oss ut ur historien så som vi faktiskt känner den. Och han har framgång, Messiaspretendenten från Jemen. Budskapet om världens ände är ju tillika budskapet om lidandets ände. Och vad kunde vara en dyrare önskan? Han ingjuter sålunda tro och hopp i Jemens sargade judiska kommunitet, denne karismatiske förkunnare av den stora tiden, den messianska tiden.
Men där finns en baksida. Ty hans mission skapar en turbulens bland de jemenitiska judarna som väcker förtrytelse hos de shiitiska makthavarna och föranleder dem att dra åt tumskruvarna ytterligare. Repressalierna tilltar. Men i takt med att repressalierna tilltar växer sig också hoppet starkare. I takt med att förföljelserna intensifieras hänrycks också allt fler av tron på den messianska förlossningens nära förestående inbrott. Och denna hänryckta tro ger ytterligare incitament åt förföljarna. En infernalisk dialektik är satt i spel.
Åter till brevet. Kanske har Jakob al Fayyumi genomskådat denna infernaliska dialektik då han författar sitt brev till den lärde mannen i Egypten. Han vänder sig nämligen till Maimonides i avsikt att få klarhet i huruvida den förlossningsförkunnande mannen som sade sig vara Messias verkligen var Messias. Och han får svar, mycket snart.
I sin ”Epistel till Jemen”, författad på arabiska, de jemenitiska judarnas modersmål, tar Maimonides Jakobs undran på största allvar. Likt så många av Medelhavsvärldens judar vid den här tiden hyste även Maimonides en tro på att de messianska tiderna inte var alltför avlägsna. De vedermödor som drabbade det judiska folket i såväl den kristna som den muslimska världen hade levandegjort den av fäderna nedärvda idén att Messias ankomst ska föregås av födsloverkar.
Men just här får vi inte låta oss förledas, skriver Maimonides. Själva Messiasgestalten liksom inbrottet av de messianska tiderna får aldrig förknippas med våld och turbulens. Messias är vishetens och rättfärdighetens mästare och de messianska tiderna syftar på en tid inom ramen för denna historia, den enda vi känner, då freden och rättvisan ska breda ut sig. En tid, med profeten Jeremias ord, då Guds lag ska vara inskriven i var människas hjärta (Jer. 31:33).
Maimonides dom faller därför hårt mot den jemenitiske Messiaspretendenten. Det rör sig, svarar han Jakob, med all sannolikhet om en man som förlorat förståndet. Och den judiska historien har sett alltför många hänförda män vars messianska drömmar tagit ändelser med förskräckelse.
För att undvika att denne falske Messias åsamkar sina judiska medsyskon vidare umbäranden ger Maimonides därför frankt rådet att man spärrar in mannen. Men detta är inte hans sista ord. Han uppmanar också jemeniterna att bevara hoppet, att vänta och bida den tid då den verklige Messias ska framträda. En Messias som känns igen på det att han inte lämnar död och förödelse i sina fotspår. En Messias som stavas i det anspråksfulla ordet Rättvisa.
Som framgår av såväl episteln som de få andra texter där Maimonides behandlar det messianska, hade han lite till övers för det apokalyptiska ruset. Den messianska tiden har intet att skaffa med historiens slut, med det plötsliga inbrottet av en annan, främmande eon.
Det är den mindre, mätbara tidens Messias som framträder i hans tänkande. En Messias av mer jordnära snitt. ”Messias kommer att dö och hans son ta vid efter honom, därefter hans sonson”, konstaterar Maimonides lakoniskt och antyder därmed den odramatiska karaktären hos det messianska skeendet. ”Vi åstundar Messias dagar inte därför att de ska bringa oss förmåner och rikedomar, … [utan] för att det i dessa dagar ska ske en ansamling av de rättfärdiga och instiftas ett styre genomsyrat av godhet och visdom”.
I dessa rader ryms insikten att den messianska tidens förverkligande ankommer på människan själv, en insikt som senare levt vidare i såväl kabbalistiska som chassidiska föreställningar om människan som Guds medåterlösare av skapelsen. Messias ständigt uppskjutna ankomst blir här till ett positivt predikament som tvingar människan att leva i vakan, att i varje ögonblick förbereda förlossningen genom att tålmodigt sörja för rättvisans instiftande.
Inte desto mindre har de fortsatt att dyka upp i tid och otid det stora Avbrottets förkunnare. I judisk tappning, i kristen tappning, i sekulär tappning. Hänryckta män med stora visioner, förkunnandes det svåremotståndliga erbjudandet om jättesprånget. Språnget som tillåter oss att spräcka historiens glas och kasta oss ut i den större tiden. Den förryckta tiden. Den galna tiden. Tiden som tillåter oss att förneka vår ändlighet och glömma att vi tillhör den lilla tiden. Den utmätta tiden. Den som kan mätas med timglas.
* * *
Paul Celan, De rumänska dikterna, i tolkning av Inger Johansson, Stockholm: Modernista, 2004.
Katarina Frostenson, Rena land: Dikter. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1980.
Benjamin Gross, Messianisme et histoire juive, Paris: Berg International Éditeurs, 1994.
Moïse Maïmonide, Épîtres, Paris: Gallimard, 1983.
Joel L. Kraemer, Maimonides: The Life and World of One of Civilization’s Greatest Minds, New York and London: Doubleday, 2008.
Maimonides, ”Mishnè Torà – Shofetim: Melakhin u-milchamoth” [kap. 11-12], i Subaltern, nr 1 (2009), s. 45-49.