Den gåtfulla stenen
Rökstenen i nytt ljus

På Dixikon handlar det Mest om utländsk kultur & litteratur, om främmande språk och främmande länder. Men också gamla former av svenskan kan vara nog så främmande, som Rökstenens aftuamuþstãntarunaʀþaʀ · nuarinfaþifaþiʀaftfaikiãnsunu. Tommy Andersson skriver här uppskattande om Bo Ralphs monumentala nytolkning av stenens ristning i Fadern, sonen och världsalltet

 

Inskriptionen på Sveriges kanske mest kända runsten, Rökstenen i Östergötland, har genom åren väckt många forskares intresse. Inte bara lingvister har känt sig manade att tolka den. Men aldrig förr har den fått en så monumental och filologiskt välunderbyggd behandling som i Bo Ralphs Fadern, sonen och världsalltet. En nytolkning av runinskriften på Rökstenen. Den finns nu att läsa i två bastanta volymer om totalt tusen sidor i skriftserien Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning.

På senare tid har ett nytt intresse för Rökstenen lett till tolkningsförslag som på olika sätt avviker från äldre läsningar. Exempel på detta är Per Holmbergs Svaren på Rökstenens gåtor: En socialsemiotisk analys av meningsskapande och rumslighet om inskriften som språkhandling och Henrik Williams tidsenliga tolkning Rökstenen och världens undergång om stenen som ett uttryck för vikingatida klimatoro. Deras teser är i sig intressanta, men ingen har presenterat en tillnärmelsevis så omfattande nytolkning av texten som Bo Ralph.

Klicka på omslaget för att komma till Göteborgs Universitetsbibliotek och där  kostnadsfritt ladda ned del 1

Rökinskriftens budskap har länge diskuterats, men utan att man kunnat nå något riktigt tillfredsställande resultat. Innebörden har ofta beskrivits som dunkel och rapsodisk, då riktiga sammanhang bara framträtt i enskilda delar, inte som en helhet. Den norske filologen Sophus Bugge gjorde i slutet av 1800-talet viktiga genombrott, som dock kom att styra senare tolkningar i en riktning som knäsatte tvivelaktiga läsningar.

I slutet av 1950-talet försökte Elias Wessén med ett förslag till nytolkning blåsa liv i diskussionen. Varianter av hans förslag trycktes i populära handböcker och förslaget kom därför att uppfattas som ganska slutgiltigt, med en slocknande debatt som följd. Med tiden spreds tanken att det språkvetenskapliga tolkningsarbetet nått vägs ände. Forskningsintresset försköts mot tolkningar med rent litterära eller icke-språkliga, historiska perspektiv. Många intressanta vinklingar framhölls, men

”…[o]m andra specialister” [som inte kan läsa originalet] ”åstadkommer aldrig så skarpsinniga analyser från sina utgångspunkter men grundar dem på en undermålig språklig tolkning, kan inte resultatet ha mer värde än vad förutsättningarna medger…”

skriver Ralph. Varpå han, med utgångspunkt i modern språkhistorisk forskning, undanröjer ”en hel del gammal tyngande ballast”. Genom en omtolkning av trettiotalet ställen i Rökinskriften visar han eftertryckligt att det är grundlig språklig analys som är nyckeln till förståelsen. Därmed får också Rökstenens centrala problem en närmast fullständig lösning och en koherent tolkning som står på egna ben. Med andra ord en vetenskaplig bragd.

Det huvudsakliga problemet med äldre tolkningar av Rökstenen är att segmenteringen inte genomförts med tillräcklig öppenhet för tänkbara läsningar. (På stenen saknas ju mellanrum mellan orden.) Inskriftens inledningssekvens (i translittererad form), som lyder aftuamuþstãntarunaʀþaʀ · nuarinfaþifaþiʀaftfaikiãnsunu kan inte uttydas utan förkunskaper.

Därför krävs en översättning från detta ”främmande språk”, som exempelvis Riksantikvarieämbetets tolkning till modern svenska:

”Till minne av Vämod står dessa runor. Men Varin skrev dem, fadern, till minne av den döde sonen.”

Det rör sig alltså om ett minnesmärke. Men också detta korta utsnitt är omstritt. Bara ordet faikiãn (fæigian, som troligen är felöversatt till ”döde” här) skulle kunna bli föremål för en egen avhandling.

Klicka på omslaget för att från Göteborgs Universitetsbibliotek ladda ned del 2

Svårigheterna är alltså betydande, inte minst då de snäva äldre tolkningarna konvergerat till en närmast orubblig standardsyn på texten. Enligt den har Varin velat locka fram minnet av ett antal hjältedåd omtalade i myter och sagor som hans samtid ska ha känt till, men som gått förlorade för oss.

Det är också inom detta synsätt man velat läsa in den gotiske härskaren Theoderik den store (d. 526) och hans reidgoter – som på sin tid regerade Italien från Ravenna – i inristningen och med honom som utgångspunkt också tidfästa den. Ralph visar dock att denna läsning bygger på att man systematiskt bortsett från självklara betydelser av enskilda ord och hårt pressat grammatiska strukturer för att passa in dem i ett förutfattat mönster.

Ett exempel på detta är verbformen sakum (sagum), som uppträder på flera ställen i texten. Enligt standardsynen är det en form av verbet ”säga”. Varin skulle med den tolkningen alltså framsäga någon form av minne, eventuellt riktat till de unga. Men detta är grammatiskt omöjligt eftersom formen är väl belagd i betydelsen ”vi ser”. Som i en vision ser alltså Varin fenomen på himlavalvet, men han talar inte.

Och den beramade Theoderik finns inte ens i texten. Formen þiaurikʀ kan redan av fonetiska skäl omöjligen bli Theoderik. Inte heller finns det i texten några goter. De enda människorna på Rökstenen är Varin och Vämod. Ralph visar övertygande att den naturliga tolkningen av det återkommande morfemet kut i olika former inte är ”got” utan ”häst”, och att hraiþkutum (”reidgoter” enligt den gamla skolan) bör ses som en kenning enligt mönstret med hästen som bild för ett fartyg på havets vågor.

Detta är ett av analysens nyckelelement. Rökinskriften består nämligen inte alls av några hjältemyter. I stället innehåller den gåtor formulerade av Varin i ett försök att placera in sonen Vämods öde i en kosmisk ordning. En ordning som råkat i olag då Vämod inte fallit i strid, utan ljutit en meningslös, förtida död.

Men det är inte fråga om några kunskapsgåtor med givna svar, utan om ”genuina” gåtor som läsaren får lösa en i taget, i takt med avkodandet. De handlar om solen som vandrar över himlavalvet, dör och återuppstår, men utan att omnämnas som solen. Textens kungar och bröder ska ses som väderstrecken och som vindarna som styrde en sjöfarares liv. Och så fortsätter det.

Rökstenen. Bilden är från Wikipedia commons, som citerar de tidigare, felaktiga  uppfattningarna att ”Inskriften innehåller flera anspelningar på nu försvunna berättelser. De två vågräta raderna utgör början av en vers om Teoderik den store.”

För den tidens människor måste en värld i kosmisk balans ha varit helt avgörande. Varins ärende med sitt monument är att återställa den rubbade jämvikten. Därför måste de destruktiva makterna mötas och besvärjas med motkrafter, som finns ackumulerade i runmästaren Varins samlade kunskaper.

Synen på texten som kosmologisk gåtsamling underbyggs av Ralphs språkliga analys. För att stärka resonemanget görs också kopplingar till forskningsfältet ”comparative poetry”, som är en sorts nutida fortsättning på den traditionella indoeuropeiska filologin. Metoden används för kartläggning av mönster i äldre diktning som kan antas vara ett gemensamt arv, ofta religiöst färgat.

Därmed får vi viktiga utblickar både bakåt i tiden och utåt i världen. De vidgar den traditionella synen på Rökstenen att den skulle ha varit ett närmast isolerat fenomen. I det spåret har det ofta talats om stenens ålderdomliga språk, ett påstående som enligt Ralph inte har något fog för sig. I själva verket ligger språket närmare medeltidssvenskan än urnordiskan, även om det till exempel förekommer verbformer med trycksvaga slutvokaler.

Men det kan bero på inskriftens ämne. Eftersom det ligger inom den religiösa sfären, är en högre stilnivå helt naturlig. Tidigare har man försökt datera stenen utifrån Theoderiks dödsår och ett visst antal generationer som utifrån detta år skulle kunna räknas på stenen. Det är dock inte möjligt när Theoderik är ute ur leken, men det är fortfarande en god gissning att inskriften ristades i slutet av 800-talet.

Det är svårt att i grunden kritisera ett så omsorgsfullt arbete som Fadern, sonen och världsalltet. En invändning mot helheten skulle i så fall vara att den, sitt omfång till trots, är för kort. De många intressanta sidospår som antyds får helt enkelt bli föremål för andra avhandlingar. Kanske kan rentav följande citat sporra någon historiker att skriva den svenska språkhistoriska forskningens historia:

”Över huvud taget erbjuder hela Rökstensutforskningen en rikedom av exempel på vetenskapsteoretiska och vetenskapssociologiska gåtor, som på sätt och vis är lika spännande som de på Rökstenen uttryckta gåtorna.”

För att kunna ta till sig avhandlingen i dess helhet krävs språkvetenskapliga förkunskaper, men ett intresse för äldre svenska, historia och religiösa förställningar i äldre samhällen räcker ändå långt. Därför rekommenderas alla språk- och historieintresserade att läsa åtminstone de delar som inte är alltför tekniska.

Bo Ralph är inte bara en lysande språkhistoriker, utan också en framstående folkbildare som kan förklara sina rön på ett i alla avseenden tillgängligt sätt. Inte minst därför förtjänar hans avhandling en betydligt större uppmärksamhet än den hittills fått.

 

  • Klicka här för att läsa om Patrice Lajoye och hans komparativa mytologiforskning för att nå kunskap om de hittills närmast okända slaverna som invaderade halva Europa under 400-talet
  • Klicka här för att läsa om Lajoye som i ett annat arbete frågar sig om det finns det eurasiatiska urmyter, ungefär på samma sätt som det finns ett indoeuropeiskt urspråk?
Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).