Den dubbla staden
China Miéville – The city & the city

Av HÅKAN LINDGREN

Boken handlar om två städer, det framgår redan av titeln: The city & the city. Städerna heter Besźel och Ul Qoma. Det som gör China Miévilles roman till den mest tankeväckande berättelse jag läst på länge är att de båda städerna ligger på samma plats. Invånarna i den ena staden är förbjudna att tala med invånarna i den andra. De får inte ens låtsas att de ser dem på gatan. För att släcka ut den andra staden ur medvetandet har de utvecklat ett avancerat system av icke-seende, av mentala blockeringar, en hel terminologi. Städerna har var sitt språk, var sin valuta, men gemensamt gatunät. Bor du på en blandad gata i Ul Qoma får du inte se de hus som ligger i Besźel. Kör du bil måste du väja för den trafik och de fotgängare som befinner sig i den andra staden, men det får inte synas att du tar någon notis om dem; ska du göra det övertygande finns det naturligtvis bara ett sätt och det är att verkligen inte se dem, inte tänka på dem. Folkmassan på trottoaren har lärt sig passera genom en folkmassa i den andra staden som om den inte fanns där, nästan helt friktionsfritt.

Invånarna i Besźel och Ul Qoma betraktar inte varandra som fiender, men med en hel del misstro och fördomar. De skiljer sig tillräckligt mycket vad gäller traditioner, klädsel och gester – dessa minimala skillnader i kroppsspråk som människor är så bra på att uppfatta – att icke-seendet alltid vet vilka synintryck det ska blockera. I centrum ligger Copula Hall, en stor byggnad som fungerar som gränsövergång. Har du ett ärende i den andra staden köar du med ditt pass i handen, släpps ut på samma gata som nu har ett annat namn. Möter du en bekant får ni inte se varandra, ni är ju inte längre i samma stad. Skulle ni ändå göra det är det ett brott som kallas ”breach”.  Sådana överträdelser bestraffas snabbt och hårt av en makt som kallas Breach och som står över båda städernas polis och domstolar. Överträdelserna uppfattas som ett sår i stadens väv – ett av de verb som Miéville använder i en scen där Breach griper in är ”cauterize”. (En medicinsk term: för att stoppa blodflödet i en skadad kroppsdel tillfogar man en avsiktlig brännskada.) Företrädare för Breach uppträder med en lågmäld, absolut auktoritet som inte tolererar några undantag. Så här kan det låta: ”You know what I represent. Mr Geary breached.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Och därmed är det tämligen kört för Mr Geary. Den som har gjort sig skyldig till en tillräckligt allvarlig ”breaching” försvinner omedelbart, utan någon som helst dramatik. Man kan inte – eller får inte – se Breach ordentligt. I den scen där en företrädare för Breach uttalar den ovanstående repliken är han obehagligt halvsedd, som om han ständigt befann sig bakom ögats blinda fläck. Var gränsen för Breachs makt går – om den alls har några mänskliga gränser – förblir länge oklart i boken. Fråga inte varför invånarna i Besźel och Ul Qoma har ordnat sitt liv på det här sättet. Det har alltid varit så.

Miéville sätter fingret på något mycket mänskligt: vi är suveränt skickliga på att anpassa oss efter våra egna tabun. Måste hälften av landets vuxna invånare göra sig osynliga när de lämnar hemmet? Inga problem, sådant fixar homo sapiens. Alla små vardagliga komplikationer som det för med sig hittar vi en lösning på, eller uthärdar, och den frustration som allt detta uthärdande och alla dessa omständliga lösningar genererar matas tillbaka in i systemet och gör det paradoxalt nog starkare, inte bräckligare. Den vardagliga irritationen är en känslomässig investering – och snart har alla investerat så mycket frustrerade känslor i systemet att det fortsätter generation efter generation av egen kraft.

I det förra stycket syftade jag på afghanska kvinnor klädda i burqa, men den första stad som The city & the city fick mig att associera till var naturligtvis Stockholm. Förortsmänniskor och innerstadsmänniskor undviker varandra när de möts. De mentala kartorna i deras huvuden beskriver två ganska olika städer. En mild form av det disciplinerade seende som Miéville beskriver behärskar vi redan.

För att berätta om de två städerna använder sig Miéville av en kriminalhistoria. En ung kvinna hittas mördad. Bokens huvudperson, Tyador Borlú, kommissarie i Besźel, får i uppdrag att utreda hennes fall. Spåren leder snart över till den andra staden, och Borlú blir tvungen att samarbeta med en kollega från Ul Qoma. De speciella svårigheterna med att bedriva en polisutredning i den delade staden hanteras elegant. Vittnen skulle givetvis minnas en ”utländsk” skåpbil med besöksvisum i framrutan; tar den misstänkte mördaren däremot bort visumet är han genast tillbaka i sin egen stad, bilen förvandlas till en förbjuden skåpbil som alla har lärt sig ”unsee”. Vid ett tillfälle jagar Borlú en prickskytt som befinner sig på samma gata, men i den andra staden. Han vet att skytten är där, men han får inte se honom.

The city & the city kom 2009. Jag tror att en del av de läsare som skulle uppskatta den har missat den eftersom den är en typ av bok för vilken litteraturkritiken har utvecklat ett rätt väl fungerande icke-seende. Miévilles böcker sorteras som fantasy, science fiction och skräck, men det finns inget övernaturligt i The city & the city. Boken utspelar sig i nutid, Besźel och Ul Qoma ligger på Balkan, det vill säga mitt i Europa (hans inspirationskällor har bland annat varit Kafka och Bruno Schulz). Vissa av Miévilles skildringar av polisarbete skulle nog få Leif G. W. Persson att sucka, men det som verkligen övertygar är miljön: den väl fungerande sjaskigheten i det system som råder i den dubbla staden.

Läser du boken kommer den sannolikt att sätta spår i din blick, ett spår som finns kvar långt efter att du lagt den ifrån dig och låter ögonen snudda vid trängseln i din egen stad.

________________

– Se författaren tala om boken här:

 
 

Kommentera: