Med jämna mellanrum blir frågan om de demokratiska styrelseformerna och deras legitimitet föremål för debatt, och för tillfället tycks vi befinna oss i en period av särskilt intensiv diskussion. Ett par svenska exempel från senare tid är Axess nr 9 2013 (Tema: Den förlorade medborgarkänslan) och Lars O Ericssons understreckare i SvD den 10 januari i år om hur ekonomins kris också är demokratins.
Att frågan åter blivit aktuell, beror säkert på att vi är mitt uppe i ett valår och på den ekonomiska kris som lett till en känsla av demokratisk utmattning. Mer övergripande beror det möjligen också på globaliseringen, som tycks tvinga oss att välja antingen expertvälde under professionella politiker eller ökad direktdemokrati, bl.a. genom de sociala medier som just den globaliserade världen erbjuder.
Men dessa alternativ är inte de enda tänkbara. Historikern David Van Reybrouck – internationellt känd för sin bok Kongo: en historia – gav i höstas demokratidebatten i Belgien och Nederländerna nytt bränsle med den långa essän Tegen verkiezingen (ungefär Mot allmänna val). Däri slår han ett kontroversiellt, men väl underbyggt, slag för införandet av lottning till politiska uppdrag som ett sätt att vitalisera demokratin och öka medborgarnas faktiska deltagande i samhällets beslutsprocesser.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Boken har ömsom välkomnats, ömsom viftats bort som populistiskt prat, vilket dock är en orättvis beskrivning av en seriös plädering för ett alternativ till det demokratiska utmattningssyndromet, som författaren kallar problemet. Boken är naturligtvis ett debattinlägg och blottar sig som sådant för kritik, men ingen kan bortse ifrån att det rör sig om ett engagerat försök till lösning på ett allvarligt dilemma.
Bokens titel är medvetet provokativ och bör inte uppfattas ordagrant, men författaren vill framhålla att vårt nuvarande system med återkommande allmänna val skapar en rytm som leder till extrem fixering vid valkampanjer, vilka följs av långa perioder med ringa medborgerligt inflytande över beslutsprocessen.
I stället sköts ruljangsen av partiapparaterna inom ramen för en mediedramaturgi som många gånger skapar fler frågetecken än den rätar ut och på sikt hotar att trötta ut medborgarna. Reaktionerna märks på många sätt, från ökad politisk rörlighet bland väljarna till framväxten av missnöjespartier. Detta får de etablerade partierna att agera taktiskt för att locka till sig de ”otrogna” väljarna, vilket i sin tur undergräver möjligheten till långsiktigt hållbara kompromisser.
Van Reybrouck utgår visserligen från sina erfarenheter i Belgien, vars komplicerade federala struktur kan leda till låsningar av det slag som uppstod efter det senaste valet, då landet stod utan regering i långt över ett år, men han går mer övergripande till väga än så. Boken som är indelad i de fyra kapitlen Symptom, Diagnos, Patogenes och Botemedel analyserar den representativa demokratin som patient. Efter en beskrivning av symptomen ställs diagnosen: våra samhällen är blinda för att de vilar på ”valfundamentalism”, alltså en övertygelse om att demokratisk representation endast kan åstadkommas genom politiska val, gärna inom ramen för fullt utvecklade partisystem.
Med historikerns öga för såväl gångna tiders tänkande som dagsläget beskriver Van Reybrouck de patogena krafterna bakom dagens situation och argumenterar med bl.a. Aristoteles, Montesquieu och Burke för lottning som ett ofta mer demokratiskt sätt att utse representanter till beslutsfattande organ. Hur detta skulle kunna fungera i vår tid, beskrivs mot bakgrund av den amerikanske statsvetaren Terrill Bouricius teorier och erfarenheterna av exempelvis de moderna författningskongresserna på Island och Irland.
Enligt Van Reybrouck visar bl.a. dessa erfarenheter att man kan skapa ett birepresentativt system, där organ med inlottade ledamöter fungerar som en parallell struktur till de nuvarande beslutsformerna. Han tänker sig en senat – alternativt ett eller flera organ med ansvar för vissa aktuella frågor – bestående av medborgare som får möjligheten att fria från partipiskor, men med stöd av sakkunniga, reflektera över och fatta beslut i viktiga samhällsfrågor, utan hänsyn till nästa val. Med andra ord maximal tankefrihet för de inblandade! Tack vare det begränsade antalet mandatperioder per person skulle omsättningen av ledamöter också bli stor, vilket i sammanhanget dock skulle vara något positivt eftersom fler människor då dras in i diskussionen och får personlig erfarenhet av beslutsfattandet och dess många svårigheter.
Van Reybrouck hävdar att det på sikt är nödvändigt att ersätta vårt nuvarande system med enbart lottning och visar med stor entusiasm hur det skulle kunna gå till. Men där börjar också frågorna hopa sig. Det är visserligen mycket inspirerande läsning, men är det alltid negativt att en partiideologi finns med i beslutsfattandet och finns det verkligen en patentlösning på demokratins problem, som ju inte bara är formella? Det är väl tveksamt, men som komplement är ett ökat inslag av lottning i det politiska livet väl värt att pröva.
– Se ett samtal från 2012 om projektet G1000 här:
– En intervju med Van Reybrouck: