Den politiska hösten i Finland har dominerats av den s.k. valfinansieringshärvan. Det har visat sig att politiker från de flesta partier, men främst av allt statsminister Vanhanen och hans parti Centern, har mottagit olagligt valstöd från olika instanser: konkurshotade företag, stiftelser, statsägda bolag, sjukhusdistrikt. Sedan anklagades Vanhanen för att ha mottagit en brädhög som han aldrig hade betalat för, anklagelsen kunde inte bevisas, och efter det var alla de tidigare anklagelserna som bortblåsta.
När det var som hetast sade Vanhanen att han kände sig orättvist behandlad: han hade bara följt landets sed. Däremot blev massmedierna som hade avslöjat olagligheterna utsatta för politikernas och många andras raseri: det var de som hade brutit mot rådande bruk.
När det hela hade blåst över deklarerade Vanhanen att han hade kommit stärkt ur krisen. Det värsta är att han kanske delvis hade rätt.
I Hufvudstadsbladet 4.10.09 fanns det några intervjuer med s.k. män och kvinnor på gatan. Det var ett svar som var särskilt intressant. Hannu Ryhänen sade:
”[Vanhanen] har undvikit att svara på frågorna och gett oklara förklaringar. I stället borde han ha sagt rakt ut att de här sakerna inte berör allmänheten. Man kan inte säga att jag skulle ha mist förtroendet för Vanhanen, jag har aldrig litat på honom.”
Uttalandet kan te sig förbluffande och motsägelsefullt. I en demokrati är politikerna ansvariga inför sina uppdragsgivare, väljarna, tycker vi. Allmänheten har rätt att kräva fullständig genomskinlighet. Hur kan man anse att en politikers laglydighet inte angår väljarna? Så är det kanske i Ryssland eller Italien, men inte i en fungerande nordisk demokrati.
Men det är en alltför ytlig reaktion. Genomskinlighetsmodellen är bara ett sätt att betrakta det politiska systemet. Säkert har den en viss tillämpning i lugna förhållanden, men det är en förenkling. Det finns också andra modeller:
Den paternalistiska modellen: ”vad myndigheterna gör angår inte oss. Ibland är de tvungna att bryta mot lagen eller göra det onda för att nå sina syften, men detta gör de med allmänhetens bästa för ögonen. Den enskilda medborgaren har inga möjligheter att ta ställning till politikens krav.
Makthavarna är skyldiga att dölja vad som verkligen försiggår bakom genomskinlighetens dimridå för att bevara medborgarnas sinnesfrid. Den offentliga debatten är ett sätt att invagga allmänheten i ro.” (Det här är särskilt träffande som en beskrivning av stormaktspolitik, men det gäller säkert i en viss utsträckning i alla politiska system. Paternalismens filosof var Thomas Hobbes – han är, misstänker jag, en av Vanhanens husgudar.)
(Denna politiksyn kommer, vad jag har förstått, till uttryck i Wallace Shawns pjäs Aunt Dan and Lemon.)
Vargflocksmodellen: ”politiken är en kamp om makten mellan individer. Partiprogram, ideologier, valtal, det är allt en kuliss, bakom den pågår det en strid på liv och död med hemliga allianser, dolkstötar i ryggen – ofta blodigast inom partierna. Att tro annat är blåögt.” (Tv-pjäsen om Anneli Jäätteenmäki gav en antydan om det här.)
Det finns drag av allt detta i varje politiskt system. Det var det här, tror jag, som kom till uttryck i Hannu Ryhänens svar.
Se en trailer från uppsättningen av Aunt Dan and Lemon på Royal Court Theatre, London