Med två veckor kvar till det amerikanska presidentvalet läser Salomon Schulman en nypublicerad biografi om Joe McCarthy och reflekterar kring hur två olika epokers demagoger knyts ihop.
Lille Joe kom från enkla förhållanden i den amerikanska mellanvästern, närmare bestämt från Grand Chute, en bortglömd håla i Wisconsin. Uppvuxen i en fattig farmarfamilj, de var sju barn, fick han slå sig fram tidigt. Istället för blöjor fick han dra på overallen direkt.
Redan som femtonåring förverkligade denne entreprenör sina högtflygande planer. För de blygsamma förtjänsterna från jobb hos en onkel hyrde han ett litet stycke land av sin hunsande far. Där smällde han upp en hönsfarm samtidigt som han skippade skolan. Efter några år var han en besutten man. Med sina tvåtusen höns och tiotusen broilers visste han att göra affärer, ända bort till Chicago. Vid fyllda tjugo inträffade hans livs första katastrof – en smittosam parasit tog död på alla hans flygfän.
Grabben hade redan visat sina muskler och förstått att man måste kämpa för att komma någonstans här i livet. Ännu kunde man inte se att denne yngling snart skulle bli USA:s mest fruktade man – enbart hans namn skulle komma att framkalla stora skälvan.
Joe McCarthy!
En närgången studie av senatorn har nyligen sett dagens ljus. Författaren är New York Times-journalisten Larry Tye. Boktiteln – Demagogue: The life and long shadow of senator Joe McCarthy röjer hans sanna natur. Trots att denna epok av misstänksamhet belysts av över hundratalet böcker finns mer att hämta av ännu icke genomgånget material. Författaren har berikat förståelsen av fenomenet McCarthy genom att han fått tillgång till fler förhör, familjens dolda dossier och insyn i senatorns sjukhusjournaler. Därmed har detta för USA fortfarande aktuella tema givits nya, spännande vinklingar.
I dessa tider med Donald Trump som tuppen i den politiska hönsgården hade man gärna velat se utgången av en fiktiv tuppfäktning mellan de två demagogerna. Även om presidenten på många sätt är mer streetsmart har han nog inte förmått åstadkomma lika mycken skada som senatorn, trots de bägges oförsonliga kämpatag mot vänsterspöken. Joe McCarthy har lämnat efter sig en outplånlig och ännu oöverträffad -ism i den amerikanska politiken – McCarthyismen.
Åren kring 1950 kunde te sig dramatiska. 1949 hade Sovjetunionen sprängt sin första atombomb tack vare kommunistiska spioners röjande av militära hemligheter till Stalin. Samma år hade Folkrepubliken Kina utropats och 1950 var också året för Koreakrigets utbrott. Det året avslöjades också paret Rosenberg, två kommunister och spioner, som i flera år överlämnat atombombshemligheter till Sovjetunionen. Det frestande politiska smörgåsbordet låg därmed framdukat för en manipulativ pokerspelare och gambler som McCarthy.
Efter att under några år fört en tämligen undanskymd tillvaro i senaten tillkännagav Joseph McCarthy den 9 februari 1950 i Wheeling, under republikanernas högtidsdag – Abraham Lincolns födelsedag – att sammanlagt 205 spioner och medlemmar i kommunistpartiet härjade i Utrikesdepartementet. Han viftade retoriskt med en pappersbunt inför den församlade kvinnoklubben och förklarade att däri fanns alla lömska namn listade.
Detta blev den dramatiska upptakten till McCarthys korståg mot kommunismen och hans roll som dess obestridlige härförare. Talet gav totalt genomslag: senatorn blev rubrikernas namn bland de stora drakarna. Under dryga fyra år skulle denna paranoia, skräcken för den röda faran, hålla USA i ett skälvande järngrepp, medan media uppmärksammade varje senatorns mått och steg. Hans offer var höga militärer, diplomater och professorer. Många förlorade sina jobb, en del hamnade i fängelse, några begick till och med självmord.
Vad Joe McCarthy lyckades med, vida bättre än andra politiker dittills, var att bedra media med det uppflammande kalla krigets hetaste myter och få flera stora drakar på sin sida. Stenrika oljemagnater och andra kapitalister bidrog med stinna penningflöden. Inte minst Kennedyfamiljens nestor, Joe Kennedy, gav sitt pekuniära och politiska stöd. Kanske för att sonen, den sedermera demokratiske presidentkandidaten Robert Kennedy, tilldelades en viktig roll i det underutskott av senaten från vilket McCarthy ledde sin häxjakt. En annan kändis i den antikommunistiska jaktklubben var Richard Nixon.
Kommunistjägarens popularitet var också grundmurad i den amerikanska befolkningen. Hälften trodde fullt och fast på honom så sent som 1954. Katoliker mer än andra, han var själv katolik, medan judarna avskydde honom, mest av alla. De sistnämnda hade all anledning att vara rädda, eftersom de var den dominerande gruppen av kommunistpartiets 82618 medlemmar (1947).
De judefientliga strömningarna hade länge varit starka i USA. 1938 fann man vid en undersökning att 60 procent av befolkningen ansåg judar vara snåla och oärliga och så sent som 1945 var ungefär lika många förvissade om att judar hade för mycket makt i USA.
Det fanns också tendenser till antisemitism i underutskottets arbete men senatorn, med sin stora stab av 50 medarbetare, hade klipskt nog satt in alibijudarna juristen Roy Cohn och David Shine (den senare gift med Miss Universum, svenskan Hillevi Rombin) för att kunna avfärda påhopp om antisemitism.
Man lät McCarthy hålla på, han var ju en amerikansk patriot och det kalla kriget förvärrades under femtiotalet. Sovjetunionen hade befäst sin ställning i Östeuropa och skuggpresidenten från Wisconsin såg inte ut att kunna hejdas. Det enda som kunde stoppa honom var hans dåliga hälsa. De återkommande bihåleinflammationerna, ryggontet och gallbesvären. Kanske hade de många förhörssittningarna förvärrat hans hemorrojder som tidvis var mycket smärtsamma. Dock: han var begiven på alkohol, så till den milda grad, att han fick läggas in för avgiftning. Ofta kom han till utskottsförhören efter att ha stärkt sig. Levern fick sig allt allvarligare törnar. Alkoholismen framkallade sannolikt också hans fartblinda storhetsvansinne. Ike Eisenhower väntade ännu längre än vid dagen D för att ingripa.
Måttet var rågat när McCarthy gick till attack mot arméns främsta företrädare. I december 1954 stoppades senatorn definitivt och kunde fram till sin död, utan besvärlig inblandning, missköta sin alkoholism. Den gamle hönsfarmaren tuppade av vid 48 års ålder. Trots sin förtidiga död hade han hunnit ödelägga mångas liv.
Roy Cohn fortsatte sin karriär som väletablerad Manhattanadvokat, fram till sin död i aids 1986. Dessförinnan hade han hunnit bli Donald Trumps mentor och försvarare. Cohn gjorde sig känd som en juridikens Houdini, han gav sig aldrig och drev sina mål in absurdum för att få rätt.
Med Roy Cohn knyts två epoker ihop i amerikansk demagogisk historia. Därmed sker den politiska själavandringen på en redan upptrampad väg.