Av MERETE MAZZARELLA
Nu måste jag få berätta om i förrgår.
I redan ganska många år har jag varit engagerad i vården och har talat om hälsa, sjukdom, död och sorg. Min utgångspunkt har varit att jag i egenskap av det som åtminstone i min ungdom kallades kulturarbetare – ack, nu har vi väl snart alla blivit kulturpersonligheter utan att för den skull ha blivit desto märkvärdigare som människor – betraktar vård och omsorg som en kulturform och en kulturform som ställer frågan om förhållandet mellan makt och maktlöshet, stark och svag på sin spets.
I våras utvidgades sedan min nisch omärkligt till att också omfatta funktionshinder och jag fick en inbjudan att tala vid en konferens som hette ”Funktionshinder i tiden” och ordnades i svenska Socialstyrelsens regi i den del av Stockholm Conference Center som är det ärevördiga gamla men vackert nyrenoverade skolhuset Norra latin. Jag hade fått mig min rubrik tilldelad och hade knappt tittat på den förrän samma morgon som jag skulle iväg till flyget.
När jag väl tittade gjorde den mig en smula betänksam för den lydde ”Att vara en del av det hela är att vara en hel del.” Hur i all sin dar skulle detta tacklas, undrade jag, Eftersom jag vet mycket lite om funktionshinder beslöt jag mig för att börja i en annan ända, med att tala om något jag talat om några gånger förut och som föreföll relevant för det överordnade temat, nämligen vårt förhållande till svaghet, närmare bestämt vårt förakt för svaghet.
Mitt älsklingsexempel är den presskonferens som president Halonen för några år sedan inkallade där pressekreteraren skulle meddela att presidenten nu använde hörapparat men att det var helt tillfälligt och bara berodde på att hon flugit med en förkylning och att apparaten förövrigt inte påverkade hennes arbete i negativ riktning. Jag minns att jag blev förvånad för vem har väl nånsin hört om att en hörapparat påverkar någon människas arbete i negativ riktning? Avsaknad av hörapparat har väl påverkat mångens arbete i negativ riktning men här var nu budskapet helt klart att en hörapparat är en pinsam sak att bära (I USA, påpekades det ungefär samtidigt, går pinsamhetsgränsen vid glasögon: vi har aldrig sett Bush eller före honom Reagan i glasögon).
Jag hoppades att detta resonemang skulle kunna intressera och att publiken inte genast skulle börja skruva på sig för att jag inte kom in på den rubrik jag fått men i flyget och ännu i flygtaxin från Arlanda in till city satt jag och tvinnade på vad jag skulle kunna säga om ”att vara en del av det hela.”
Problemet löste sig så fort jag kom fram till Norra latin. Klockan hade hunnit bli 12.20, det var lunchpaus, konferensdeltagarna hade satt sig till bords i matsalen. En receptionist dirigerade mig dit och jag stod i dörren en stund med lilla konferensnamnskylten hårt tryckt i handen och försökte få syn på ett bord med en ledig plats. Det var inte lätt, borden verkade fulla och folk satt tätt men till slut lyckades det. Jag ställde mig lite osäkert bakom den tomma stolen och frågade:
”Är det ledigt här?”
Ingen tittade upp.
”Är det ledigt här?” försökte jag igen.
”Jo,” svarade nån utan att titta upp så jag drog ut stolen och satte mig, redan en smula missmodig.
Alla andra hade mat på tallrikarna, sallad och gratinerad potatis, och vatten i glasen. Salladsskålen som stod framför mig var nästan tom men jag tog de sista bladen. Potatisen kunde jag inte nå så jag vände mig till en bordsgranne och frågade hans bortvända rygg: ”Kunde du möjligtvis räcka mig potatisen?” Det gjorde han fortfarande utan att avbryta sitt samtal eller titta upp. Genom att vara lika modig åt andra hållet fick jag också vatten i glaset. Jag åt mina salladsblad och min potatis, jag såg runt bordet, jag hade ett behov av att ändå få möta någons blick, att utväxla något litet leende. Det lyckades inte.
”Att vara en del av det hela,” tänkte jag, ”Att vara en del av det hela – det är just precis vad jag inte är.” Jag kände hur självförtroendet läckte ur mig, jag kände mig som om jag var en femåring som kommit till ett nytt dagis. Så småningom serverades hårdstekt majskyckling som jag inte ville ha. En kvinna en bit ifrån fick en vegetarisk portion och jag övervägde om jag skulle våga mig på att fråga henne hur hon burit sig åt för att få den, men jag kom mig inte för. Jag åt upp fort och steg upp. Det förekom mig att jag måste säga något innan jag gick så jag sa: ”Tack ska ni ha.” Då var det faktiskt en man som förvånat tittade upp och sa: ”För all del.”
När jag kom ut ur matsalen märkte jag att jag tappat min namnskylt som jag under hela måltiden haft i handen. Jag visste att den måtte ha hamnat under bordet och övervägde om jag skulle gå in och leta men kom mig inte för med det heller. Det slog mig att situationen var symbolisk: jag hade blivit avklädd mitt namn, min identitet.
Det var nästan tre timmar kvar tills jag skulle upp i talarstolen så jag gick ut på stan och efter en rejäl promenad runt Adolf Fredrik och nerför Drottninggatan började jag lite smått återfå självkänslan. Jag gick till och med tillbaka in och hörde ett alldeles utomordentligt föredrag av socialekonomen Ingvar Nilsson som i kronor och öre har räknat ut vad samhället skulle kunna spara på att i tid sätta in förebyggande åtgärder för ungdomar som hotas av utanförskap.
Men när det var min egen tur hade jag föredraget klart. Först talade jag om vårt förhållande till svaghet, sen talade jag om min egen pinfärska upplevelse av att inte vara en del av det hela, att vara osynlig, att krympa. Trots att jag inte är funktionshindrad – åtminstone inte värre än att det är finlandssvenska jag talar. Jag vet inte vad publiken tyckte men det var i alla fall mycket tyst medan jag berättade.
Och jag har förstås fortsatt att tänka på episoden. Mina bordsgrannar var alla människor som arbetar inom omsorgen, men var det så att de på ledig tid tyckte att de kunde koppla av från omsorgen riktigt rejält? Eller handlar det – kan jag som pensionärstant tänka – helt enkelt om att helt vanlig artighet håller på att dö ut? Att man inte längre självklart serverar varandra, växlar ord med varandra när man sitter vid samma bord?
Jag tänker på vad finlandssvenska Ulla-Lena Lundberg har skrivit om hur människor i små samhällen ännu för hundra år sen knappast träffade mer än något tusental personer under hela sitt liv och hur alla möten därför var minnesvärda, unika. Idag kan vi med lätthet träffa lika många på en och samma dag och för att orka måste vi se till att det i de flesta fall inte blir några möten i egentlig bemärkelse.