Franska flyktingar juni 1940

Debaclet
Evelyne Sullerot – Nous avions 15 ans en 1940

Information med förklaringar, statistik och analys rörande sammanbrottet i Frankrike sommaren 1940 finns att få på flera håll, även om mycket av det andra världskrigets verklighet här som annorstädes alltjämt är föremål för en svårforcerad tystnadens sammansvärjning. Litterära bearbetningar av sommaren 1940 råder det inte heller någon brist på. Evelyne Sullerots Nous avions quinze ans en 1940 – ”Vi var femton år 1940” – är något annat. Det är språklig råvara. Huvuddelen av trehundrafemtio sidor innehåller tjugufem berättelser av människor som föddes i Frankrike på 1920-talet och som deltog i den stora flykten längs vägarna i maj och juni 1940. Det är om den upplevelsen de talar. ”Vittnesbörd” är kanske en riktigare beteckning än ”berättelse”. Evelyne Sullerots samling av vittnesbörd har tillkommit i insikt om att ögonvittnena – dit hon själv hör – snart är borta. Årsklasserna 1920 – 1930 må genom utvecklingens välsignelser ha blivit raskare och mer långlivade än tidigare generationer, men gamla är de nu likväl, och det gäller att få dem att tala medan autentisk råvara ännu kan levereras. Vittnena kommer till tals i direkt anföring. De tjugufem kapitlen har tillsammantagna stort läsvärde.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

För nutida läsare, till och med i Frankrike, är det kanske inte längre helt självklart vad det var som hände där den soliga och heta sommaren 1940. Det gäller naturligt nog än mer i det fjärran Sverige. Den bibliska termen ”utvandringen”, lånad från Andra Mosebok (l´Exode), och den litterära ”debaclet” (la Débâcle), alluderande på Zolas roman från 1892, är ord som tidigt kom att användas för att beteckna den civila massflykten på de franska vägarna i nederlagets spår under cirka sex veckor i maj och juni det året.

Andra världskriget började som bekant på hösten 1939 och vintern 1940 med en lång så gott som händelselös period längs gränsen mellan Tyskland och Frankrike: la drôle de guerre – ”låtsaskriget”-  brukar det skedet kallas.

Den 10 maj 1940 brakade det löst. Kriget upphörde plötsligt att vara ”på låtsas” och blev högeligen påtagligt. De tyska pansarspetsarna svepte fram genom Nederländerna och Belgien med en hastighet som ingen trott vara möjlig. Offensiven kompletterades med omfattande flyganfall. Den 15 maj kapitulerade den nederländska krigsmakten. I Abbeville vid kanalkusten den 20 maj isolerades de engelska och belgiska trupperna och en fransk armégrupp från den franska huvudarmén. Den 28 maj gav sig den belgiska armén. Den brittiska expeditionskåren och stora franska enheter evakuerades från Dunkerque den 28 maj – 4 juni (Förslag till läsning: Robert Merle, Week-end à Zuydcoote). Fransmännen stod nu ensamma mot tyskarna. Mussolinis Italien förklarade påpassligt krig mot Frankrike och Storbritannien den 10 juni. Det franska motståndet var på några håll effektivt, på några heroiskt, men på de flesta ställen bröts det snabbt. Paris föll den 14 juni, den 17 begärde den franska regeringen, nu under den åldrige marskalk Pétains ledning, vapenstillestånd.

Hans radiotal den dagen hör till de ofta återkommande hörselintrycken i berättelserna från sommaren 1940. Stillestånd  beviljades den 24 i samma månad. Frankrike delades i två zoner: norra delen inklusive Paris och Atlantkusten ockuperades av tyskarna, resten av landet, med kurorten Vichy som regeringssäte, kom att styras av Pétain som statschef och en regering bestående av samarbetsvilliga politiker med fascistiska inslag. Så skulle det förbli under större delen av andra världskriget.

Detta är bakgrunden. Under debaklet lämnade hundratusentals franska familjer sina hem och gav sig ut på vägarna söderut och åt sydväst. Från senare delen av juni började de flesta av dem som hade möjlighet till det att återvända hem. Flyktrörelsen började i nordöstra Frankrike, där vissa områden under första världskriget – mindre än tjugo år avlägset i tiden – periodvis levat under tysk ockupation. Allteftersom de tyska trupperna i snabb takt bröt in i landet flydde allt fler från de trakter som blivit eller riskerade att bli krigszoner. Flyktingströmmarna  på  landsvägarna, som tidigt försvårade de alltjämt kämpande franska arméernas omgruppering, fick en särskilt mäktig påspädning när parisare i stora skaror började ge sig av.

flyende

Frankrike under la Débâcle

Tillsammans ger de tjugufem vittnesbörden i Nous avions quinze ans en 1940 en bild – som är särskilt skakande därför att den inte är komponerad utan spontan  – av ett högt utvecklat samhälles sammanbrott. Av de gamla människor som nu berättar om sina upplevelser återkommer flera till den chockverkan som debaklet fick. De var uppfostrade i tron att Frankrike var oslagbart och att de levde i en hypermodern, teknologiskt och kulturellt ledande civilisation. Plötsligt låg denna civilisation slagen. Den fungerade inte ens i vad de lärt sig uppfatta som elementära hänseenden.

Vad som slår läsaren av dessa sannsagor är bland annat hur primitivt informationsförmedlingen fungerade. År 1940 var det långtifrån alla franska familjer som hade en radiomottagare. Det förekom, särskilt på landet, att dessa dyra apparater stod tysta under en prydnadsduk; de drog för mycket ström, ansågs det. Tidningarna informerade med stor fördröjning. I stor utsträckning förmedlades den information som fanns från mun till mun. Särskilt opålitliga blev uppgifterna naturligt nog när de vandrade längs flyktingkolonnerna på vägarna. Vilda rykten vann tilltro. De statliga och kommunala myndigheternas uppträdande i de områden som berördes av flyktinghoparna bekräftade i stor utsträckning sammanbrottets  fullständighet: ministerierna evakuerades ofta i god ordning, men på andra nivåer tycks man mycket ofta ha förlorat kontrollen.

De flyende nyttjade de transportmedel de hade – fotgängare var vanliga – och de förde med sig vad de förmådde bära, i bil, på cykel, på  hästskjuts eller åsnerygg, i sista hand på  egen rygg. Unga flyende  använde ofta cykel och tillryggalade häpnadsväckande sträckor. Bland vittnesbörden förekommer berättelser om familjekaravaner med ett par bilar och tjänstefolk. Landsvägarna var inte ofarliga. Angrepp av störtbombare och jaktplan förekom ofta, och ljudet av flygmotorer hör hos många till de plågsamma minnena från den stora flykten.

Vart var man på väg? I många fall – det gäller framför allt de bilburna flyende – hade man släktingar i sydväst, nära eller långt borta, och dit sökte man sig, inbjudna eller i förhoppning om att bli väl mottagna. Välsituerade familjer sökte sig mot platser där de hade sommarvillor. I förvånande många fall ville man emellertid bara bort från strider och bombardemang utan att ha en aning om var resan skulle sluta. Det förekom att flyende stannade där de blivit väl mottagna eller bara funnit en plats där de kunde bo.

Tysk soldat i Paris (Bild: Bundesarchiv)

Tysk soldat i Paris (Bild: Bundesarchiv)

De tjugufem vittnesbörden lider av en svaghet, som utgivaren är medveten om och själv framhåller i de kommenterande kapitel som avslutar boken. Den är inte representativ för hela befolkningen år 1940. Madame Sullerot har tydligen med stöd av organisationer och myndigheter försökt att på ålderdomshem och liknande inrättningar samla berättelser från de samhällsgrupper som hon inte har nått, men resultatet har varit klent: några få  arbetarfamiljer förekommer i berättelserna, men inte en enda jordbrukare från det då utpräglat agrara Frankrike. Till de starkaste hörselintrycken bland de flyende nämns det ihållande  råmandet av kor som inte mjölkats på länge, och bondfamiljer fanns med utmed vägarna; det tycks till och med ha förekommit att de drev kreatur med sig. Sannolikt var de få. Bönder lämnar inte gärna sina djur. Lantfolk förekommer däremot i de tjugofem berättelserna som barmhärtiga utdelare av mat och dryck.

En struktur som inte bröt samman var kärnfamiljen. De allra flesta bland de tjugofem berättelserna innehåller trovärdiga vittnesbörd om denna grundcells slitstyrka under extremt krävande förhållanden. Männen var ofta inkallade. Även om det sociala urvalet i samlingen är snett genom över- och medelklassens kraftiga överrepresentation, förefaller den slitstyrkan att gälla oberoende av religion, konfession och levnadsstil i övrigt. Det är kanske inte överraskande, men det förtjänar noteras.

Det är påfallande att skola och skolgång på ett för en svensk nutidsläsare förvånande sätt spelar en nära nog styrande roll i så gott som alla berättelser. Tonåringarnas strävan att kunna delta i terminsprov och att kunna anmäla sig till kurser som gav poäng i det statliga skolsystemet går som en röd tråd genom de flesta. Vägval och val av tillfällig uppehållsort bestämdes inte sällan av svaret på frågan var elever från annan ort kunde examineras och få  de diplom de behövde för att gå vidare. Det förefaller som om den tredje republikens sammanbrott inte innebar att undervisningsväsendet helt sattes ur spel.  Heroiska  skolledare stannade på sin post på farliga platser, andra av samma virke utverkade från närmast högre instans i den  byråkratiskt välordnade skolhierarkin tillstånd att ordna examination på obetydliga orter, dit flyktingar sökte sig. Enstaka exempel på defaitism inom skolväsendet förekommer, men de är  ovanliga. Det sekulariserade samhällets skola förblev på ett märkligt sett helig och oförstörbar. Kanske var just skolan den franska tredje republikens hjärta. Det är i så fall inte något dåligt betyg åt en fallen regim.
____________

  • Se en dokumentär hämtad från Youtube om Mai 40, les 30 jours du désastre.:


  • Klicka här för att läsa Clarissa Blomqvist om Alex Capus Leon und Louise, som delvis utspelar sig under den tyska ockupationen av Paris

  • Klicka här för att läsa Åke Malm om frågan om hur man kan berätta det förflutna apropå en diskussion på en bokmässa i Rom om bl.a. Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

  • Stig Strömholm

    Bild Åbo Akademi ©

    Stig Strömholm

    Professor i civilrätt och f.d. rektor vid Uppsala universitet. Hans litterära och vetenskapliga produktion är mycket omfattande, och han är också flitig skribent och recensent i tidningar och tidskrifter. Ledamot av flera svenska och europeiska akademier.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    2 kommentarer

    1. Ivo Holmqvist says:

      Debaklets kaotiska dagar har förstås satt spår också i romaner. Régine Deforges trilogi La Bicyclette bleue är en efterhandskonstruktion, därtill romantiserad (hon var knappt fem år sommaren 1940), men Irène Némirovskys postuma Suite française verkar till stora delar om inte självupplevd så i alla fall tillkommen med tillgång till samtida vittnesmål. Här några rader om henne och romanen, föranledd av hennes dotters död nyligen:

      http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteratur-portraett/14706-irene-nemirovskys-dotter-doed

    Kommentera: