De sista professorerna

scuola_raffaele

Rafael - Skolan i Atén

Av SVEN-ERIC LIEDMAN
Akademiker i Europa brukar kasta längtansfulla blickar mot USA. Där finns det fortfarande universitet som inte omvandlats till affärsdrivande ämbetsverk. Där har till och med humanister en plats, inte minst i den underbara bildningsskolning som kan rymmas i Undergraduate studies.

Men hur hänger detta ihop? Snart sagt alla universitetsreformer på denna sidan Atlanten har sedan Andra världskriget hämtat sin inspiration från USA.

Man har kunnat  svara på detta: I USA finns en sådan mångfald av universitet och colleges, alltifrån Harvard till inskränkta små baptistskolor i Bibelbältet. I ett land som Sverige ska däremot allt likriktas. Vad man än hämtar hem från USA ska det genomföras på exakta samma vis på Campus Helsingborg som vid KI. Reformerna, hur amerikanska de än må vara, ger bara upphov till en ensartad slätstrukenhet. Tacka vet jag USA!

Till Bokhandeln

Men nu har det kommit en mycket dyster bok om universiteten i USA. Den är skriven av en amerikansk professor, Frank Donoghue, och heter The last professors: the corporate university and the fate of the humanities (New York: Fordham University Press, 2008). Dess tes är just den som titeln antyder. Professorernas dagar i USA är räknade, åtminstone inom humaniora och åtminstone vid alla universitet som inte tillhör den lilla, rika, privilegierade eliten.

De amerikanska universiteten har blivit ”corporate”, kort sagt, de har blivit som företag. Studenterna är kunder, utbildningarna består av en uppsättning varor.  I sådana inrättningar kan inte humaniora få stor plats. Undergraduate studies kan inte bli mycket annat än lättlagad kost som studenterna kan slänga i sig på väg mot allvarligare uppgifter. Lärarna som ska erbjuda dessa snacks får inte vara alltför kvalificerade. Nej, för den uppgiften räcker det med ”adjuncts”, ofta folk som kört fast på vägen mot sin PhD. De andra för slåss om tjänster som hela tiden försvinner ungefär som kvicksand under fötterna.

De statliga universiteten har ju länge utgjort ett slags säker ryggrad i systemet. Allt kan inte vara Harvard, och allt kan gudskelov inte heller vara fromma små nästan där man tragglar Bibeln. Men, säger Donoghue, det är just de statliga universiteten som nu i rask takt tappar sin humaniora eller över huvud allt som inte låter sig fogas in i ett lagom utbud av kurser för arbetsmarknad och företagsvärld. Donoghue verkar själv vid universitetet i Ohio och har alltså en hygglig utsiktsplats.

Donoghue ger en lång bakgrund till samtidens växande humanistiska elände i USA. Han drar fram bildningshatande affärsmän från förra sekelskiftet av typ Andres Carnegie som kunde säga att den var bäst att anställa vars tid inte blivit ”wasted upon dead languages, but has been fully occupied in obtaining a knowledge of shorthand and typewriting…” Han citerar också en tänkvärd aforism av den framgångsrike hissmakaren Richard Teller Crane som gjorde följande bekännelse till Mammon: ”If money is not the whole thing, I think it is safe to say that it is seventy-five per cent of the whole thing.”

Läsaren blir ändå inte riktigt övertygad om att folk som Carnegie och Crane ligger bakom den negativa utvecklingen idag – humanioras storhetstid vid universiteten ligger ju mellan dem och oss. Snarare måste man söka förklaringen i de senaste årtiondenas utveckling, alltså under den era som inleddes av Reaganadministrationen i USA och som i själva verket är långt mer genomgripande än vad några toppolitiker i Washington kan åstadkomma. Förändringen ligger i att nu allt verkligen håller på att bli varor. Universiteten, även de statliga, blir företag som visserligen, lika väl som IBM eller Microsoft, kan kosta på sig vackra ord och stiliga gester vid högtidliga tillfällen men som i sin vardag måste kämpa för att sälja sina varor, alltså sin undervisning och sin forskning, så ekonomiskt som möjligt.

harvard_img

Memorial Hall - Harvard

Till och med Harvard är, trots sin måttlösa rikedom, drabbat av sparsamhetens hårda bud – en snabbt växande andel av dess lärare är just ”adjuncts”. Men vad Donoghue kallar ”brand universities” har ändå fördelar i konkurrensen, medan de statliga universiteten har en betydligt svårare situation. Där tär man ju direkt på skattebetalarnas pengar, och konkurrensen om dessa blir allt hårdare. Därtill kommer ett växande tryck från universitet som inte bara till sin funktion utan också till sitt namn är företag.

Det är de nya rena vinstdrivande och privatägda utbildningsanstalterna, bland vilka University of Phoenix är det största. Där skräddarsyr man kurser för företag och har ungefär samma inställning till humanister som salig Carnegie.

Donoghues pessimistiska bok har förstås väckt en hel del debatt i USA. Mycket har handlat om hans förutsägelser om framtiden för ”tenures”, alltså fasta befattningar vid universiteten. En och annan mer optimistisk röst har också hörts. Än är slaget inte förlorat! Det finns en inneboende styrka i humaniora, hur svårt det än är att göra humanistiska studier konkurrenskraftiga på en ren marknad där vinst betyder allt. Just nu ser det kanske mörkt ut. Men utvecklingen är inte ödesbestämd. Människan lever inte av profit allena.

Förhoppningsvis kan samma slags hopp också tändas på den här sidan det stora havet.

(Läs också Sven-Eric Liedmans tidigare artikel Universiteten i stöpsleven)

Kommentera: