Danilo Dolci

Danilo Dolci marscherar 1967 mot maffian och fattigdomen tillsammans med konstnären Ernesto Treccani. Till höger troligen hans medarbetare Lorenzo Barbera. Foto: Åke Malm

Av ÅKE MALM

För första gången på 20 år – ungefär – hör jag hans namn på bilradion.

Danilo Dolci.

Det klickar till när jag hör att detta är det första programmet i en serie på tre. Naturligtvis i Rai:s Radio tre. En helt suverän radiokanal mången kanalchef världen runt borde hämta inspiration från.

Jag tar fram klippalbumet. 11 mars 1967 rapporterade Aftonbladets utsände från Danilo Dolcis marsch mot maffian och för ekonomisk utveckling på Sicilien. Rubriken är kategorisk:

– Det skulle ha blivit de fattigas rungande protest. Men de går inte längre med i marschen genom Siclien. ”Vi har inte råd att gå med Dolci”.

Det var ett och ett halvt år före jordbävningen i Belicedalen. Ett halvdussin journalisteam nästan enbart från Nordeuropa hade samlats i Castelvetrano i centrala Sicilien. Vad jag minns var jag ensam svensk journalist på plats. Från svenska Danilo Dolcikommittén fanns Leif och Elisabeth Backlund på plats.

Socialreformatorn Danilo Dolci hade kallat till en stor protestmarsch genom Sicilien fram till Palermo. Författaren Carlo Levi (Christo si è fermato a Eboli) och Ernesto Treccani, en av Milanos främsta konstnärer, hade båda kommit till Sicilien.

Det här var en märklig blandning. Många av dem som dök upp var deklarerade marxister, några var medlemmar av kommunistpartiet, andra socialister eller radikaler. På något sätt tillhörde de alla en fristående politisk rörelse, bredvid eller genom de etablerade partierna. Gemensamt hade de kritiken av det kristdemokratiska partiets dominans och ofta också partiets samröre med maffian.

Danilo Dolci var som en storebror för alla. Nästan två meter på höjden och försvarlig även på bredden. Han var egentligen född i Triestetrakten, men hade gripits av Gandhis förkunnelse, han hade inspierats av en osentimental evangelisk övertygelse framförd av den katolske prästen Don Zeno. Denne hade tagit hand om många föräldralösa barn efter kriget och startat ett eget samhälle Nomadelfia med något så otidsenligt som broderskap som ledande princip. Om honom och om hans skapelse finns mycket att berätta. Men vi tar det en annan gång.

Dolci bestämde sig 1952 att bryta ny egen mark. Han reste ”till den fattigaste by jag någonsin upplevt”, Trappeto utanför Palermo. Han förfärades över vad han såg där och skrev en lång rad böcker: To feed the hungry; Report from Palermo; Waste.

Listan över hans verk på italienska är nästan ofattbart lång. Där blandas sociologiska rapporter med icke-våldsuppmaningar och avslöjanden om maffian och hans egen effektiva poesi. I Sverige var det många som greps av hans förkunnelse. Det startades en svensk kommitté som samlade in pengar och hjälpte till med finansieringen av hans verk. Och åtminstone vid två tillfällen var han en allvarlig kandidat till Nobels fredspris. Men det gick honom förbi lika obetänksamt som det alltid har gått Sant’Egidio förbi.

Danilo Dolci i dammen vid floden Iato som kom till efter många demonstrationer och hungerstrejker. Till höger bärs en flagga med regnbågens färger - kan det vara första gången man använde sig av denna symbol för att inte bli inskriven i någon partifälla? Foto Åke Malm

Själv nekade han trots många påstötningar att gå med i något parti. Och det blev på något vis hans olycka. Visst kunde han samla många idealister ur många läger. Men utan stöd från de stora vänsterpartierna kommer man ingen vart i Italien. I varje fall inte på 60-talet. Och så fick han Leninpriset och därmed fick belackarna vatten på sin kvarn. För pengarna byggde han en skola i Partinico som gjorde fantastiska insatser mot analfabetismen.

Men 1967 hade han fortfarande vissa framgångar. Han ville ju inte första hand predika utan genom sitt eget exempel lära ut grundläggande samhälleliga principer till analfabeter i fattigdomens Sicilien. Han hade samlat kända sicilianska poeter och sångare och det skrevs en marschsång vi sjöng längs hela vägen till Palermo:

– Alla mafia dici no, alle riforme dici si.

Aftonbladets utsände noterar efter ett par dagars marsch att leden börjar tunnas ut. På en direkt fråga till en herde längs vägen, kommer svaret:

– Någon måste ju ta hand om fåren.

Nu har man alltså återupptäckt allt detta hos Rai. Det är hoppingivande på sitt sätt. Men jag undrar vad som hände med Dolcis egen skola han byggde i Partinico.

Som avslutning på bloggen idag skulle jag vilja citera La Repubblica-grundaren Eugenio Scalfaris söndagsledare. Han avslutar så här:

Vi har kommit till en punkt när regeringspartiet kräver att deputeradekammarens talman skall avgå. Denne i sin tur kräver att regeringschefen skall avgå. Denne förolämpar dagligen Författningsdomstolen. Sedan han fått en inställelseorder för förhör gällande allvarliga brott, förolämpar han dagligen och offentligen också Milanos åklagarmyndighet. Han betraktar den som subversiv, politiskt omstörtande och nekar att lyda åklagarna. Som om inte detta skulle räcka har Fini-anhängarna anmält utrikesministern för överskridande av hans tjänstefunktioner (abuso d’ufficio). PD och Udc kritiserar senatens talman, Lega Nords och PdL:s representanter nekar att komma till Copasirs utlysta sammanträden där regeringschefen skulle höras.

(Copasir är parlementets utskott som har till uppgift att kontrollera den hemliga underrättelsetjänstens verksamhet.) Scalfari fortsätter:

Dessutom börjar Berlusconi nu allt oftare ingripa mot TV-program. Han ringer direkt i sändning för att förolämpa programledare och dennes gäster i programmet. Rai:s egen generaldirektör följer efter och utlöser ett våldsamt gräl med Michele Santoro inför 7 miljoner Tv-tittare.

Om i denna situation president Giorgio Napolitano bestämmer sig för att upplösa parlamentet och överlämna till folkets suveränitet att bedöma denna situation, tror jag att ingen skulle kunna formulera ens en minimal kritik mot honom. Han skulle bara göra sin plikt genom att respektera författningen och den anda som inspirerat densamma.

2 kommentarer

  1. Tack för att du påminner om Danilo Dolcis insatser! Det kan behövas, speciellt i dessa dagar.

  2. Hasse Bergman says:

    Hej på er som läser detta. Jag är en dyrkare av Borgo de trapeto och dammen skolan och så vidare. Har varit där och bjudit Danilo och hans svenska fru på surströmming med blandade känslor. Vill gärna ha kontakt med sällskapet och Danilos barn och flöjt eller musik skapande. Hasse Bergman

Kommentera: