Om London som mecka för den museiälskande antikvetaren och om hur förståelsen av antiken påverkas när den pedagogiska och museala situationen förändras skriver Cecilia Rodéhn och Hedvig Mårdh här i en artikel från tidskriften Medusa. Svensk tidskrift för antiken
I slutet på 1700-talet köpte sir John Soane en fastighet vid Lincoln´s Inn Fields och i vinkällaren installerade han ett grottlikt ruinromantiskt rum med antika föremål, arkitekturdetaljer och gipsbyster. Vid hans död 1837 lämnades huset till staten för att bli ett museum – Sir John Soane´s Museum – med syftet att, så långt det var möjligt, bevaras i det skick som det var när Soane bodde där. Huset ger därför en unik inblick i en antiksamlares liv och hur denne organiserade och ställde ut sin privata antiksamling i början på 1800-talet. Museet har gratis inträde. Specialvisningar ger möjlighet att se delar av huset som varit stängda i 160 år och som annars inte är öppna för allmänheten.
För besökaren är dessa nyöppnade rum ytterst relevanta då de gömmer en samling av modeller av antika byggnader och tempel. För en engelsk gentleman under 1700- och 1800-talen ingick det ett intresse för antik konst, skulptur och arkitektur och det var en gemensam referensram för överklassen vid den här tiden. Att samla antika föremål var ett sätt att uttrycka stil, smak och inte minst utbildning. Soanes intresse för antiken kan ses i ljuset av en äldre antikvarisk tradition vilken sir Richard Colt Hoare (1758–1838), en antikvarie på 1800-talet, sammanfattade med orden ”We speak from facts not theory”. Med andra ord betonade rörelsen föremålens roll för forskningen och undervisningen.
Sir John Soane var arkitekt, designade neoklassicistiska byggnader och odlade ett starkt intresse för antiken. Han inhandlade därför en ansenlig mängd modeller av antika byggnader som han använde i sitt arbete. För att byggnaderna skulle vara trogna originalet betalade Soane för att även eventuella inskriptioner skulle synas på dem. Bland modellerna finns en avbildning av utgrävningarna i Pompeji så som de såg ut år 1820, och den avslöjar ett stycke arkeologihistoria. Modellen gjordes av en modellmakare vid museet i Neapel, Domenico Padiglione, och han har även gjort en modell av det doriska templet i Paestum som finns i Soanes samling. Soane köpte också 20 modeller föreställande bland annat Erechtheion och Vindarnas torn i Athen, Vestatemplet i Tivoli och mausoleet i Halikarnassos, av den franska modellmakaren François Fouquet.
Även om modellerna imponerar så häpnar vi inför Soanes källare. År 1809–1810 valde han att ställa ut antika föremål och avgjutningar på ett inspirerande snarare än rationellt sätt. Det är också denna atmosfär som möter oss i den ruinromantiskt inredda källaren, vilken också är en förlängning av Soanes satiriska framställning av den gotiska antikvariska stilen som besökaren möts av i andra delar av huset.
Den dunkla källaren belyses av dagsljus från de högt ovan belägna takfönstren av färgat glas och några flammande ljus i väl valda hörn. Högt över gipskopior och arkitekturfragment, antika vaser, begravningsurnor, obelisker och fragment från statyer tronar en kopia av Apollo Belvedere. Föremålen är synnerligen stämningsfullt organiserade i det blådunkla skenet, men inte på något sätt pedagogiskt arrangerade då rummet är smalt och mycket högt i tak. Den stora sarkofagen, som den egyptiske kungen Seti I (1294–1279 f.Kr.) en gång vilade i, stjäl därför uppmärksamheten. Föremålet kom i Soanes ägo då British Museum vägrade att köpa det. Detta är en intressant historia i sig och kopplad till kampen om egyptiska fornlämningar som utspelade sig mellan Frankrike och England på 1800-talet, där syftet var att säkra så många vetenskapligt intressanta och vackra antikviteter som möjligt. Flera antikvitetsagenter gav sig in i spelet och den kanske mest beryktade var Giovanni Battista Belzoni (1778–1823) som anlitades bl.a. av den brittiske konsuln. Giovanni Battista Belzoni grävde ut Seti I:s grav i Konungarnas dal i Egypten och förde sedan sarkofagen till London, varpå Soane köpte den 1824. För att fira inköpet anordnade han en tredagarsfest i mars 1825, där de inbjudna erbjöds att se föremålet i lampljus – exklusivt för tiden.
Vid tiden för Soanes köp av sarkofagen var hans hus redan öppet för att beskådas av studenter. Soane blev professor i arkitektur 1806 vid the Royal Academy och hans hus beskrivs 1812 i the European Magazine som en akademi för arkitektur. Soanes pedagogiska grundtanke kan ha varit att ge studenterna möjlighet till en grand tour i miniformat (mer om detta nedan). Det var också Soanes tanke att samlingen skulle fortsätta att användas på det viset efter hans död.
Sir John Soanes hus ger också besökaren en ny och unik möjlighet att förstå antikvetenskapen och dess framväxt. Museet sätter föremål, samlingar och samlare i ett helt annat sammanhang än vad man vanligen möter. Upplevelsen av att stå i Soanes hus och fysiskt förnimma det rum i vilket han ordnade samlingen ger en förståelse för Soanes och hans samtids syn på antiken. Huset avslöjar hur subjektiva och personbundna samlingar och vetenskap var, samt hur de var delar av ett nätverk av aktörer och politiska intressen. I historiska hus, som Soanes, kan därför besökaren träda in med en ny blick, inte för att titta på föremål utan för att studera antikvetenskapens vetenskapshistoria.
Mäktig är åsynen av den gigantiska gipskopian av Trajanuskolonnen på Victoria and Albert Museum. Trajanuskolonnen, som restes 113 e.Kr. i Rom, har här ställts ut som gipskopia och det är utan tvekan den mest massiva skulpturen i rummet. Med sina 40 meters höjd är den också för stor att ställas ut i ett stycke. Därför, och för att ge besökarna en möjlighet att studera kopian i detalj, är den uppdelad i två delar.
Gipskopian representerar den första fasen i museets ivriga och entusiastiska samlande av kopior av antika föremål under 1800-talet och är på så sätt ett stycke vetenskapshistoria. Napoleon III beslutade att en kopia skulle göras av Trajanuskolonnen, och en av de tre avgjutningarna köptes av Victoria and Albert Museum. Avgjutningen gjordes någon gång runt 1864, medan basen gjordes först 1872, och museet menar att avgjutningen i mångt och mycket ger en tydligare bild än vad originalet kan ge idag på grund av luftföroreningarna i Rom.
Under 1800-talet göts kopian bit för bit och monterades sedan som ett pussel inne på museet. The Architectural Courts, där kolonnen är placerad, öppnade 1873 och gav besökaren en möjlighet att se de mest kända monumenten från Medelhavsvärlden. Besökare kunde på så sätt delta i en miniversion av en grand tour och se de viktigaste lämningarna i ett enda galleri. En fantastisk pedagogisk idé och ett musealt projekt som sällan uppskattas idag. Under museets tillfälliga utställning ”All of this belongs to you” (2015) hade konstnärer på olika platser installerat verk som speglar, eller som tagit inspiration från, ett föremål i museets samlingar.
Den New York-baserade konstnären och konservatorn Jorge Otero-Pailos ställde vid Trajanuskolonnen ut installationen ”The Ethics of Dust: Trajan’s Column”. Den är inte bara ett konstverk utan en del av själva kolonnen. Otero-Pailos har med hjälp av latex, som används vid konservering av föremål, gjort rent avgjutningen av Trajanuskolonnens insida. Damm och smuts som under decennier samlats inuti kolonnens hålrum har fastnat på latexet och bildat fyrkantsmönster. Fyrkanterna är de tegelstenar på vilken kolonnen är monterad och det långa tunna röret presenterar en ingenjörskonst och en rumslighet som annars är gömd för besökaren. Smutsen och dammet i Jorge Otero-Pailos konstverk är en kommentar till tidens gång, men det är också en kommentar till den roll som museet har att vårda och bevara samlingarna.
Att låta konstnärer kommentera samlingar är något som museer har använt sig av för att försöka omforma institutionerna. Genom konstverken kan intendenter och konstnärer manipulera museernas föremål och utställningsrum samt ändra och kontrollera besökarnas upplevelser. I fråga om Trajanuskolonnen förändrar konstverket besökarens upplevelse från att stiga in i 1800-talets studiesamling till att stiga in i en scenografisk intervention där rummet förvandlas till någonting nytt. Omvandlingen gör att besökaren får en annan emotionell koppling till 1800-talets gipser. Konstverket gör därför att Trajanuskolonnen ändrar roll från att vara en avgjutning, en kopia, till att bli ett original. Nu hamnar kopian i fokus, dess ingenjörskonst, montering och digra ålder – kopians biografi blir synlig. Konstverket ändrar besökarens blick till att intressera sig för föremålet framför oss, inte originalet i Rom. Dammet blir därmed en vittnesberättelse om den tid som avgjutningen har vårdats på museet och den framtid som den kommer att möta. Installationen möjliggör för kopian att bli originalet och genom konstverket förändras också föremålets position, autenticitet och värde.
Gömt inne på University College of London (UCL) finns The Petrie Museum of Egyptian Archaeology. Museets samling kom till när författarinnan Amelia Edwards (1831–1892) vid sin död donerade sina flera hundra egyptiska föremål med syftet att dessa skulle bli en studiesamling. Donationen möjliggjorde också att en arkeologisk institution instiftades. 1913 växte samlingen ytterligare genom William Flinders Petries (1853–1942) som donerade resultatet av sina utgrävningar, vilket gjorde museet till den största samlingen av egyptiska föremål utanför Egypten. Senare inkorporerades även sudanesiska föremål och nu representerar samlingen Nildalens historia från den förhistoriska tiden, genom faraonernas tidsålder till ptolemaierna fram till de romerska, koptiska och islamska perioderna. Samlingen var tidigare inte öppen för allmänheten utan användes av studenter och lärare i undervisningen, men den är i dag öppen två dagar i veckan för allmänheten. Idag ingår samlingen i ett universitetspedagogiskt initiativ.
Helen Chatterjee från UCL har tillsammans med Leonie Hannan utvecklat ett program för ”Object Based Learning” som syftar till att museerna i högre grad skall användas i undervisningen och lärandet. De argumenterar för att objektsbaserad undervisning är interaktiv och experimentell och lär studenterna att utläsa information ur föremål, ställa nya frågor och lösa problem. Olika discipliner skall kunna mötas och nyttja samlingar som de vanligtvis inte använder. De menar att föremålen kan kopplas till olika sätt att förstå och uppfatta omvärlden och på så sätt kan studenterna lära sig nya koncept och idéer och samtidigt översätta dessa till sitt eget ämnesområde. Samlingen används därför inte enbart av antikvetare och egyptologer utan också av studenter och lärare från andra discipliner.
De tre studiesamlingarna i London illustrerar på olika sätt antikhistoriens förändringar över tid och studiesamlingarnas användningsområden inom undervisningen. De vittnar om personliga och sociala val i hur antiken samlats, organiserats och iscensatts i utställningar och inte minst om hur vi ständigt omformar förståelsen av antiken genom olika arkeologiska, antikvariska och konstnärliga praktiker. Museerna bidrar därför till diskussionen om hur vi har förhållit oss till antiken över tid och synliggör antikvetenskapens vetenskapliga arv och möjliga framtid.