Den som ibland besöker Dixikon gör så av många goda skäl. Ett av de främsta är för många läsare tidskriftens vilja att vara ett forum för »böcker på andra språk än svenska« för den som intresserar sig för »europeisk litteratur, kultur- och samhällsliv«, som det heter under rubriken Om Dixikon längst upp på sidan. Mot bakgrund av den ambitionen är det svårt att tänka sig en författare som lämpar sig bättre för en artikel här än Anne Weber. I sitt författarskap förenar hon egenskaper och teman med stark anknytning till europeiskt kultur- och samhällsliv, vilket är något som i högsta grad också manifesterar sig i hennes egen person. Genom sin tvåspråkighet äger hon självklar hemortsrätt såväl i Tyskland, där hon föddes 1964, som i Frankrike, där hon bor och verkar sedan många år. Men det som gör henne särskilt intressant i detta sammanhang är att hon, utöver att vara en mycket läsvärd författare, skriver skönlitterärt på både tyska och franska. Dessutom översätter hon de flesta av sina egna texter själv, samtidigt som det finns många andra författare som också förlitar sig på hennes översättarfärdigheter.
Anne Weber har flera verk bakom sig och uppmärksammades stort i samband med sin förra bok August. Ein bürgerliches Puppentrauerspiel (August. Ett borgerligt sorgespel som marionetteater) om August von Goethes tragiska liv. Det är ett verk som skiljer sig från mycket annat inom den samtida litteraturen, inte enbart genom sitt ämnesval utan också därför att det är avfattat på vers. I sorgespelet behandlas problematiken med den dominerande fadern, som genom många trådar styr sin son likt en marionett, och det sociala stigma som följer av samtidens nedlåtande syn på moderns härkomst.
Såhär i efterhand är det frestande att läsa Webers behandling av det senare temat som ett led i förberedelserna inför hennes nya bok Ahnen. Ein Zeitreisetagebuch. Det är uppenbart att den titeln är vald med omsorg, då det mångtydiga ordet Ahnen kan förstås dels som ett substantiv som täcker innebörden i de svenska motsvarigheterna anor, anfäder, stammödrar, dels som verbet ana. Genretillhörigheten antyds genom undertiteln Dagbok från en tidsresa, och det är genom just denna dagbok som Anne Weber tar oss med på en resa bakåt i en släkt som hon socialt sett knappt ens tillhör. Mor- och farföräldrarna kunde inte fördra att hon fötts i en utomäktenskaplig förbindelse och därför accepterade de henne heller aldrig under uppväxten. Men Anne Weber vore inte den utmärkta författare hon faktiskt är om hon stannat vid det rent personliga. Precis som i August arbetar hon i Ahnen med att infoga den enskilda människans liv – sitt eget och andras – i ett större och i högsta grad europeiskt sammanhang.
Boken är komponerad utan kapitelindelning, i ett flöde som dock på ett ställe en fjärdedel in i boken mycket effektfullt hejdas av en enda blankrad i textmassan. Efter denna vita glipa börjar berättelsen så att säga om. Före den ligger en lång inledning som tar avstamp i ett besök på Bibliothèque nationale i Paris, där Anne Weber vill byta ut sitt systemlösenord »Panzerdivision«, vilket är ett smeknamn hon en gång fått av en fransk vän. Ett sådant byte visar sig vara omöjligt och hon noterar att ett namn, på åtminstone ett mycket speciellt sätt påminner om det förflutna: Det går inte att undkomma.
Det blir upptakten till den associationsrika tidsresa som Anne Weber anträder för att få närmare kännedom om sin gammelfarfar Florens Christian Rang (1864–1924), tysk protestantisk präst i trakten av den polska staden Posen/Poznań, jurist och filosof med ett vittförgrenat kontaktnät bland den tidens stora intellektuella. Rang räknade inga mindre än Walter Benjamin, Martin Buber och Hugo von Hofmannsthal till sin bekantskapskrets. Men i sina försök att skapa sig en tydligare bild av sin gammelfarfar konstaterar Anne Weber snart att han ingalunda följde någon tydligt utstakad bana genom livet. Snarare var han en intellektuell och religiös sökare »av rang« – namnets olika betydelseaspekter får också en genomlysning! – vars rörelser gjorde avtryck på både den geografiska och den sociala kartan. Dessa rörelser följs noggrant av Anne Weber, men för att inte fastna i namnets innebörd eller förlora distansen till föremålet för undersökningen, väljer hon snart att genomgående använda den välfunna pseudonymen Sanderling i stället för namnet Rang. Sanderling är nämligen det tyska ordet för sandlöpare, en fågel inom familjen snäppor vars kringilande rörelsemönster framkallas för medvetandet som symbol för anfaderns rastlösa sökande i andliga frågor.
Men varför börjar berättelsen om? Som undertiteln antyder, rör det sig om en dagbok, men det är en dagbok som spränger den traditionella formens ram. Det är inte minst också fråga om efterforskningar i de krafter som format släktens, och Europas, öden sedan Florens Christian Rangs dagar och reflektioner kring detta, som i sin tur struktureras genom starka kopplingar till Anne Webers intellektuella arbete på bokens nutidsplan. När hon läser Rangs efterlämnade skrifter framträder bilden av en klassiskt skolad humanist som delvis företer den vidsynthet som man gärna förknippar med dessa ideal, men som också är fast rotad i sin egen tid. Hans bildning, som visserligen ofta tjänade som en fast grund för stor människokärlek inom ramen för sekelskiftets bitvis mycket kärva kristendom, var samtidigt en förvånansvärt tunn rustning mot en mer utilitaristisk människosyn, och det är detta som blir den direkta orsaken till berättelsens omstart.
I Rangs efterlämnade anteckningar kan Anne Weber utläsa hur han vid en rundvisning på en anstalt för utvecklingsstörda barn och ungdomar frågat den ansvarige läkaren om det bästa ändå inte vore att förgifta dessa människor, för deras eget och samhällets bästa. Härigenom väcks ett antal frågor som knappast har några enkla svar, men som leder rakt in i Anne Webers egen livssituation och därför kräver en ny strategi för det fortsatta skrivandet av boken. Hennes besvikelse är stor när den dittills försonliga bilden av Florens Christian krackelerar, och den centrala frågan är hur en person med hans bildning så huvudlöst kunde relativisera anstaltsbarnens människovärde, särskilt som han själv varit i kontakt med dem. Men den leder också till frågan hur en av hans söner, Anne Webers farfar, som var uppfostrad i samma tradition, kunde bli en glödande nazist som sedermera inte ens ville vidgå barnbarnet Annes existens. Och varför hennes egen far alltid bemödat sig om att inför henne dölja den egna faderns nazistiska böjelser? Inte ens under ett samtal kort före hans död, som återges i boken, kan han ta dottern och hennes frågor på allvar. Det är i denna dimma av kränkningar och oklarheter som Anne Weber systematiskt arbetar för att nå klarhet, och det är i hennes tematisering av sin egen ambivalens inför sin släkt och i det uppriktiga sökandet efter förklaringar som bokens enastående styrka ligger.
Mot slutet av boken återges ett besök i dagens Poznań, som är tänkt att sätta Rangs tid i perspektiv, men det stannar vid en ren beskrivning av staden och förhållandet mellan dagens tyskar och polacker som leder till en kvalitetsskillnad jämfört med texten i övrigt. Visserligen är det inte ointressant läsning, men det är ändå ett avsnitt tömt på den oförutsägbarhet som ditintills varit utmärkande och därför lyckas det inte engagera på samma sätt som resten av boken. Men detta är i allt väsentligt en obetydlig skönhetsfläck. Som helhet är Ahnen en mycket läsvärd bok, vars litterärt lyckade tematisering av den centrala frågeställningen i hög grad accentueras av Anne Webers förmåga att skapa ett eget språkligt uttryck.
– Klicka här för att läsa Helga Krooks ”Minne, väggar, tystnader” om minnesmärket i Berlins Tiergarten för offren för nazisternas ”eutanasi”-program
– Klicka här för att läsa ett avsnitt ur boken
– En intervju med Anne Weber om en tidigare bok:
– Ett ytterligare samtal, här på franska, om att bo och skriva på olika språk