Clemens Meyers bild av Leipzig är hård, stenhård. Staden nämns visserligen aldrig vid namn, men vi förstår snart vilken miljö personerna – de prostituerade och deras hallickar – befinner sig i. På tyska används ordet ”Milieu” just om denna kriminella värld – men egentligen är Clemens Meyers porträtt bara en krassare beskrivning av hela vårt samhälle från murens fall till i dag. Tiderna har visserligen förändrats från 90-talet då många från väst åkte till ”vilda östern”, då de unga hororna fortfarande gick att få för inga pengar alls, då det gamla DDR fortfarande var nästintill laglöst, men inte har det blivit bättre.
I 22 kapitel hoppar Meyer mellan personer, tid och rum och det ger en sorglig bild av vår tid. Vi lär känna den kriminelle fastighetsmagnaten, en avdankad polis som går till sin favorithora, boxare, jockeys, den prostituerade Mandy och många fler. Meyer växlar stil när han går in i de olika karaktärerna och behärskar nyanserna till fullo, utan att för den skull romantisera någon av dem. Framför allt övertygar hans kvinnoporträtt, beskrivningen av prostituerades vardag ”är ju också historien om vår historia, våra århundraden.”
”Im Stein” inleds med en briljant inre monolog, en prostituerad kvinna är på väg till en torsk på ett hotell. Den handlar så klart också om oss alla, om den enskildes drömmar om att våga anförtro sig till någon, om ensamhet och längtan efter närhet. För som Meyer själv skrivit på sin blogg: ”Dessa människor skiljer sig inte moraliskt nämnvärt från investerare, chefer eller vem som helst”.
Meyer visar också läsaren de stora skillnaderna inom denna värld: den något mer ordnade lägenhetsprostitutionen, barnporr, den välfungerade strippklubben, människohandel, gatan, de drogberoende som dumpar priserna bakom tågstationen, eskortservice – det är inte en homogen värld och det finns framför allt inte ett ”vi” bland alla dem som säljer sig. Det enda som de har gemensamt är att någon helt annan, någon som inte själv säljer sin kropp, är den som tjänar mest.
Prostituerade och kriminella har redan en plats i litteraturhistorien. Vi har läst Louis-Ferdinand Céline, Charles Bukowski och Jean Genet, även om de flesta läsare har en rätt begränsad erfarenhet från denna sorgliga parallellvärld. Eländet är lätt att romantisera så länge man inte själv befinner sig i det.
Clemens Meyer, ett av de hyllade litterära underbarnen de senaste åren inom tysk litteratur, har själv en brokig bakgrund som ofta lyfts fram i samband med hans mörka romaner. Det är dock stor skillnad mellan att kunna en miljö och att beskriva den trovärdigt. Clemens Meyer behärskar skrivandet till fullo och har med sin iakttagelseförmåga lyckats gestalta en verklighet jag helst bara läser om.
Det här är ingen lätt lektyr, men nödvändig för att skaka om oss.
Se en intervju med Meyer om en tidigare bok här: