Celler i Risiera di San Sabba i Trieste (Bild: Wiki commons)

Claudio Magris – Non luogo a procedere

Det brusande svarta stormögat i Claudio Magris författarskap är människans fångenskap och medbrottsliga delaktighet i historien. Imperier, nationer, språk och livsöden sugs in och slungas ut i brottstycken, skärvor, likdelar av förflutenhet som Magris samlar in, dechiffrerar, katalogiserar och ordnar i sitt konstnärligt storslagna och skrämmande muséum. 
Såväl i stort anlagda romaner som Alla Cieca (I blindo) som i de essäer som ingår i samlingsvolymen Utopia e disincanto (Utopi och klarsyn) är grundtanken att det som gör oss till människor är vårt medborgarskap i historien.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Hos Claudio Magris blir historiens förbrytelser aldrig preskriberade, eftersom det förflutna – för att nu travestera en annan visionär berättarkonstnär, William Faulkner – inte är förbi, nej: det är inte ens förflutet. Historien har inget slut och den som försöker komma undan ansvar genom att inte handla, inte ställa sig på någon sida, inte avlägga vittnesbörd, döms hårdast av alla för ingen av oss är utan skuld: att glömma är att mörda offren en gång till.

I Alla Cieca var det innersta scenrummet mentalsjukhuset i Barcoli utanför Trieste, där Salvatore Cippico berättade sin livshistoria för en läkare. Den samtidigt hallucinatoriska och disciplinerade prosan som frammanar helvetessynerna tillåter berättarrösten att växla gestalt och förflytta sig i tid och rum genom två hundra år av frihetsdrömmar som obönhörligen förvandlas till blodigt förtryck. Än är han en dansk äventyrare som utropar sig till kungen av Island och hamnar i en straffkoloni i Australien, än ser han lord Nelson sätta lappen över det friska ögat för att slippa se offren för bombardemanget av Köpenhamn.

Även i den nya romanen Non luogo a procedere – titeln syftar på ett juridiskt begrepp i den italienska straffrätten och innebär att en domstol skriver av ett pågående mål för att det inte går att väcka åtal av olika skäl – drar Magris historien inför skranket. Och han gör det åter med en vulkanisk intensitet som får språket att blöda, stinka, frysa till is och flamma upp i än magmaglödande, än prosalyriskt isklara bildströmmar.


Den tändande gnistan för denna berättelse om besatthet är en bisarr orubricerad annons i den lokala dagstidningen Piccolo Banditore, införd den 26 oktober 1963: ”Begagnade ubåtar – köpes och säljes”. 
Den milt sagt excentriske och skuldtyngde annonsören som också är romanens namnlöse huvudperson har verkligen existerat. När professor Diego de Henriquez omkom i en eldsvåda 1974, sovandes i en likkista iförd en tysk stålhjälm och en samurajmask över ansiktet, hade han sedan decennier samlat vapen och militär parafernalia av alla de slag för att skapa ett krigsmuseum i Trieste. Misstankarna om mordbrand var starka men utredningen lades snart ned i brist på bevis – därav romanens titel. 

Utöver ubåtar fanns där allt från uniformer och sablar, över stridsyxor och pansarvagnar, till kanoner och stridsflygplan, samt de mytomspunna anteckningsböcker där den väldiga, kaotiska samlingen katalogiserades.

Diego de Henriquez

Diego de Henriquez


Det som Claudio Magris nu återskapar ur blod och aska med en episk råstyrka som får det mesta i vår autofiktiva samtid att framstå som försumbart, är en människas dröm om ett ”Museo totale della guerra” i Trieste.
 Muséet var tänkt att heta Ares per Irene, där denna antike krigsguds förvandling till fredsapostel skulle utmynna i ett slutgiltigt ”oskadliggörande av historien”. 
Efterforskningarna, som förvandlar den maniske samlaren till en lågande rättsskipare, en hämndängel, för honom steg för obönhörligt steg närmare den plats som är den dramatiska och växklingsrika triestinska historiens mörka hjärta: risfabriken San Sabba som var ett dödsläger under kriget, där tusentals partisaner, judar, kommunister och antifascister torterades, gasades med Zyklon B eller klubbades ihjäl. Han kopierar de dödsdömdas inristningar under de sista timmarna i livet, vittnesbörder som strukits över med kalk, men som nu skulle bli hjärtpunkten i hans museum, där de pekar ut de kollaboratörer och angivare som skickat dem i döden. 


Romanens andra berättarröst är Luisa, som fått i uppdrag att iordningställa de föremål som inte blev lågornas rov. Magris roman är polyfonisk, en växelsång där den döde samlaren och Luisa, som är dotter till en triestinsk judinna och en afroamerikansk soldat och barnbarn till en kvinna som mördades och kremerades i San Sabba, ger röst och närvaro åt offer och bödlar. 
En av många, många höjdpunkter där det branta bildspråket och den hisnande detaljskärpan samverkar till att skapa en hypnotisk närvaro, är när Magris låter några av de sistnämnda samlas på slottet Miramare för att fira Führerns födelsedag några dagar före självmordet i bunkern.

Bara denna iscensättning av talesättet att sentimentaliteten är cynismen på semester, vore skäl nog att kalla denna anklagelseakt mot ondskan, glömskan och medlöperiet, för ett mästerverk. För det är bara hos de verkligt stora som vrede och ömhet, inlevelse och distans, skuggor och dagrar äger en sådan konstnärligt omutlig balans, som här i denna roman. 


_______

  • Klicka här för att läsa Barbro Eberan om Snyders Black Earth, om hur kollaborationen i Östeuropa gjorde Förintelsen möjlig

  • Magris i ett samtal bla om boken:

  • Ragnar Strömberg

    Ragnar Strömberg

    Författare, översättare och kritiker i bl.a. Aftonbladet och G-P, skriver om främst italiensk och dansk litteratur. Nyligen översatt lyrik av Paul Auster, "Samlade dikter" (2009).

    Läs mer av Ragnar Strömberg

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    1 kommentar

    1. peter landelius says:

      Jag beundrar Magris just för att han väljer vad han minns. ”Non luogo a procedere” är ett juridiskt begrepp som återfinns i nästan alla rättsordningar. Ett åtal eller en civiltalan kan avvisas av en domstol antingen för att rättsgrunden är preskriberad/prekluderad eller därför att åtalet/kravet är illa underbyggt. Ibland är det samma sak, inte minst när det gäller förhållanden som ligger långt tillbaka i tiden. Det beror inte nödvändigtvis på att jurister skulle vara ivrigare än andra att begrava det förflutnas illgärningar. Tvärtom har många rättslärda skrivit klokt om sådant som många politiker kallar ”etik och moral” bara för att de har svårt att definiera begreppen. Men minnet är inte bara bedrägligt, det kan rentav vara klokt. ”Minnets främsta funktion är att glömma” – var det Borges som sa det först? Det var i alla fall han som skrev om den stackars Funes som inte kunde glömma någonting. Selektivt är det i alla fall, vare sig vi vill eller inte. På det individuella planet är konflikten ofta olöslig. Just nu när många av oss minns att portarna till Auschwitz öppnades för bara sextio år sedan tänker jag med sorg på Primo Levi, han som frågade: E questo un uomo?

    Kommentera: