Av ÅKE MALM
Dags för en riktig blogga igen. Så mycket har hänt att det kommer att bli svårt att sammanfatta. Jag väljer att ta upp senaste numret av l’Espresso, som har tre stora artiklar om händelserna i Rosarno.
Men först några ord om vad som verkligen hände i denna lilla stad på 15.000 invånare, långt ner i syditalienska Kalabrien.
Det var Trettondagen, Il giorno dell’Epifania. Ett rykte spreds bland 4-5000 invandrare att fyra av dem hade skjutits till döds. Ansvariga skall ha varit en grupp lokala och inhemska ungdomar som ägnat sig åt deras senaste nöje, att provocera negrer (eller neri – svartingar – det vanligaste namnet i Kalabrien på afrikanska flyktingar).
Men ryktet talade inte helt sanning. Sant var att ett gäng ungdomar skjutit med luftpistoler mot invandrarna, ingen hade dock dödats. Men ryktet blev droppen som fick några tusen afrikaner att löpa amok mot Rosarno. Bilar vändes och sattes eld på, kvinnor terroriserades inför deras skräckslagna barn. Affärer vandaliserades.
Reaktionen blev lika våldsam. Civilgarden organiserades spontant. Med påkar och järnrör misshandlades dussinvis invandrare på det mest brutala vis. Till en början verkar polisen ha hållit sig undan. Sedan kom förstärkningar och man upprättade en skyddslinje mellan de stridande parterna. Efter några timmar började invandrarna köras i bussar bort från området. ”För deras eget skydd”, hette det officiellt.
Detta i all korthet. Men vad som inte finns med i denna version är de skamlösa förhållanden under vilka invandrarna levt i åratal i Rosarno. Stora delar av Kalabrien behöver stora mängder extra arbetskraft under ett par månader under vintern. Det börjar med clementin-, fortsätter med mandarin- och avslutas med apelsinskördarna. Detta tunga arbete, som sker i regn och rusk, i lera och ofta med termometern visande nära nollgradigt, utförs enbart av afrikaner. De arbetslösa italienska jordbruksarbetarna (mycket bättre ”bracciante” – daglönare – en som säljer sina armar – braccia) föredrar att stämpla.
De verkliga kuggarna i det här systemet är i caporali – korpralerna. De åker runt i sina gamla skrällen till lastbilar och plockar upp de jobbare som står längs vägen och säljer sina armar. Korpralerna har fått jordägarnas uppgifter på hur många armar som behövs. Lönen för 10-12 timmars arbete är 20 – 25 euro. Korpralen tar själv 5 euro för sitt besvär från var och en av jobbarna.
Återstår alltså 15-20 euro för en arbetsdag. Av dessa skall jobbaren köpa sig litet mat och skicka hem så mycket som möjligt till familjerna i Senegal, Ghana, Mali eller Burkina Faso. Eller Tunisien eller Marocko. Det blir inga pengar över till en bostad. Men det finns – eller fanns – utvägar. Det står rader av gamla ruiner efter misslyckade statsstödda investeringar i industrier överallt i Kalabrien. Ruiner som i bästa fall har ett tak det inte regnar genom. Många invandrare slog upp tält där och hade gasvärmare med sig. Andra smög sig in i övergivna oljecisterner för att få tak över huvudet. Naturligtvis saknades i de flesta fall vatten och avlopp.
Och alla pengar var svarta.
Detta är det mest uppseendeväckande. Att allt detta skett i decennier framför ögonen på poliser, karabinjärer, finanspolis och – ja, varför inte nämna facket. Ingen har gjort något för att kontrollera under vilka villkor arbetarna tvingades leva.
Ingen utom en skara frivilliga med Läkare utan gränser i främsta ledet. Men också många privatpersoner som bjöd in afrikaner som middagsgäster. Ändå en minoritet – den stora majoriteten argumenterade till slut med sina påkar och luftpistoler.
Ganska snart ställdes frågan – vem låg bakom gängen som provocerade afrikanerna? Troligen finns det flera svar: många anser idag att den lokala maffian – ’ndranghetan – låg bakom. Resonemangen brukar gå längs de här linjerna: tidigare fick jordägarna hyfsat betalt för mandariner och citroner. Men i år var priserna rena katastrofen. 0,50 euro för en låda apelsiner, som kostar 2 – 2,50 euro per kg i butikerna. Det var ingen affär i år att hyra in arbetskraft. Det bästa vore att de försvann utan att lämna några spår efter sig. Hundratals arbetare fick heller aldrig betalt för de jobb de slitit med under några veckor.
Det finns ytterligare en aspekt i det här sammanhanget. I Europa finns en överproduktion av citrusfrukter. EU betalar bönderna för marken utan att se till produktionen. En i och för sig vanlig situation även i Sverige, har det sagts mig.
Men de afrikanska arbetarna blev de som blev verkligt lidande av det här systemet. De hade fått löften om att de som saknade uppehållstillstånd, ändå skulle få stanna. Men efter bara några dagar förklarade inrikesministern Roberto Maroni, Lega Nord, att de som hade varken jobb eller uppehållstillstånd naturligtvis måste avvisas. Det säger ju lagen.
Ännu en detalj: ministern medger att mellan 50 och 60 procent av invandrarna hade blivit sparkade från sina arbeten i Norditalien som en följd av den globala krisen. De hade tagit chansen att ändå tjäna någonting genom att ta säsongsjobben på fälten i Syditalien. Men under tiden har deras uppehållstillstånd gått ut. De som inte klarar av att hitta ett nytt jobb inom sex månader, betraktas som lagbrytare och kan dömas till ett halvt års fängelse varefter han/hon förpassas ur landet.
I avvaktan på det officiella beslutet om avvisning hålls nu de gripna inspärrade i veritabla koncentrationsläger. Det finns ett sådant här i Rom, på vägen mot flygplatsen Leonardo da Vinci eller Fiumicino. Flera TV-reportage har visat på omänskliga villkor i dessa läger.
Bostäder och duschar i Rosarno
Vad det hela i bottnen handlar om är den senaste lagen om invandring. En lag som bär Lega Nordledaren Umberto Bossis och den tidigare ledaren i radikalhögern AN Gianfranco Finis (nu talman i deputeradekammaren) signum. Den senare har medgett på senare tid att lagen bör modifieras. Bossi däremot tycker den fungerar utmärkt.
Ett exempel på de absurda situationer som uppstår om lagen tillämpas fullt ut är vad som drabbade en senegales, som avskedades i krisens spår från sin fabrik där han jobbat 10 år. Under sex månader försökte han skaffa nytt jobb. Till slut köpte han sig en flygbiljett hem – för egna pengar. På flygplatsen upptäcktes att han påbörjat resan efter sexmånadersperiodens utgång. Han greps och avtjänar nu ett fängelsestraff för sitt brott. När straffet är avtjänat skall han förpassas ut – och eftersom han begått ett brott lär han aldrig mera få något uppehållstillstånd i Italien.
Så, efter denna ”kurze Einführung” – vad säger nu l’Espresso?
– Det finns inte bara slavar i Rosarno. Nu har hela systemet av invandring kraschat. Från Friuli i norr till Sicilien i söder. Därför att krisen slagit till mot Norditaliens industrier och drivit tusentals arbetare in i ett laglöst tillstånd. Eftersom de förlorat sitt arbete, kan de inte förnya uppehållstillstånden. Därmed blir de laglösa. Alltså, formellt sett, brottslingar, sedan regeringen genom det paket av lagar som gäller säkerhet, gjort ett papperslöst tillstånd till ett brott.
– Det betyder att de förlorar rätten att skriva in sina barn i skolorna. De har ingen rätt längre till hälsovård, att förnya körkort, ett hyra eller äga ett hus, en bil eller en moped.
– Sedan de blivit papperslösa ”clandestini – underjordare”, kan de inte längre hitta ett lagligt arbete, få en regelrätt lön eller ha en medborgares vanliga rättsskydd. De kan inte längre företa sig någon handling som kräver att de uppger namn, födelsedata eller id-kort.
– I det läget finns bara en utväg – att bli osynlig. Eller bli slav. Och det gäller jordbruket i Kalabrien, Campania, provinserna Caserta, Foggia i Puglia och Sicilien.
Artikeln i l’Espresso är lång. Men ohyggligt bra. Och författad av en av mina favoritpennor i den veckotidningen, nämligen Fabrizio Gatti. Han som skrev bokreportaget i sann Wallraff-stil: Bilal. Som också har ett annat scoop i samma nummer av veckotidningen. Han har genom sin kontakter fått en film, en video från en mobiltelefon, som visar vad som händer de flyktingar som Libyen lämpar av vid sin södra gräns.
De försvinner ut i öknen. I det här fallet har någon hittat en grupp på elva som dött en kvalfylld död i ökensanden. För att läsa han artikel och se videon – klicka här.
Jag tänker på det här när jag hör Cecilia Malmström frågas ut i EU-parlamentet. Hon gör ett proffsigt och effektivt intryck, väl påläst och briljerande på fyra språk.
Jag skulle vilja att hon såg videon med flyktingarna som dog i öknen.
Åke Malm