Av IVO HOLMQVIST
Irlands landsfader Eamon de Valera försatt ingen tid vid andra världskrigets utbrott att deklarera sitt lands neutralitet. Winston Churchill var lika snabb med att anklaga honom och nationen för feghet, fast han borde ha vetat att den irländska beredskapen var ännu sämre än Sveriges den gången, man hade i allt åtta flygplan och sex pansarvagnar.
Att den unga republiken, då ännu bara två år gammal, inte var trakterad av att ha brittiska soldater på sitt territorium (Nordirland förstås undantaget) är förståeligt, med tanke på engelsmännens imperialistiska framfart på ön alltifrån Cromwells tid. I konservativa katolska kretsar såg man med gillande på Francos och Salazars diktaturer, en viss antisemitism fanns, och de Valera hade den dåliga smaken att kondolera Hitlers död. Censuren i press och radio var nästan heltäckande, och radiobatterier att lyssna på utlandets kortvåg var svåra att uppdriva. Affärerna i Dublin flödade över av varor jämfört med krigsårens ransonerade England, men samtidigt var gatorna fulla av folk som inte hade råd att köpa dem. Ute på landet var det bistrare, med matbrist, epidemier och TBC.
Wills, professor i irländsk litteratur i London, skriver balanserat i denna faktarika politiska och kulturhistoriska krönika om Irlands isolerade neutrala år då sympatierna dock vägde över för de allierade, med IRA-folk som Brendan Behan som notabla undantag, som framgår av hans skrytsamma självbiografi Borstal Boy
.
© Ivo Holmqvist