Matematikern Paul Haffner, skicklig fotograf i västra Auckland, har nyligen lagt ut en nytagen bild på en cikada (Amphipsalta Zelandica) på sin hemsida (auckland-west.co.nz). Under rådande heta högsommardagar, med inte sällan drygt 30 grader i skuggan, fylls rymden av deras ihållande svirrande som är mera öronbedövande än svenska sommarsyrsors. Fotot fick mig att ta fram David Garnetts ”The Grasshoppers Come” som jag äger i den vackra originalupplagan från 1931, med träsnitt av hans hustru Ray (som också illustrerade hans berömda ”Lady into Fox” som jag skrivit om tidigare).
Redan på första sidan får man veta hur cikador låter när de håller på som värst:
”a sound which was so monotonous and unceasing that, like the heat of the sun and the blueness of the sky (…) it determined the character of the place itself. This sound was the stridulation of grasshoppers, or locusts, gathered into a choir so vast that the chirrup of individuals was not noticeable: the sound was not altered perceptibly when the nearest of them fell silent.”
Det är en märklig kortroman om ett försök att slå flygrekord jorden runt. En rik änka, hennes uppvaktande kavaljer och en ärrad pilot med lapp för ögat tar sig över Engelska kanalen, svävar in över Alkmaar och Danzigbukten, ser glittrande lökkupoler i Moskva och är på god väg under dag och natt till Hong Kong när en oljeledning springer läck och man tvingas nödlanda i stenig terräng i Gobi-öknen. Planet kraschar, men de tre ombord klarar sig, piloten dock med stukad fot. Passagerarparet ger sig av på jakt efter hjälp och hörs inte vidare av.
Piloten är utan proviant men överlever tack vare de miljontals cikador som plötsligt regnar ner över honom och som han grillar. Han äter dem med välbehag (jag tror honom gärna: en enda gång har jag ätit stekta gräshoppor, de knastrade trevligt mellan tänderna och var läckert salta). På slutet blir insektsmolnen så täta att han drar igång flygmotorn som klarat kraschen. Propellern mosar dem i tusental, tills en gnista tänder eld på läckande bensin och det håller på att gå riktigt illa. Men det fixar sig. En kinesisk pilot i en Gypsy Moth på spaning efter insektsmolnen upptäcker honom, och han räddas tillbaka till den engelska civilisationen och den inte särskilt tålmodigt väntande hustrun.
Med lite god vilja kan man möjligen på de sista sidorna läsa in en antydan att den våldsamma massanhopningen av insekter förebådar trettiotalets militarisering runtom i Europa, fast det är nog mera gräshopporna i Första Mosebok, de som hemsöker Egypten, som inspirerat David Garnett. Boken inhöstade lovord från Lawrence of Arabia som beundrade alla tekniska detaljer. Det märks på positionsangivelser och anhopningen av meteorologiska iakttagelser och manometrar för höjd, roderrörelser osv att Garnett hade skaffat sig flygcertifikat för just en Gypsy Moth.
Gräshoppor förekommer också i titeln på den sista roman som Nathanael West skrev, ”The Days of the Locust” (1939 – han körde ihjäl sig och hustrun året efter när de var på väg till F. Scott Fitzgeralds begravning). Men de är mest metaforiska, som symbol för roffarmentaliteten i ett kommersialiserat och själlöst Hollywood.
Också bland nobelpristagare hittar man den här högljudda insekten. Harry Martinsons ”Cikada” från 1953 inleds med den dikt som samlingen fått sitt namn efter:
”Hur skönt att plötsligt i ett träd/ bli trollad till cikada” – fast hellre skulle jag låta mig reinkarneras till indianunge i Sydamerikas djungel, så som det sker med cigarrmakaren Bolle på sista sidan av hans ”Vägen till Klockrike”.
De sju stroferna om cikadan är ett av de svagare numren i Harry Martinsons bok, så mycket bättre ett par andra – det om den världsfrånvände Tycho Brahe som vid sin stjärnkikare är mera upptagen av en avlägsen nebulosas försvinnande än dagsverkskvinnans döende gosse (”Undergången”), eller det alldeles oerhört svenska ”Dragspelets historia”:
”Och bälgaspelssådden bar frukt (…)
medan tusenden efter tusenden i dans under livets surapel
trumpet stampade in hambon i den svenska jorden.”
Cikadan på Stig Åsbergs vackra omslagsvinjett ser med sina långa antenner annorlunda ut än den som Paul Hafner fångat med sin kamera. Jag skulle förstås kunna be närmsta entomolog att reda ut begreppen och förklara skillnaderna mellan locust, grasshopper, cricket och cikada, de är säkert avsevärda. Men för mig får de gärna vara samma sak, åtminstone i litteraturen.
Nu ska jag nog, för att svalka mig i sommarhettan, läsa en av Charles Dickens julberättelser: ”The Cricket on the Hearth”.