1818 företog en ännu relativt okänd Arthur Schopenhauer — sedermera en av Tysklands och den västerländska tanketraditionens mest vittberömda filosofer — en längre resa från Dresden via Österrike till Venedig.
Manuskriptet till det omsider inflytelserika huvudverket, ”Världen som vilja och föreställning”, hade ännu inte gått i tryck, och i väntan på det begav han sig med ett rekommendationsbrev från självaste Goethe till det fashionabla Venedig, där inte minst den skandalomsusade engelske poeten och lebemannen Lord Byron höll hov.
Men där fanns också den unga kvinnan Teresa som i såväl filosofisk som känslomässig mening gav den tyske filosofen en del huvudbry.
Så ser den verklighetstrogna bakgrunden till journalisten och författaren Christoph Poschenrieders spirituella och fabulerande romandebut ”Die Welt ist im Kopf” ut.
Ur växlande perspektiv, och med utgångspunkt i kapitelrubriker som lekfullt hänvisar till Schopenhauers ovannämnda magnum opus (”Världen är min föreställning”, ”Världen är min vilja”, ”Jag vill och vill ändå inte”) bygger Poschenrieder skickligt upp ett händelserikt och existentiellt drama med både lärdomsmättad och berättarmässig bravur.