Chico Buarque är en av Brasiliens mest kända sångare och kompositörer, men har på senare år också rönt stora framgångar som författare. Romanen Budapest, som kom i svensk översättning för några år sedan, minns jag som en charmfull och oförutsägbar berättelse om en spökskrivare som ständigt drivs mellan hemstaden Rio de Janeiro och den ungerska huvudstaden. Också i Buarques senaste roman O irmão alemão (”Den tyske brodern”, 2014) finns en europeisk koppling – fast av ett mer självbiografiskt slag.
Författarens far, historikern och journalisten Sérgio Buarque de Holanda, var en centralgestalt i Brasiliens intellektuella liv under 1900-talet. Åren 1929-1930 var han bosatt i Berlin och fick då en son med en tysk kvinna. Det var dock först i vuxen ålder som Chico Buarque fick veta att han hade en halvbror som han aldrig träffat. Vid första anblicken tycks detta vara en dokumentär roman – några exempel på återfunnen korrespondens finns återgivna i boken; brev mellan fadern och den tyska kvinnan och mellan fadern och tyska myndigheter.
Utifrån dessa fakta skriver Buarque emellertid en fiktiv roman om sin uppväxt och sitt sökande efter brodern. Han ändrar på mycket i historien och fantiserar kring vem brodern kan ha varit. Det hindrar inte att det blir en ärlig och livfull uppväxtskildring, där verklighet och fiktion möts med just den lekfullhet som blivit Buarques litterära signum. Vi får följa den unge berättaren i 50-talets São Paulo, hans kärleksliv, vänskaper och tidiga försök att ta reda på vem halvbrodern var (något som i verkligheten alltså ägde rum långt senare). Hans brasilianske bror, förföraren Mimmo, spelar också en viktig roll. Hemmet med alla dess böcker – fadern hade det största privata biblioteket i staden – skildras med kärleksfull blick.
Handlingen sträcker sig ända fram till vår tid och växer också till ett porträtt av det brasilianska samhället under dessa år. Inte minst uppehåller sig Buarque vid perioden av militärdiktatur, då den brasilianske brodern spårlöst försvinner när repressionen i landet hårdnar. Hela tiden försöker berättaren få veta mer om sin okände släkting i Europa; bland annat söker han upp den tyska kvinnan och hennes nye man, som visar sig ha emigrerat till Brasilien (också detta är helt fiktiva element) och blir bekant med deras andre son. Det hela mynnar ut i berättarens resa till Berlin i nutid där han på omvägar får veta att också den tyske brodern varit musiker; ett efterord upplyser läsaren om att just denna detalj är verklig.
När Buarque skriver om sin uppväxt blir det på grund av såväl hans som hans fars betydelse i Brasilien nästan automatiskt ett stycke intressant kulturhistoria. Men hans roman har kvaliteter som förmår sträcka sig bortom det brasilianska sammanhanget. Det är ingen dramatisk eller sentimental berättelse han har åstadkommit. Snarare är den kvick och infallsrik; Buarque skriver en energirik, levande prosa med många humoristiska glimtar. Den kan i vissa avseenden tyckas närmast anspråkslös – men sammantaget lyckas han rädda – genom att delvis uppfinna – ett stycke släkthistoria; han påminner läsaren om vilka märkliga och hemlighetsfulla element en släkt kan rymma.
Genom släkthistoriens koppling till Tyskland är det inte bara den brasilianska moderna historien som gång på gång skymtar, utan också en större, internationell sådan. I ett av de verkliga breven som finns återgivna i boken uppmanas fadern av tyska myndigheter att skicka handlingar som bevisar barnets ariska härkomst. Vi får senare veta att den tyske brodern levde i DDR efter kriget. Mörka delar av Europas 1900-talshistoria är alltså närvarande.
Chico Buarque har skrivit en roman som inte har något storslaget över sig – varken till omfång eller tonfall. Men sammantaget greppar den faktiskt över stora och viktiga ämnen som syskonskap och familjehemligheter, uppväxt och åldrande.