Chevalier Charles Éon de Beaumont (1728 – 1810), som levde den första halvan av sitt liv som man och den andra som kvinna och som kommit att ge namn åt eonismen, eller transvestismen, var ett känt namn redan under sin livstid och har sedan förekommit i en mängd sammanhang, allt från triviala äventyrsberättelser och vaudeviller till mer seriösa porträtt. Magnus Röhl skriver här om en fransk roman från förra året, Moi, Chevalier d’Éon, Espionne du roi .
I Magnus Jakob Crusenstolpes Morianen, eller Holstein-Gottorpiska huset i Sverige, Tidsbilder, tillkomna i början av 1840-talet, säger Gustav III i ett samtal med riksrådet Karl Scheffer à propos en stundande nedkomst vid hovet: ”[N]i fruktar att den nyfödda blir en prinsessa, eller, ännu värre, kanske till och med en chevalier d’Éon.”
Repliken avslöjar icke så lite om det löje och om den ringaktning som för 200-250 år vidlådde en person som i dag inger vördnad och respekt, främst med hänsyn tagen till att han/hon levde den första halvan av sitt liv som man och den andra som kvinna; men den antyder också att fenomenet i fråga sedan länge har varit en internationell kändis, uppmärksammad av både en Casanova (som var övertygad om att han var en hon, och som möjligen borde ha begripit bättre), en Mary Wollstonecraft (som inte tvivlade på att han var en hon och som därför beredde henne plats bland kvinnliga berömdheter som Sapfo, Héloïse och Katarina den stora) och en Voltaire (som i ett par brev föraktfullt fnös åt detta skäggiga amfibiedjur).
Riddarens metamorfos noterades förstås av Magnus Hirschfeld i Die Transvestiten. Eine Untersuchung über den erotischen Verkleidungstrieb, mit umfangreichem casuistischem und historischem Material, utgiven 1910. Men det blev den engelske läkaren och sexologen Havelock Ellis förunnat att cirka femton år senare i analogi med sadism och masochism lansera begreppet eonism för att beteckna en särskild kategori transvestiter: förenklat uttryckt människor vilka enligt honom i extrem utsträckning (njutningsfullt) klär sig och beter sig som det motsatta könet. D’Éons eget driftliv utöver eonismen verkar ha varit osedvanligt begränsat, eventuellt icke-existerande; men den genitala missbildning som vissa åberopar var till sist tydligen ingen fysisk defekt värd namnet: som så ofta har ryktesspridningen kring honom firat triumfer.
Åtskilligt har skrivits om denne märklige fransos vars fullständiga efternamn – d’Éon de Beaumont – går igen i dagens The Beaumont Society i London med dess transgender community. Den personhistoriska forskningen är allt annat än obetydlig, och den mer eller mindre frivola essäistiken omfattande. Somt förefaller otillständigt spekulativt, ja rent av befängt: d’Éonister av skilda schatteringar må beundra hans ombyten av kön, men hittar man under alla utstyrslar en genreteorins pionjär, och det har hänt, löper man risken att hamna i jargong/fraseologi och att glida ner i ett moras av elementära in- och åsikter, magiska formler, extatisk kontemplation, fromma förhoppningar, simpla fakta och sunt förnuft (i Stuart Chases bemärkelse: det som säger oss att jorden är platt).
Riddaren figurerar dessutom i en rad romaner och scenstycken samt i tillfällesdikter från den tid det begav sig. Mestadels är han en lustig eller kufisk hjälte i för övrigt triviala äventyrsberättelser och vaudeviller/komedier. Några enstaka författare tar i gengäld hans speciella läggning på allvar och gestaltar den avvikandes känslor av förtvivlan och isolering vilka följer av ett påtvingat normalbeteende: de har så måhända kommit en bit på väg mot inbillningskraftens ideala förmåga att disimprison the soul of fact.
D’Éons främst episka och teatrala universum pendlar om man så vill mellan två poler. Å ena sidan, för att ta till stora ord, Blaise Pascals tanke att människan ingenting annat är än maskspel eller förklädning, lögn och hyckleri, L’homme n’est [—] que déguisement, [—] mensonge et hypocrisie, inför både sig själv och sin omgivning, å andra sidan, för att söka sig till ett mindre anspråksfullt register, Philo Vances ”Queer – deuced queer” (i S.S. Van Dines The Casino Murder Case från 1934). Än så länge väger i dessa skönlitterära alster amatördetektivens komiska och allt annat än normkritiska krumelur avsevärt tyngre än Pascals sorgesamma låtsastillvaro.
Nu kan ytterligare en titel fogas till det samlade utbudet: Catherine Hermary-Vieilles Moi, Chevalier d’Éon, Espionne du roi, utkommen på Albin Michels förlag 2018. Hon har försett sin version med genreetiketten roman, trots dess uppenbara status av oäkta minnen eller falska memoarer, vilka icke förty rymmer en hel del om den ’riktige’ riddarens liv och leverne som verkar korrekt återgivet, allt utstofferat med en viss europeisk 1700-talsrealia som ännu ett slags verklighetsgaranti.
Titeln lyfter som sig bör fram det väsentliga: i fokus står alltså en ”Chevalier”, ej en ”Chevalière”, och därmed en man, men också en ”Espionne”, icke en ”Espion”, och därmed en kvinna. Det är inte för intet författarinnans dedikation vänder sig till alla de män och kvinnor vilka har två ansikten och ett hjärta: därmed är Janus- mer än två-själar-bor-det-i-mitt-bröst-tonerna anslagna. Hermary-Vieilles riddare är lärd, intelligent, kvick, egensinnig, vitter, han reser, han gör karriär som spion och diplomat, han rider och fäktas med bravur – och hon ansluter sig resolut till dem som redan behandlat kosmopoliten och hans predikament med empati och förståelse.
Men hon prioriterar aldrig Havelock Ellis’ specifika eonism: vi möter snarare en varelse som motvilligt härbärgerar sin kvinnosjäl i en manskropp. Dilemmat – anomalin? – varieras och skärskådas mer målmedvetet än hos hennes föregångare i gemen: för den psykologiska trovärdighetens skull. D’Éon lider av fiendskapen mellan hur han ser ut och vad han är, av att leva som ibland ett varken eller, ibland ett både och, av att vara sin egen bror och sin egen en syster – exemplen kan mångfaldigas – med ty åtföljande kaos. Han känner inget köttsligt begär, han är rädd för erotiken, finner homosexualitet och sodomi motbjudande, får rika tillfällen att fundera över sin annorlundahet och över sina inre stridigheter. Då han begåvats med en natur eller identitet som icke borde vara hans fruktar han ibland, när demonerna och marterna ansätter honom, att han är hermafrodit. Som pojke och ung man längtade han efter att inlemmas i damernas värld, med tiden blev det en plåga och en förödmjukelse för honom att åldras som gumma. Han klagar över sin ensamhet, har ett ångestladdat förhållande till sin sensualitet, inte sin sexualitet, och drabbas av depressiva tillstånd. Hans fromhet blir en hämsko när han bryter mot det uppfordrande Bibelförbudet för en man att bära kvinnokläder.
D’Éons egenlevnadsteckning i Hermary-Vieilles tappning är i kraft av blotta ämnet en potentiell bladvändare, men samtidigt allt annat än utmanande. Den skyr såväl iögonenfallande komediscener som spektakulära actionsekvenser, väver inte in någon sinnrik intrig, håller sig inom anständighetens ramar, blir aldrig ekivok, och gör ingenting av till exempel det tredje kön som Théophile Gautier, Ernst von Wolzogen och andra diktat om. Hennes chevalier är på en och samma gång karlakarl och leading lady, i sin könsförvirring mer trubbel- än dubbelagent. Men därmed är, med stor sannolikhet, sista ordet ingalunda sagt om denne Riddare av den kvinnliga skepnaden.
– Klicka här för att läsa Martin Lagerholm om Madame Nielsen, tidigare Claus Beck Nielsen
– Klicka här för att läsa Lena Kåreland om Théophile Gautier
– Se en intervju med författaren här: