Cher Ami

Av LARS LINDVALL

I en av många böcker om första världskriget, dess förhistoria och förlopp läste jag själv för första gången om en brevduva som för sina insatser i tjänst hos den amerikanska 77e Infanteridivisionen i Frankrike belönades med den höga franska utmärkelsen La Croix de Guerre (ett malteserkors med två korslagda svärd). Brevduvan har gått till historien som den som räddade en infanteribataljon från att helt förintas.

Chefen för denna bataljon, majoren Charles White Whittlesey, hade hunnit påbörja en karriär som jurist innan han anmälde sig till militärtjänstgöring när USA gick med i kriget. Han kom som kapten till 77e Divisionen, även kallad The Liberty Division, The Metropolitan Division eller New York’s Own eftersom den till största delen bestod av rekryter från New Yorks invandrartäta och mångspråkiga Lower East Side. Han befordrades snart till major och blev bataljonschef. Den 2 oktober 1918 fick han order om att rycka fram mot starkt befästa tyska ställningar i Argonne-skogen i Frankrike. Skogen ligger vid floden Meuse nära Belgien, väster om Sedan.

Bataljonen, 554 man stark, lyckades inte trygga sina flanker, stängdes in i en ravin och omringades av fienden. Kommunikationer, underhålls- och försörjningslinjer bröts och bataljonen utsattes dessutom för eldgivning från egna styrkor. Krigskorrespondenter döpte bataljonen till ”The Lost Battalion”. Den korrespondent som först använde uttrycket uppgav senare att han menat att bataljonen var ’förlorad, tillintetgjord’. Men snart hade betydelsen ’saknad’ tagit över.

The U.S. Army Signal Corps i Frankrike hade av engelska uppfödare i gåva fått 600 brevduvor. Fåglarna tränades sedan av amerikanska soldater som hade sådana specialkunskaper som krävdes. Duvorna utförde hundratals uppdrag av betydelse för stridernas utgång. The Lost Battalion hade också sina duvor. Den 3 oktober sände Whittlesey iväg fem brevduvor med meddelanden till högkvarteret. Nästa dag, den 4 oktober, släppte han sin sista brevduva, kallad Cher Ami, en veteran från striderna vid Verdun som redan flugit elva uppdrag och överlevt. I en kapsel fäst vid dess ena ben fanns ett desperat meddelande, undertecknat av Whittlesey. Detta meddelande (pigeon message), som vid ankomst skrevs ut på maskin vid högkvarteret, finns bevarat.

Först flög duvan runt, skrämd och desorienterad av stridslarmet, och satte sig på en gren. Soldaterna kastade stenar och pinnar mot buskaget för att få den att lyfta igen. Cher Ami flög upp men träffades av tysk eldgivning, flaxade till och förlorade höjd men kunde mirakulöst nog åter sprida sina vingar och började flyga hemåt. När en brevduva anlände till sitt duvslag hördes en signal som utlöstes av ett sinnrikt system av trådar (som när en dator idag plingar för inkommande mail). Man fann Cher Ami liggande på rygg. Duvan hade blodiga bröstfjädrar. Den hade förlorat ena ögat och ett ben var söndertrasat.

Som framgår av den bevarade utskriften, som gjordes kl. 16.22 vid divisionens förbindelseavdelning, släpptes duvan kl. 15.00 och kom hem till sitt duvslag kl. 16.05. Meddelandet med vissa små skrivfel löd: ”We are along the road paralell 276.4. Our ar[t]illery is dropping a barrage directly on us. For heavens sake stop it.” Det var undertecknat av “Whittlesay Maj 308th”. Den amerikanska artillerielden upphörde strax efteråt.

Den 7 oktober föreslog tyskarna kapitulation på hedersamma villkor. Texten var respektfull och skriven på perfekt engelska. Den unge majoren avvisade förslaget. Bataljonen som nu var lokaliserad av de egna fick hjälp i form av livsviktiga förnödenheter och ammunition som släpptes ner från flygplan som trots häftig beskjutning flög in på låg höjd. Den 8 oktober fick bataljonen förstärkningar på marken och tyskarna drog sig tillbaka från området. Efter fem dagars mycket hårda strider räknade bataljonen 107 döda, 63 saknade och 190 svårt sårade. Endast 194 man kunde själva ta sig ut ur ravinen.

Cher Ami hade tagits emot som en hjälte vid högkvarteret. Sjukvårdare lade ner stor möda på att rädda duvans liv. Det skadade benet amputerades och såret i bröstet kunde läkas. När duvan återhämtat sig togs den med på en lång resa till USA. Överbefälhavaren för The American Expeditionary Force i Frankrike, general John J. Pershing, visade den sina särskilda omsorger och var själv närvarande vid dess avresa. Cher Ami dog sex månader senare, den 13 juni 1919, i Fort Monmouth, New Jersey. Idag finns duvan vid Smithsonian Institute i Washington. Konservatorn upptäckte att Cher Ami egentligen var en hon. Men namnet har fått behålla maskulin form.

Whittlesey befordrades till överstelöjtnant och togs hemma i USA emot som krigshjälte. Han var en av de första amerikaner som fick mottaga en Medal of Honor. Whittlesey försökte återuppta sin karriär som jurist men hade svårt att återanpassa sig till civilt liv. Han försvann spårlöst under en sjöresa 1921, 37 år gammal. Han hade troligen tagit sitt liv. I hans efterlämnade bagage ombord återfanns texten till det tyska erbjudandet om kapitulation där borta i Argonne-skogen i Frankrike.

Flera böcker har skrivits om den saknade bataljonen. En lovordad skildring av dess historia är Robert Laplanders Finding the Lost Battalion: Beyond the Rumors, Myths and Legends of America’s Famous WW1 Epic (2007). Det gjordes en film om bataljonen redan 1919, med överlevande soldater i rollerna, bland andra Whittlesey som spelade sig själv. En TV-film spelades in 2001, i Sverige kallad ”Bataljon saknad”. En animerad film om brevduvan Cher Ami gjordes i Spanien 2008.