Celodurismo”, vallag och Berlusconi – igen

Rom

Av ÅKE MALM

Under det halvsekel som gått sedan jag kom till Italien som reporter har jag ofta slagits av den gränslösa fantasi man finner i tidningarna, när det gäller att med ett slagkraftigt och målande ord beteckna en komplicerad politisk situation. Ofta med blodfyllda innebörder med syftningar åt det sexuella hållet. Ett exempel är veckans nya ord i bloggens applicerade italienska politiska språkskola: Celodurismo.

Ett uttryck som väl knappast skulle ha använts i de intellektuella salongerna för ett halvsekel sedan. Men idag används det närmast dagligen i det politiska språkbruket. Det består egentligen av tre ord som skrivits samman: ce lo durismo. Det härstammar från ett tal Lega Nords grundare, Umberto Bossi, höll någon gång på 90-talet. ”La Lega ce l’ha duro”. Innebörden är klar. Legans virilitet kan inte ifrågasättas.

Idag kan en politisk observatör understryka att ”den politiska situationen skulle kräva lite celodurismo”,för att peka på nödvändigheten av snabba beslut. Eller som efter valet av Roberto Maroni (Lega Nord) till guvernör i Lombardiet härförleden. ”Il popolo di Maroni riscopre il gusto per il celodurismo (che fu) di Bossi”, Maronis väljare återupptäcker smaken för “il celodurismo” som ju var Bossis signum.

Eller som när Corriere della Seras politiske bedömare, Dario del Vico när han vill beskriva det nya politiska fenomenet att småföretagarna, “momsfolket”, lämnar Legan och istället dras till Movimento 5 Stelle, M5S:

che in questo momento sembra il contenitore più credibile per ospitare transitoriamente l’individualismo anti-statalista e un po’ anarchico del popolo del Nord Est. Forse più di un vero feeling politico-culturale possiamo parlare di una continuità antropologica tra il celodurismo leghista e il Vaffa del comico genovese.

Jag försöker mig på en fri översättning: “Just nu verkar M5S vara en mera förtroendegivande tillfällig uppsamlingsplats för den anti-statliga och ganska anarkistiska individualismen hos folket i Nordöst. Kanske skulle man hellre än en politisk-kulturell feeling tala om en antropologisk fortsättning på Legans celodurismo i komikern från Genuas Vaffa.

Det sista ordet är, som väl alla vet vid det här laget, M5S stridsrop, en förkortning av Vaffanculo. Beppe Grillo har kallat till Vaffadagar och fått tiotusentals entusiastiska ”grillini” att i kör vråla sitt vaffa!! mot myndigheter, etablerade partier och urgamla politiker. (Googles översättare har sannerligen problem. Vaffanculo översätts på svenska, norska och danska till Fuck off medan på finländska man väljer det åtminstone för den som inte kan mer än tre ord på vårt grannlandsspråk mera märgfyllda: painu helvettiin!)

Nåväl, allt detta leder oss över till dagens politiska situation. Enrico Letta har just återvänt från en givande goodwill-resa till Gulfländerna. Abu Dhabis flygbolag Etihad lovade satsa över 300 miljoner euro för 49 procent av flygbolaget Alitalia och Kuwaits investeringsbank la upp drygt 500 miljoner euro för att gå in i italienska Cdp, Cassa depositi e prestiti. Det har skrivits på överenskommelser om italiensk sjukvårdskunskap, farmaceutisk industri och Milanos expo 2015. Det var en nöjd Enrico Letta som presenterade dessa positiva resultat från resan.

Men väl hemma möttes han av nya problem. Den nya vallagen har en tung väg att vandra innan den är i hamn. För säkerhets skull ordnade internationella pressklubben en analys av det förslag som nu behandlas med Roberto D’Alimonte, professor vid fria universitetet Luiss. Viktigare ändå är att han är Matteo Renzis rådgivare och en av den nya lagens faddrar.

– En sak är helt klar – redan på valdagens kväll vet vi säkert vem som vunnit. Det blir inga utdragna regeringsförhandlingar .

En kort sammanfattning av hur projektet ser ut just nu: många valdistrikt, korta partilistor, 4-5 procent spärrgräns för partier, 8 procent för det parti som inte ingår i en koalition. Den koalition som får 35-37 procent får en bonus som ger 52-54 procents majoritet i deputeradekammaren. Vissa detaljer är alltså inte bestämda utan ännu förhandlingsbara.

Men viktigt är att samtidigt med vallagen skall två andra stora frågor avgöras. Senaten skall inte längre vara valbar – den skall bestå av ca 150 medlemmar bestående av ett hundratal borgmästare, provins- och regionalordförande, som inte skall få några ersättningar utöver dem de redan uppbär för sina lokala uppdrag. Det är den här punkten som Renzi garanterar skall ge en besparing på 1 miljard euro. Slutligen – och än viktigare – om inget parti når 37 procent blir det omval fjorton dagar senare mellan de två koalitioner som nått de högsta röstetalen. Att Berlusconi accepterade det kravet ser Pd och Renzi som deras hittills största seger.

Roberto D’Alimonti var med och följde dramat som utspelade sig mellan lördag kväll och söndag morgon. Hans närmaste kontakt med Berlusconilägret var Dennis Verdini som till slut kunde lämna beskedet: det är OK. Anledningen till segerstämningen är, enligt D’Alimonti, att högerväljarna är svåra att aktivera för en andra valomgång. Detta borde gynna vänstersidan. Men allt tyder på att det kommer att bli väldigt jämnt mellan de båda sidorna. Detta förklarar också varför Beppe Grillo helst skulle vilja gå till val nu, omgående. För det betyder att man misslyckats med att få igenom en ny vallag. Då måste man använda en modifierad form av en tidigare vallag, den som kallades Mattarellum. Med den lagen skulle Grillo ha stor chans att vinna valet.

Innan man kommit så långt gäller det att se om Enrico Lettas regering håller. Han har ett starkt stöd från president Giorgio Napolitano som inte upplöser parlamentet med mindre än att det finns en ny vallag. Men nu växer kritiken för varje dag som går mot Lettas långrotande. Det anses att det tar för lång tid att genomföra reformer och stödinsatser för den vacklande ekonomin. Letta själv upprepar så ofta han hinner att det har vänt, att det finns ett ljus i slutet av tunneln. Men samtidigt kommer förskräckande siffror om folk som letar i soptunnorna efter matrester, om att nästan 2,5 miljoner invånare lever under fattigdomsgränsen och att 2 miljoner har förlorat jobbet under 2013 medan ytterligare 200.000 riskerar sina jobb.

Samtidigt har det regnat som aldrig förr. Stora delar av Poslätten står under vatten. Särskilt utsatta är områdena kring Padova och Ligurien. Jordskreden rasar överallt och räddningsinsatserna kommer sent trots alla ansträngningar. Nu visar det sig också hur landskapsvården eftersatts. Under de senaste 30 åren har det byggts på områden som generationer undvikit. Ett exempel är en förstad till Rom, Prima Porta, en knapp mil från där jag bor. Där står ett kvarter under nästan meterdjupt vatten och kommunens utsända rapporterar att huvudstaden fått skador för 450 miljoner euro.

Som en sinnebild för Italiens ständiga jätteproblem, byråkratin, står ett tåg och balanserar på en sträcka strax söder om Genua. Ett jordskred spolade bort banvallen och det är rena miraklet att tåget inte redan störtat ned i havet. Men det pågår en uppslitande strid om vilken myndighet som är ansvarig. Och där står vi fortfarande 3 veckor efter raset.

Enrico Letta får det hett om öronen de närmaste veckorna. För ett ständigt stigande antal desperata människor accepterar inte längre den här situationen. Ett resonemang som förts fram är att Matteo Renzi borde hoppa in och ta över regeringen. Ett fagert tal som Pd:s vänsterminoritet gärna framför. Det skulle ju betyda att man skulle behöva välja en ny partiledare igen – och Renzi skulle bara bli en parantes i historien. De närmate dagarna blir avgörande. Jag lovar återkomma.

Först dock en bild av Silvio Berlusconis senaste drama. Den 11 april öppnar en ny rättegång mot honom, den här gången i Neapel. Den gäller korruption av olika medlemmar i senaten för att locka dem att lämna vänsterkoalitionen. Resultatet den gången blev att Romano Prodis regering föll samman. Senatorn Sergio De Gregorio hade blivit vald på en lista som representerade IDV, Italia dei Valori, Antonio Di Pietros parti, men plötsligt hoppade han av och gick över till Berlusconisidan. Varför? Ja, han har själv erkänt att han tog emot 3 miljoner euro från Berlusconi. Ett tämligen klart fall där Berlusconi riskerar en ny fällande dom.

Men nu har frågan rests om senaten inte borde costituirsi parte civile. Det här är ett lagrum som ger en förfördelad part möjlighet att kräva ersättning direkt i samband med den straffrättsliga rättegången. Berlusconi hade redan innan förklarat att han skulle sänka överenskommelsen med Renzi om någon Pd-senator skulle våga sig på att ställa ett sådant krav. Till en början såg allt ut att gå Berlusconis väg. De som var för stannade vid åtta medan högersidan plus två från mitten meddelade att de var emot. Men sammanträdet var endast rådgivande. Ingen omröstning hölls och några timmar senare meddelade talmannen i senaten att han fattat sitt beslut. Pietro Grasso är en veteran bland maffiaåklagarna och var chef för den nationella antimaffiastyrelsen, tills han ställde upp på Pd:s lista i valet för ett år sedan.
Hans beslut blev att senaten visst ska kräva ersättning för den prestigeförlust man gjort. ”Av moraliska skäl”. Silvio Berlusconi tog det som en ren utmaning. Många av hans närmaste tävlade som vanligt om vem som kunde använda de största orden i att fördöma beslutet. Ännu håller dock överenskommelsen Renzi-Berlusconi…

Kommentera: